October Scents

The monochrome weekly with our host Aileni

Engarn and Lonicera Caprifolium

 

Morning dew

 and  

fog down on the meadow by the lake. 

wet cold feet on the grass 

a scent of Caprifolium… 

Förra veckan hade vi så kallade kompetensutvecklingsdagar med jobbet. Det här innebar att vi under en dag hängde ute i Vaxholm och såg på improvisationsteater och lekte “fångarna på Kastellet” och under nästa dag satt ute i Nacka någonstans och pratade om förbättringsarbete. Gissa vilken av de här dagarna var roligast?

Jag tycker att improvisation är väldigt läskig, jag sitter alltid och är rädd för att bli utpekad eller utvald och oroar mig otroligt mycket för att det inte ska vara ett dugg roligt utan bara jobbigt. Men vet ni vad? De var hur duktiga som helst och det var riktigt underhållande! Och fångarna på Kastellet, ja, Herre Gud! Det var roligt och svettigt och jag var helt blåslagen i flera dagar efteråt.

Efter det åkte vi hemåt igen och fick god middag på båten. Och då var solnedgången så här underbar:

Väl framme drog vi ut i natten och hade väldigt trevligt över ett antal glas öl! Jag gillar mitt jobb…

Dit weekend was Patrick in Nederland en kreeg ik mijn moeder hier in de plaats!

Ze kwam in Gävle aan op vrijdag middag, na een nachtje in Stockholm verbleven te hebben. In Gävle hebben we de fiets gepakt en hebben de kust befietst. Uiteraard een hapje bij Walströms gegeten en uiteindelijk kwamen we in het donker weer thuis.

Op de terugweg

Zaterdag zijn we in alle vroegte op de trein gestapt naar Uppsala. Het was heerlijk weer, dus hebben we veel tijd buiten kunnen doorbrengen en een terrasje kunnen pikken!

Boven op de bult bij het slot, met uitzicht over Uppsala en de slotstuin

Tegen de middag zijn we verder gereist naar Stockholm, ingechecked in het hotel, van het zonnetje genoten en uiteindelijk was het tijd voor Cirque du Soleil. De show ‘Saltimanco‘ speelde voor de laatste avond in de Globen arena, en die kans konden we niet missen. Zoals verwacht was het een fantastische show!

Op zondag was het nog steeds lekker weer en hebben we de boot gepakt naar Vaxholm. De tocht er naar toe was erg leuk, er zijn zoveel eilandjes aan de Stockholmse kust! Eenmaal in Vaxholm hebben we rond gelopen, gelunched en nog even genoten van de zon aan het water, voordat we de bus naar het hotel pakten. En toen was het alweer tijd om afscheid te nemen!

Een zonnige dag in Vaxholm

Zie hier alle foto’s

Takana mahtava retkipäivä Flemingien maisemissa. Päivän reitti kulki sukupiirille tärkeiden kirkkojen, kartanoiden ja maisemien kautta Mynämäen (ja Mietoisten), Askaisten, Taivassalon ja Uudenkaupungin kuvioihin. Samalla totesin, että samaan tapaan kuin on tärkeää lukea alkuperäislähteitä, on myös tärkeää katsella alkuperäismaisemia.

Tietenkään maisemat eivät ole täysin alkuperäisiä – merivesi on paennut kauemmas sitten 1400-1500 -lukujen, laidunniemet ja -saaret ovat metsittyneet, talvitiet ja ratsupolut korvattu autoteillä ja pellot salaojitettu. Mutta esimerkiksi kartanoiden rannikonläheisyys korostuu, kun näkee samana päivänä  Saaren, Louhisaaren, Lehtisten ja Sundholman kartanot.

Kartanoista viimeksimainittu eli Sundholm (josta löysin vain tällaisen kuvaston) on edelleenkin hyvin lähellä rantaa, ja matkalla saatiin kuulla, että Saaren ja Sundholman omistaneet Aminoffit tekivätkin kartanoiden välistä matkaa vesitse. Myös Ivar Flemingin & Mätta Gottskalkintyttären (Ulv) tai Lars Flemingin & Birgitta Larsintyttären (Tre rosor) ja heidän väkensä voi ajatella hyötyneen Saaren tarjoamasta etapista matkalla esimerkiksi Turusta Sundholmaan, kun Saari 1500-luvun toisella neljänneksellä kuului Sundholman perheen omistukseen.

