Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

… ja inte sitter jag och asgarvar och skämtar konstant hela tiden. Nej nej
Även fast ett gott skratt sägs förlänga livet gör jag mycket andra saker också.

Som idag har jag försökt klurat ut vad jag ska utbilda mig till?
Jag var ju en klant som hoppade av gymnasiet, men det var då – nu är nu!
Satt och funderade på polis haha.. men jag fick den känslan att dom flesta kriminella skulle tycka om mig…
Nä något annat yrke måste det ju finnas för mig.

Har försökt ta itu med städning också… min lillebror fyller  20 år på söndag
och just nu känns det som att hela jävla Sundsvall ska komma hit. Tur att så illa är det inte hehe!
Jag har påbörjat städning av det tekniska… sladdar,dvd,spel osv…  Men får göra resten imorrn.

Ska nu se på tv/film sen förhoppningsvis sova. Har inte sovit någon natt alls på över 1 vecka.
Kom precis att tänka på John Blund med sitt sömnpulver han strör över barn… I min hjärna delar han ut nedåt tjack så att man ligger deckad eller dör av en överdos någonstanns!
God Natt På Er!

Att acceptera att det finns människor med olika åsikter är en sak, att misshandla eller mordhota någon för att han eller hon inte har samma åsikt som en själv är någonting helt annat.

För med tanke på hur mycket våld och mordhot som begås utav vänsteraktivister och vissa andra vänstertyper emot meningsmotståndare så är det lätt att tro att de tror att Sverige är den nordiska motsvarigheten till det asiatiska landet Burma.

Skillnader emellan Burma och Sverige finns ju visserligen, men om man bortser ifrån att regimen i Burma mördar varenda person i Burma som ger uttryck för att inte hålla med landets regim om allting så är nog inte skillnaderna sådär megastora ändå.

T ex har redan en sverigedemokratisk grupp på Facebook (jag tänker nu inte på den som heter “Sverigedemokraterna i riksdagen – Ja tack”) som inte har funnits så länge redan fått en drös med mordhot, vilket har resulterat i att man i gruppen har stoppat för fler att bli medlemmar.

Jojo, skillnaden mellan att hålla käften och att mordhota varenda jävel som man inte gillar är inte så stor ändå, båda sätten är lika IQ-befriade och passar bättre i en riktigt illa byggt “hönshus” (eller dårhus) än ute i det verkliga livet.

Eller tror dessa larviga pellejönsar att “hönshus” är verkligheten? Visserligen lever vi ju alla i olika sorters verklighet. Men ändå……..

Visst, man behöver inte gilla Sverigedemokraterna om man inte vill, ingen tvingar en.

Men till de som avskyr  SD och som anser att partiet har fel i invandringsfrågan (de har ju andra frågor än denna, har de fel i dem också?) säger jag bara följande: Kom med riktiga argument eller argument över huvudtaget, istället för att försöka överrösta tuppar i Sveriges alla hönshus varav samtliga tuppar är i brunsten så mycket att de är fågelvärldens svar på stenkåta tjurars brölande!

På grund utav dessa idioter så kan man säga att Sverige “skakar rejält i grundvallarna”, eller om man så vill: Dessa personer representerar en helt ny form utav jordbävning, nämligen “den personifierade”.

När det gäller SD:s framgångar så stod på bl a SVT text-tv och i NWT igår om att partiet nu är större än både Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Artikeln i NWT (Nya Wermlandstidningen) löd så här:

Rekordsiffror för SD

Den senaste tidens medieuppmärksamhet kring Sverigedemokraterna verkar inte ha inverkat negativt på väljarstödet. Tvärtom. SD når rekordnivåer i senaste opinionsmätningen.

Partiet är nu större än både Kristdemokraterna och Centerpartiet och får 5,8 procent av partisympatierna i Sifos novembermätning. Det är den högsta noteringen hitills i en telefonmätning och en ökning med 1,1 procentenheter från föregånde månad. Uppgången är inte statistiskt säkerställd.

Länkar om det hela: www.newsmill.se/artikel/2009/11/16/dags-att-ta-tillbaks-problemen-fran-sverigedemokraterna/

, http://frianyheter.wordpress.com/2009/11/15/sverigedemokraterna-far-58-i-sifo-matning/

, http://www.dn.se/nyheter/valet2010/rekordresultat-for-sd-1.994745 .

Därmed är det slut på detta inlägg, hoppsan, höll ju på att glömma en liten sak.

Vad är det då? Jo, slutklämmen.

Den lyder så här:

Ta er i “brasan”, alla inkokta politiskt korrekta mångkulturextremister!

Nej, usch på mig. Nu var jag allt bra elak, va? Fy skäms på mig! Så här ska man verkligen inte avsluta ett inlägg!

Därför kommer här nu lite bra reklam för Vänsterpartiet, AFA (Antifascistisk Aktion) och Ung Vänster. Vi börjar med Vänsterpartiet:

Och så har vi AFA och Ung Vänster också:

Sådär, nu var det klart.

Bra avslut, va?

Som sagt, nu har jag varit lärare i tre månader. Examensbeviset har anlänt och jag tittar på det. Det ser snyggt ut. Och väldigt avlägset. Och inte helt relevant.