Meri oli kartanoiden asukkaiden kulkuväylä ja elannon lähde, mutta myös arvaamaton uhka. Georg Haggrén on Saaren kartanon asiakirjoista löytänyt maininnan “näkin viemästä” karjasta. Monet Flemingin sukupiirin jäsenet kuolivat merillä – joskus on säilynyt vain lyhyt maininta, joskus on enemmänkin tietoa. Louhisaaren herra, amiraali Klaus Larsinpoika Fleming kuoli meritaistelussa vuonna 1644. Hänen vaimonsa Elena (Helena) Bielke puolestaan hukkui vuonna 1651 naisseurueineen, kun hänen laivansa joutui merihätään Vaxholman edustalla. Olen kirjoittanut aiheesta toisaalla sukututkimuksen näkökulmasta, sillä hautajaissaarnat osoittavat, että Elenan naisseuralaiset kuuluivat kukin omalla tavallaan Flemingin sukupiiriin:

Elena Bielke ei kahdessa avioliitossaan ollut saanut omia lapsia. Hän oli kuitenkin huolehtinut miehensä lapsista, jotka olivat syntyneet tämän ensimmäisestä avioliitosta. Merihätään joutuneessa seurueessakin oli mukana Elenan naimaton tytärpuoli Anna, poikapuolen vaimo ja tämän kaksi tytärtä. Hiukan kaukaisempaa sukua oli lapsipuolten serkku, täysorpo Märta Silfversparre. Märtan vanhemmat olivat aikoinaan huolehtineet Klaus Flemingin tyttärestä, ja nyt oli tullut serkun vuoro elää Flemingien hoivissa.
Murheellinen kuvaus merionnettomuudesta on tutkijalle arvokas, sillä
se kertoo aatelisnaisten välisistä suhteista, heidän holhokeistaan ja siitä,
miten sukulaiset huolehtivat toistensa lapsista.
(Anu Lahtinen:  “Suojatit, apurit ja kiistakumppanit”, Suomen sukututkimusseuran vuosikirja 47,  jossa myös sukupuu aiheesta)

Jos meren sijasta kurotetaan mantereen suuntaan, monien kartanoiden läheisyydestä löytyy tärkeä kirkko. Askaisten kirkko on puolestaan perinteiltään ja ulkoasultaan yhdistettävissä läheiseen Louhisaaren kartanoon. Sieltä löytyy Flemingin suvun hautavaakunoita, lasi-ikkunoista myös Lehtisten kartanon perustajan, Klaus Hermaninpoika Flemingin (k.1616) ja hänen kahden vaimonsa Elin Henrikintyttären (Horn) ja Dorothea von Rappen (k. 1652) vaakunat. Klausia kutsuttiin lähteissä “Lehtisten Klaus-herraksi” tai “nuoreksi herra Klauksi” erotuksena aikalaisesta, kovaotteisesta rautamarski Klaus Erikinpoika Flemingistä (k. 1597).

Kuten jälkipolvilla, myös aikalaisilla oli siis vaikeutensa erottaa toisistaan monien rinnakkaisten perheiden ja peräkkäisten sukupolvien samannimiset Klausit, Henrikit – tai vaikka Elinit! Lehtisten Klaus Flemingin puolison Elinin (Horn) äiti oli Elin (Stålarm), Klausilla oli sisko Elin Fleming, jolla oli ainakin kaksi samanaikaista täyskaimaa, ja myös Klausin veli Magnus oli naimisissa Elinin (Torstenintytär) kanssa.

Tämän Klausin poika Henrik Fleming (k. 1650), joka nuorena rakkarina meni mukkelis makkelis Turun linnan pihalla, sai hullulta munkilta pureman poskeensa ja saattoi kitsaan isänsä raivon partaalle, vakiintui ja vaurastui vanhemmiten, rakennutti Mietoisten kivikirkon ja lahjoitti saarnastuolit muun muassa Turun tuomiokirkkoon, Naantaliin, Askaisiin ja Taivassaloon. Hautamonumentti komeilee Mynämäen kirkossa. Myös Tukholman Pyhän Jakobin kirkkoa, joka sijaitsee oopperatalon vieressä, koristaa samaisen Henrikin lahjoittama portaali. Lahjoituksista on riittänyt ainesta kokonaiseen teokseen Kirkon kaunistukseksi ja lahjoittajan kunniaksi, jossa FT Tuija Tuhkanen käsittelee Henrik Flemingin tapaa luoda kirkkotiloista muistomerkkejä itselleen.

******

Fleming-retken keskeinen ydinpitäjä Mynämäki viettää muuten 700-vuotisjuhliaan, ja sen kunniaksi se julkistaa pian oman näyttelyn kirjastossaan. Pääsin etukäteen vähän kurkkimaan mynämäkeläisen standardikodin sisustusta ja muuta näyttelytavaraa – energiseltä vaikuttaa. Harmi, ettei Mynämäen kotiseutuaakkosista löytynyt kuvaa netistä, kyseinen juliste näytti ainakin meikäläisen silmään hauskalta kotiseutuhistorian tiivistelmältä. Mukana toki myös hra Henrik Fleming ja Maunu Tavast, “hyvin syndyin hyväst väest”.

Det har blivit september och det känns att hösten är här.
Även om det är skönt i solen så har det blivit väldigt kallt i skuggan. Men trots detta skyr man inte. Ta helgen som var till exempel !

På lördagen tog vi en dagsutflykt till Vaxholmen med bilen (Lilla Speedy brassar på bra!). Hela dagen bar med sig fint väder som tur var. Även om själva Vaxholmsbesöket inte var det primära (det var det faktum själva utflykten i sig), var det väldigt skönt att strosa omkring bland de små husen på de trånga gatorna.

Vi käkade som tidigare nämnt lunch på Kabyssen. Restaurangen till Waxholms Hotell, som ligger mycket gemytligt i hamnen i centrum.
Jag beställde in Lammlägg, vilket jag var enormt nöjd med, och Malin åt revbensspjäll.
En dessert bestående av två kulor italiensk glass var grädde på moset, då vi med varsin strut tog en promenad på maten. Därefter bar det av hemmåt.

Väl hemma kom vi överrens om att det var dags för bio. Det blev Quentin Tarantinos nya Inglorious Basterds med Brad Pitt i huvudrollen. Om ni inte redan sett den så missa den för fan inte ! Det var en riktigt riktigt bra film ! En som jag lätt skulle kunna tänka mig att betala för att se igen ! För omväxlings skull valde vi att se den på Kista Galleria.

Söndagen sen, en fotbollssöndag. Malin spelade match mot Vaxholm i – jodå – Vaxholm. Så det var bara att sätta sig i bilen och göra om bilturen ut. Inget jag hade några problem med då det var lika fint väder på söndagen som dagen innan, samt att chansen att få några actionbilder på matchen lockade. Och en del bra foton blev det !
Jag fick dessutom se Malin göra två mål i första halvlek ! Inte för att verka tråkig eller ointresserad, men detta var bara min tredje match jag följt….

På det hela taget har det varit en riktigt skön helg, igen ! De går inte att få för många av ! Med tanke på resultatet av fotona ser jag faktiskt fram emot de sista tre matcherna innan säsongens slut !

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har koll på några till.

Intressant?

Som jag sa i mitt föra inlägg, inget oväntat i herr statsministers sommartal. Sänkta skatter är bra, i övrigt mår han bra. Trotts 100 miljarder i statligt underskott vill alltså Sveriges Statsminister sänka skatterna med mellan 10-15 miljarder, det kan inte ens en arme med nationalekonomer tycka är ett vettigt politiskt grepp. Lite civilkurage visade dock statsministern då han pratade om svensk grundlag och de påhopp som varit på Svensk pressfrihet i och med aftonbladets artikel om Israel, positivt. Nu måste jag ju i och för sig erkänna att jag ännu inte fått någon rapport från en utsänd vän om självaste stämningen på plats, men personligen är jag inte speciellt impad. Fredrik Reinfeldts skattesänkningar har hittills inte lätt till jobb och kommer dessvärre inte heller göra det.

Nyhetsflödet om Statsministerns tal; Expressen, DN, SVD, Aftonbladet.

Budget arbetet har de senaste dagarna pågått för fullt i Harpsund, frågan är vad som kommer ut ifrån dem. ”Väljarna vill inte slösa” säger SvD:s Per Gudmundson som fallit helt för den moderata retoriken om att oppositionen vill slösa och alliansen spara. Men hur illa rimmar inte det med en fortsatt massiv skattesänkning från Reinfeldts håll? Hittills har 90 miljarder kastats ut ur skattekassan. 40% utav dessa pengar har gått till de 10 rikaste procenten i landet, om inte det är att slösa, ja då vet jag inte vad som är det.

Om en liten stund är det dags för Sommartalet, statsministern åker som vanligt ut till en kommun där hans parti har över 50%, nämligen Vaxholm, och talar till genomsnittliga väljare (eller ja, kanske de som tjänar minst 40% mer än genomsnittet, men det där med verklighetsförankring verkar vara en petitess för regeringen). Det kommer att handla om hur illa oppositionen är, även om det är hans politik som är den styrande. Det kommer målas upp skräckscenarion om vänsterpartiets Lars Ohly som antingen finans, utrikes eller försvarsminister, om oppositionen skulle ta makten, något som han åandra sidan vet att aldrig skulle hända. Hans tal kommer också vara inriktat på hur fantastiskt väl alliansregeringen sköter sig (30% ungdomsarbetslöshet, höjda skatter och enorma nerdragningar i offentligsektor på lokal och regionalnivå kommer det vara väldigt tyst om). Men inte minst så kommer Herr Reinfeldt att prata om de budgetförhandlingar som nu verkar vara klara, och däribland framhålla det ”fantastiska jobbskatteavdraget”… Johanna Melén på aftonbladet skriver också om denna satsning, där moderaterna hemskt gärna vill kasta ut 15 miljarder till, och till vilken nytta?