För där står inget om några poäng i hur man planerar lektioner nu när man inte har “all tid i världen” att planera och skapa eget material, som under VFU:n. Då när de didaktiska frågorna styrde och allt utgick från en medveten (om än inte alltid färdigtänkt) tanke.

Där finns heller inga poäng i kunskaper om hur mycket tid elevfrågorna, administrationen och föräldrakontakterna tar  - eller hur man hanterar allt detta på bästa sätt. Nog för att man själv måste skapa sina system och rutiner, men man kan ju var mer eller mindre bra förberedd. På gymnasiet när jag tänkte mig en ekonomisk och administrativ karriär då fick jag ju faktiskt öva mig i maskinskrivning. Det hörde liksom till yrket, inte bara de företagsekonomiska begreppen och teorierna.

Och inte ett ynkans poäng i hur man bäst placerar klassens individer och hur man möblerar  i klassrummet. Sådant måste man visst lära sig genom många omplaceringar och ommöbleringar.

Och inga poäng i hur man arbetar med att stärka gruppers samhörighet och samarbete. Eller i att lösa konflikter (och de är många bland hundratals unga människor, hur gulliga de än är!). Man får göra så gott man kan.

Och hoppas på, för alla nya lärares skull, att akademiseringen av lärarutbildningen inte fortsätter öka. Oerhört spännande kurslitteratur och tankar  – men ack så opraktiskt.

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett mail, ett mail som i sin tur tog… ja jag vet inte. Var det ett halvår? Eller var det ett och ett halvt år att skicka? Det är i ärlighetens namn mer än tretton månader sedan jag skickade det. Än i idag kan jag känna en väntan på ett svar, trots att jag redan efter någon vecka förstod, eller åtminstone anade, vartåt det lutade. Det känns verkligen som igår.

Mitt liv är inte uppbyggt kring sådär jättemånga saker, jag antar att det spelar in till viss del. Jag har varit ledig en tid nu. Alla vardagar ser ut på samma sätt, båda helgdagarna ser ut på lika sätt. Det där mailet existerar däremot i mitt liv, och vad det betydde antar jag gör att när det inte finns så mycket annat mitt fokus kan kretsa kring så återkommer tankarna kring mailet, kring dess innehåll, kring alla känslor inblandade i det, oftare än vad som är normalt. Ingen normal människa hade haft det kvar på samma sätt som jag efter såhär lång tid. Å andra sidan är det nog väldigt få som överhuvudtaget skickar iväg det i det skede då jag gjorde det. Redan då minst ett år för sent, minst ett år för långt grubblande.
Jag öppnade mailet för ett par dagar sedan. Jag läste inte något av orden, det vet jag inte om/hur jag skulle klara, jag bara scrollade igenom det och förstod precis varför jag valde att sätta “ämnet” till: Många ord blev det…

Jag ångrar inte att jag skickade iväg det där mailet, inte för en sekund faktiskt. Det är ett av det bättre jag gjort i mitt liv. Det är bara det att, precis som med mycket annat i mitt liv så blev det inte som jag ville ändå…

15.20 Återgången till verkligheten efter en underbar helg kom med en smäll. Helt plötsligt har vi experiement och samtalsanalyser som ska göras, rapporter på tre och fem och tio sidor som ska skrivas och alla böckerna som ska läsas ut. Till nästa vecka. Alla uppgifter i grupper. Vilket innebär att man måste hitta tider då alla kan. Inte det lättaste alltid. Jag vet inte om jag kommer hinna om jag så pluggar och läser all min lediga tid.

Har huvudvärk och anar en begynnande förkylning med allt det innebär. Och jag är så ofantligt trött, och jag tvivlar på att det kommer gå över den närmsta tiden.. orden går in genom ena örat och ut genom andra.

Men dags för plugg nu antar jag. Nerkrupen i soffan med bok och nyponsoppa. Lycka till till mig.

17.11 Har läst i två timmar. Vet inte hur mycket som faktiskt fastnat, men jag är väldigt, väldigt tacksam över att kurslitteraturen är relativt lättläst och bra skriven. Annars hade det aldrig gått.
Om en timme är det meningen att jag ska cykla till italienskan. Det regnar ute. Vet inte vad jag ska göra. Vill cykla, men inte i regn. Men jag behöver motionen, 35 min av ganska snabbt cyklande är ändå bättre än ingenting.
Hatar detta tragiska höstväder. Hela dagen är mörkgrå och klockan fem går det över till nattmörker. Och så regnar det hela tiden.

…är titeln på en provokativ film om hur tillvaron i själva verket är beskaffad. Jag har åtskilliga gånger stött på dess namn under mina strövtåg på nätet. Till sist blev min nyfikenhet så stor att jag försökte ta reda på vad det egentligen handlar om. Verkar klart intressant, tycker jag. Hoppas att även du delar den uppfattningen..!

Intressant…?
Läs även andra nyfikna (?) bloggares åsikter om Livet, Kvantfysik, Självet, Hjärnan, Vetenskap, Dokumentär, Video, YouTube, “What the bleep…”, Verkligheten, Existensen, Tiden