Det är inte direkt så att det skapar några nya jobb, typ inte ett enda faktiskt, och hur kan skattesänkningar för hysteriskt stora summor pengar vara ansvarsfull ekonomisk politik? Alliansen verkar ha missat, eller rent av strunta i att vi är i ekonomisk kris. Ideologi går som vanligt långt före praktisk verklighet. Jag tror istället på ökad sysselsättning framför skattesänkningar. Själv sa jag igår upp mig från min arbetsplats, där jag jobbat extra sedan 1,5 år tillbaka parallellt med studier, dumdristigt? Ja kanske, inte minst när vi har en regering som skiter fullständigt i att 30% av oss unga är arbetslösa.

Jag tror att Statsminister Reinfeldts sjätte sommartal i ”höginkomsttagar-Ghettot” Waxholm kommer bli någon speciell överraskning, utan mest förutsägbart. Förmodligen inte så tråkigt och lika mycket statsmannaflopp som under almedalsveckan. För Alliansens skull kan man ju åtminstone hoppas på att det slutar regna, det vore nämligen oväntat.

Tack L för en härlig eftermiddag!

…syns på Haga.

Hagaparken i Solna är en, för mig, välkänd plats. Där har det strosats och picknickats och solats och åkts duschdraperi.
(Duschdraperiåkandet ägde rum en vinter. Lillebror och mina döttrar hade varit på Naturihistoriska museet medan jag skrev en tenta på Universitetet ett stenkast därifrån. Efter tenteri och och museande promenerade vi på isen över Brunnsviken. Framme i Hagaparken hittade vi duschdraperiet slängt vid en pulkabacke. Flera timmars åkande i becksvart mörker gjorde oss något ömma om våra bakar.
Men kul var det.)
I Hagaparken finns Fjärilshuset.
Där har jag aldrig varit.
Det har varit en sån där “dit måste vi gå någon gång” – grej. Idag blev det av, tack vare mitt hemmaturistande.
Det var helt fantastiskt. Rekomenderas varmt. Bokstavligen varmt. Det var så hett där inne att svetten formligen sprutade. Inne i fjärilshuset finns fiskar, fåglar och (naturligtvis) fjärilar i alla former, färger och storlekar. Helt helt underbart om man, som jag, älskar fjärilar.

Efter att ha studerat fjärilar ett par timmar i tropisk hetta drog vi vidare för en nyttig lunch.
Vi kämpar hårt för att Bebisen ska få bra matvanor så tidigt som möjligt.

I går kväll när jag var på bloggrunda läste jag att Miloa med familj hade varit i Vaxholm.
Dit vill jag åka tänkte jag.
Efter en charmoffensiv (lite viftande med ögonfransarna räckte) lyckades jag få Gubben med på noterna. Alltså drog vi i väg till Vaxholm efter denna näringsriktiga lunch.
Vaxholm är riktigt sommarhärligt. Massor med båtar och människor och måsar. Vi lyckades till och med fixa till lite turistshopping. Visserligen inne på Apoteket… men medlet mot blåsor är iallafall införskaffat på en semesterresa. Ska nog rama in tuben när den är slut och hänga upp den på väggen som souvenir.

Jag åker ut till Vaxholm. Ligger på taket på båten och tittar ut i stratosfären. Tre nätter i rad hade jag vaknat på natten utbogserad ur drömmarna av kapten ångest och alla hans monstermatroser som uppvaktat mina fotsolur i sömnen och lämnat mig echaufferad och hyperventilerande i mörkret rädd för att mina lungor var fulla med tuggummi. Men nu ligger jag där på båten alltså. På väg ut till Vaxholm. Ovanför mig sommarhimlen, bredvid mig någon speciell. Och infrastrukturläget i det neonlandskap, någonstans på den här sidan huden och alla ådror där bland alla kolatomer och kosmisk bakgrundsstrålning som gör sitt bästa för att visa att allt har en början, fortfarande i ett skede där det vimlar av cementblandare, svordomar och asfalt som inte asfalterats mer än något som kan säljas till någon som är ute efter någonting som är färdigt.

- Helvete, var är mitt lypsyl. Här försöker man ta hand om sin mun och…

Hon,

– Här!

Jag,

– Du, docka!

Och båten delar Stockholm i babord och styrbord och mina tankar tar flygrutten tillbaka till allt som någon annan aldrig sa.

I mitt huvud bestämmer jag.

– *Något ohörbart, kanske på tyska men det kan lika gärna vara polska så otydligt är det*

Sen på svenska,

…och det var därför jag var tvungen att dra.

Jag, typ

- Ja, när du säger det så förstår jag precis

och hon fortsätter,

- o hade jag inte dragit hade jag levt kvar där vid din sida som din musa tills du blev döv

o jag,

– Och dina stämband…

Hon,

-Ja, dem också. Dom hade brunnit upp. NEJ. Dom hade exploderat. Kan du fatta det?

Jag.

– Imploderat?

Hon.

– Vilket som.  Jag hade vart världens första tjej med exploderade stämband. Och du hade varit världens dövaste idiot.

– Jag tycker ändå

(att det är baklåst dumt att be någon att aldrig höra av sig mer. Om man råkade vara god vän med Hitler innan han slog igenom kanske man hade adresserat honom något liknande när han ringde mellan alla hätska torgmöten och föreslog boule i någon park i Berlin, men ja menar annars är det väll ett uttalande som man bara kan förlora på? )

…mumlar jag precis innan jag vaknar igen och trillar ner från taket till ett bord i cafeterian och upptäcker att jag redan är framme i Vaxholm. Där, precis bredvid mig, ser du? Någon som ser ut att vara en tysk turist på väg till närmsta grill på Vaxholm för att käka korv.

Schnell Schnell, hör jag honom redan frusta. Ich muss meine tägliche Wurst haben, jetzt!

Sen börjar gubben prata dalmål och jag går av och köper korv.

Har haft båten på service ute i Vaxholm, för sista gången kan jag garantera.

Inget har funkat, dyrt blev det och de har uppbarligen glömt bort sista ordet i sitt eget företagsnamn.

Efter att gjort en kortare tågtur passade jag på att i torsdags ta en tur i solskenet ut till Vaxholm – en tur på drygt timmen genom Stockholms inre skärgård.

Hur kul det än är att åka tåg så har båt den fördelen att man kan vara utomhus – om det är tjänligt väder förståss.

Så det är bara att boka resan på kortet och lasta loss och njuta av solen och de fina vyerna samt ta bilder på läckra gamla skärgårdsbåtar och annat som kommer i ens väg.

Kolla gärna och njut.

Grinda är en av de öar som jag ofta besökte med mitt kompletteringskort till SL-kortet innan jag skaffade mitt årskort guld i oktober förra året.

Ön är lagom stor och ligger väldigt tillgängligt till med många båtanslutningar.

Min favoritväg är att åka med ett av mina favoritfartyg Söderarm  från Strömkajen till Norra Grinda och sedan gå över ön till bryggan på Södra Grinda och därifrån ta ångbåten Norrskär tillbaka till stan.

Denna gång fastnade dock bussen från Centralen ned till Strömkajen i trafiken så tyvärr missade jag båten.

Fick dock tipset att ta T-bana och buss till Vaxholm för att möta båten där. Detta gick smärtfritt och med 10 minuter till godo äntrade jag Söderarm i Vaxholm fvb till Norra Grinda.

Promenaden över ön går igenom ett vackert öppet kulturlandskap och tar cirka  45 minuter.

Väl framme kan man besöka Grinda Värdshus eller ta en fika i serveringen nere på ängen eller bara snacka med getterna.

Resan med ångbåten Norrskär är sedan alltid lika rolig för det är huvudsakligen turister som åker och det är lite mera av utflykt över det hela.

Åter en resa med guldkortet lite utanför ramarna.

Nu ropar man faran över vad gäller finanskrisen – men det är väl alldeles för tidigt. I baltländerna utvecklas en ekonomisk katastrof som gör att den svenska staten överväger att vid kommande devalveringar av de baltiska valutorna utveckla en lika katastrofal fallskärm för att rädda SEB och Swedbank (även Nordea?), som riskerar enorma kreditförluster då de har en rysk-roulette-artad utlåning på  217 respektive 166 miljarder till de baltiska ekonomierna.

Utlåningen till svenska företag fungerar därför inte – trots bankpaket – vilket kraftigt bromsar den svenska ekonomin. Företagen i Sverige avkrävs orimliga säkerheter för att få lov att låna i de svenska bankerna. Näringslivet hämmas. Det är priset som vi får betala för det politiserade EU-kalaset och pyramidspelsglobaliseringen. Problemet med andra världskriget var ju att det aldrig slutade, utan bara övergick i ett kallt krig med kapprustning och terrorbalans som avskräckande vapen. Inte minst även massiv långivning för att befästa politiska hegemonisfärer.

Istället för att finansiera storbankernas kommande kreditförluster, som orsakats av bonusdriven oansvarig lånekarusell i Baltikum, bör svenska staten ställa stränga krav på bankerna eller gå in och direkt ta över rollen som långivare till svenska företag och näringsidkare, som är i behov av finansiellt stöd för att kunna starta, driva och vidareutveckla sin verksamhet. Detta för att garantera en fungerande lokal och diversifierad marknad i Sverige, så att den reella ekonomin fungerar.

Det militariserade EU-projektet hindrar ekonomin i Sverige från att utvecklas och stoppar även satsningen på klimatomställning. Utvidgningen är ett misslyckande och ytterligare expansion kommer att få ännu värre följder. I finanskrisens spår frodas korruption, extremism och populism.

I och  med att Östeuropa är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning kommer EU också att bli tvungen att lyssna på oligarkiskt ryska krav. Ryssland fruktar NATO:s robotsköld och det “östliga partnerskapet” och vill ha garantier för egen dominans i sitt närområde.

Det iskalla kriget har som sagt börjat.

Läs även: Dagens Industri – Ny baltsmäll hotar, VF – “Utblick – Marknaden svek Östeuropa” ,  Dalarnas tidningar – Opinion: “Tyst i bankvärlden“, Affärsvärlden – “Kuppen i Riga“, DN – Försäljningen av Tibble gymnasium var olaglig,  AB – “Titta på Lettland, sa Fredrik Reinfeldt“, Svenska YLE – “Kraftig nedgång i Estlands ekonomi”,  SVD – “Brant ned för Litauens ekonomi”,   DN – “Lettlands ekonomi faller”,   SVD – Skatter i fokus för Sahlin-Reinfeldt,  SVD – Finansiella myndigheter oroas av Baltikum,   Dagens Industri – Analytiker: Baltikum måste devalvera,   AB – Gemensamt ansvar eller fri marknad,  AB2,   AB3,   SVD3,  AB5 – Lever på att tigga,  AB4 – Bildt var den förste piraten,   DN – Hon vill vara den mest kritiska rösten i EU,  DN2,  DN – Vi pekar ut EU-politiker som är sämst på miljön,   SVD – Därför ratas Alliansen av de unga,   SVT – Höginkomsttagare köper fler tjänster, 

Se tidigare bloggposter: Moderater med kärnvapen för fred – till höger om neutraliteten,  Stoppa rovdriften!, Valet mellan pest, kolera och andra dystopiska folksjukdomar,  Borg skapar själv den nedåtgående spiralen,  Bushpolitik på utgående,   Folkpiratpartiet, Lissabonfördraget och The War on Terror,

Läs bloggarna: Magnus Andersson – Sossarna vill ha tull på tjänster, Lena Ek,  Alliansfritt – “Därför ska man inte rösta på Alliansen”,    In Your Face,  M-partistaten,  Erik Josefsson – ACTA är en valfråga både nu och 2010,    Mitt i steget,    s-buzz: “1600 skäl till alliansfritt Sverige och Europa“,  Claes Krantz – “Varför rösta på Alliansen i EU-valet och belöna misslyckande?”,  Peter Andersson – med rätt att tycka,  Hjärtat åt vänster,     Utsikt från ett tak – byggjobbarblogg,   Martin Mobergs blogg – “Därför röstar jag inte (M),    Haningeposten – blogg: “Måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag-lördag-valdag“, Signerat – Andreas Sjölander,   Karins värld,  - “Därför röstar jag socialdemokratiskt i EU-valet. Hellre en röd klimatpolitik än en blå. “,  Johanna Graf,   Anna Vikström – “1600 skäl att inte rösta på Alliansen”,   Peter Andersson – med rätt att tycka 2,

Läs även Knuff

Idag blir ytterligare en härlig utomhusdag! Iaf är det vad jag hoppas på!

Vi hade tänkt åka till Nyckelvikens dag, eftersom det är i närheten, men med tanke på hur mycket folk det förmodligen är så tar vi oss åt andra hållet istället!

Vi ska alldeles strax börja röra oss ut mot Siggesta Gård och den bakluckeloppis de arrangerar där. Ska bli spännande att se om det finns något intressant att köpa på sig. Förhoppningsvis inte, för lönen kom alldeles nyss, redan har för mycket gått åt… Är det inte typiskt?

När vi ändå är där ute så tänkte vi testa att spela deras minigolf igen, körde den vid något tillfälle för några år sen, men kommer inte riktigt ihåg den.

Sen? Mja, en sväng ut till Vaxholm och lite sen lunch inte vore så dumt?

Återkommer med rapport hur dagen utspelade sig….

Hedenmo frågar ut småpartiernas (SD, PP och FI) toppnamn (12 minuter) i Agenda (alternativt denna länk).

Lösningen på klimatfrågan kräver en aktiv insats från genusvetarhåll

Programledaren frågar inledningsvis Gudrun Schyman hur jämställdhetsfrågan kan vara viktigare än klimatfrågan, men enligt Schyman är detta “fel ställd fråga” i den meningen att de inte går att separera. Schyman anser att “I klimatfrågan är det ju väldigt tydligt….gruppen män står för större såna här ekologiska fotavtryck, belastar miljön mycket mer än kvinnorna, och det här måste man veta om man ska kunna göra rätt saker! “ Männen (“de rika männen”) bär störst ansvar för klimatkrisen genom sina transportvanor med “snabba bilar och flygplan överallt”. Men hennes eget parti går ju till val på att ge kvinnor samma möjligheter att köra dyra bilar och åka i jetplan! Målet är ju att kvinnor ska nå upp till samma nivå som män vad gäller ekonomiska tillgångar – tror hon inte att rika kvinnor kommer att åka i jetplan och köra dyra bilar? Gör de inte det redan?

Hur tänkte Schyman själv ta sig till Bryssel? Fotvandra?

Enligt genusvetarna har ju som bekant “genusperspektivet en avgörande betydelse för att problemet ska kunna åtgärdas i tid” (sid 3 i denna pdf - det politiska Nyhetsbrevet Genusperspektiv)  och man anser att “När det gäller genus-perspektivets relevans i klimatfrågan är medvetenheten låg”, även bland miljöorganisationerna. Otrolig tur att vi har genusvetarna, för ingen annan grupp, varken med teknisk kompetens eller utbildning i miljöfrågor har visst förstått detta oerhört viktiga faktum. Könskampen måste in i den globala uppvärmningen snarast. “Mäns konsumtionsmönster och livsval generellt förorsakar avsevärt större utsläpp av växthusgaser”. Återigen, om kvinnor hade större ekonomiska tillgångar skulle de bete sig likadant, eller menar genusvetarna plötsligt att det finns en inneboende skillnad mellan mäns och kvinnors beteende som är bundet till det biologiska könet? Väldigt intressant (och motsägelsefullt som vanligt) i så fall.

Programledaren undrar om feminismen är viktig för Piratpartiet och om de har någon “speciall syn på kvinnors utsatthet”. Men precis som Christian Engström påpekar så handlar deras politik om medborgerliga rättigheter och där inkluderas kvinnor automatiskt. Det är bara Schyman som bygger sin politiska kamp på könsapartheid. Vidare tar programledaren upp att nio av tio som sympatiserar med Piratpartiet är män, men ingen påtalar att det omvända förhållandet sannolikt gäller de som stödjer Fi.

Feminismen är en social konstruktion. Betyder det att den saknar existensberättigande?

Sverigedemokraternas Sven-Olof Sällström vill ta tillbaka makten från Bryssel till de svenska medborgarna. Som bekant så förlorar Sverige genom Lissabonfördraget vetorätt på ungefär 60 områden till förmån för kvalificerad majoritet, vilket innebär att även om våra företrädare i EU röstar enligt det svenska folkets (majoriteten då) vilja så kan man förlora i Bryssel, och svenska EU-kommissionärer och EU-parlamentariker kan därmed svära sig fria. Givetvis  ställs också den inte helt oväntade frågan: “Vad är svenskt?” vilket enligt programledaren ska besvaras på 5 sekunder. Det blir ingen diskussion i frågan och heller inget svar (även FI måste väl representera Sverige i EU, eller vems ärenden går Schyman?)  men det hade ändå varit ganska förutsägbart: vilket svaret än hade blivit hade Schyman sagt att det i alla tider kommit influenser utifrån (vilket är sant) och att svenskhet är en social konstruktion (i negativ bemärkelse), men  även feminsmen är en social konstruktion (som dessutom tillkommit mycket senare än nationalstaten), liksom det demokratiska styrelseskicket är en social konstruktion. Vilka sociala konstruktioner som är av ondo och vilka som är goda och har existensberättigande och ska tilldelas något värde avgör politiker och proffstyckare.

Bara ett litet tankeexperiment

Frågan är vad Schyman skulle sagt om en person från ett annat land fått definierat sin nationstillhörighet eller kultur – hade svaret accepterats eller hade denna person också fått motfrågor in absurdum tills denna fått be om ursäkt för att ha sagt sig tillhöra ett land med en viss kultur, sedvänjor, mentalitet och historia? Troligen inte  – motsägelsefullheten i vissa politikers hjärnor vet inga gränser. Är logiskt tänkande en yrkesskada jag fått som matematiker och som inte passar in i det moderna samhället? Kan man begära ersättning från Försäkringskassan för denna yrkesskada?

Schyman kritiserar sedan Sällström för att SD i sin valkampanj skiver “Ge oss Sverige tillbaka” (från EU) och undrar “vilka det är som har stulit något här”, men själv har hon om inga problem med slagord av typen “ge kvinnorna makten tillbaka” (makt som männen stulit), eller “ge arbetarna makten tillbaka” (en makt som “överklassen” stulit) osv, och hon om någon är väl en person som värnar kollektivavtal och borde känna till Vaxholmsfallet som avgjordes i EG-domstolen och borde delvis förstå vad Sällstöm menar, men det spelar ingen roll om man är överens i sakfrågor med en fanatisk feminist – en vit medelålders man (och till råga på allt en sverigedemokrat!)  är givetvis alltid en fiende, och då är det okej att spela lite dum och byta ämne. Är detta förresten inte ett utövande av härskartekniken förlöjligande och/eller påförande av skuld och skam? (Gå en kurs i ämnet ).

Programsnutten avslutas med att man visar hur Partigruppen “Oberoende och demokrati”, där Junilistan ingår, sitter längst bak i EU-parlamentet och protesterar mot att det inte hålls folkomröstning om Lissabonfördraget, och att “den här lilla partigruppens roll är att som här sitta längst bak och protestera”. Men Junilistan har nyligen rapporterat om hur socialemokraterna och Alliansen röstar lika i nio fall av tio i EU-parlamentet. Apropå Junilistan så kan jag varmt rekommendera Nils Lundgrens senaste bok “Makteliten mot folket – tankar om EU, nationalstaten och demokratin” som är intressant läsning.

Medborgarna vet inte sitt eget bästa

I vanlig ordning, även om det bara var under en knapp minut, försöker man stigmatisera en kritisk grupp som en liten klick förvirrade personer. Men faktum är att majoriteten av de europeiska folken ville folkomrösta om Lissabonfördraget (läsvärd debattartikel från nov-08). Men det är naturligtvis bara politikerna som bestämmer i vilka frågor vi får rösta. Om ett decennium har man säkert lyckats få igenom en lag om att begränsa vanliga människors tillgång till Internet. Planerna finns som bekant, liksom att varje bloggare ska registera sig, sedan kan man sitta och håna Kina för deras Internetcensur “The great firewall of China”, men i Europa ska man paradoxalt nog begränsa tillgången för att värna yttrandefrihet och demokrati (!), i Kina hycklar man åtminstone inte…  Sedan kan man peka finger åt det gamla Östeuropa och deras kontroll av medborgarna samtidigt som man här bygger upp en massiv övervakningsapparat – allt för vårt eget bästa givetvis, precis som Kinas regering motiverar sina tilltag, och precis som de forna kommunistiska länderna i Östeuropa motiverade sina. Någon som ser någon skillnad här?

Hökmark och Littorin utmålar sig själva som den svenska modellens försvarare.

Vilka hycklare!

De skriver i SvD “För att den svenska modellen ska kunna bevaras är det avgörande att arbetsmarknadspolitiken utformas i varje medlemsstat”.

Littorin och Hökmark försöker få oss att tro att Sverige idag kan forma sin egen arbetsmarknadspolitik. Det kan vi inte. Före Laval-domen kunde facket genom blockad tvinga fram ett kollektivavtal. Lavaldomen säger att detta inte är tillåtet. Den svenska modellen är satt ur spel.

Den svenska modellen fick en rejäl törn när EU-domstolen fällde byggnads i Vaxholmsmålet, eller Laval-domen som den också kallas. Denna dom förhindrar den svenska fackföreningsrörelsen från att upprätthålla den svenska modellen med svenska kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden.

Det finns motsvarande domar bland annat i Tyskland. De borgerliga representanterna i ministerrådet har varit knäpptysta när frågan varit uppe där. De som har slagits för avtalen är de tyska och danska ministrarna. Littorin har varit och är knäpptyst när frågan kommer upp. Vad de vill är att Sverige anpassar sig.

Vad Europas Socialdemokrater kräver är ändring av utstationeringsdirektivet så att fackföreningarna kan kräva kollektivavtal och fritt välja stridsåtgärder utan att EU-domstolen lägger sig i.

Med andra ord: Nästa gång ett företag försöker betala slavlöner i Sverige, ska det svenska facket kunna sätta företaget i en 100% blockad tills de ansluter sig till det svenska kollektivatalet.

Sammanfattningsvis:

• Borgarna vill att Sverige accepterar det nya systemet med sämre möjlighet för svenska fack att skriva avtal för alla som jobbar i Sverige.
• Socialdemokraterna vill undanröja både Lavaldomen samt ändra i Utstationeringsdirektivet så att situationen blir som den var före Laval, dvs Svenska Fack kan fritt genomdriva avtal utan att fråga någon, allra minst EU-domstolen om lov.

Frågan Hökmark och Littorin inte svarar på är:

Anser moderaterna att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige? JA eller NEJ!