Att skumma av de senaste händelserna i facebook är ett nöje jag inte vill slippa. Och att hämta nya mail till min vanligaste mejladress är en självklarhet. Men allt det där andra glömmer jag lätt bort. Och det är inte bra.

Jag är inte ensam. Jag vet att många har ställt till det ännu mer för sig.

Men nu vill någon hjälpa oss. Mozilla vill bringa ordning med projektet Raindrop. Projektets styrka är än så länge av ett community för utvecklare. Vilket är en bra start, jag tänker på ett liknande projekt, succén Drupal.

Och än så länge finns det bara prototyper, i version 0.1. Men de har ambitioner.

“in the beginning, there was e-mail”, så inleder en av utvecklarna sin illustration av problematiken man vill lösa. Man fick mejl från personerr man hade en anknytning till. Bara dem. Men sedan kom jobbmejl, både stort och smått. Sedan nyhetsbrev, och efter det drog det iväg.

Det här är ett stort projekt för Mozilla att hålla ordning på. Har de tagit sig vatten över huvudet? Såg en kul tidningsrubrik: “Raindrops keep falling on Mozilla’s head”.

Nej, de kommer att lyckas.

Men det är nog svårare än man tror det här. Kommunikationen med de människor man har en riktig relation till har till större delen flyttat över till Facebook. Nu finns vännerna där och endast sporadiskt i e-postens inkorg.

Det ska bli spännande att om någon av de inblandade lyckas med den viktiga biten att få till det här gränssnittet. Hur man tacklar problemet med så många olika typer av information och sätt att skriva meddelanden i ett och samma gränssnitt.

Raindrops sägs kunna styra upp inkorgen och separera “viktiga brev från mamma” och massutskick från Lensway. Det låter bra. Men om man samtidigt ska visa en twitterfeed med mellan 50 och 100 testremsor i timmen, vad händer då med mamma?

Och jag förutsätter att allt det här blir en iPhone-applikation ganska tidigt. Om det ska sitta fast i den där datorn som står still på skrivbordet kommer det inte att användas.

Ser fram mot min kommande univerella inkorg.

Smidigt och bra

Kul grej, funkar bra.

STHLM travelling: Jag saknar att man inte kan spara favoriter men den snabba sökningen tack vare rullgardinsmenyn med förslag på avgångsplatser direkt när du börjar skriva, och att man får svaret direkt i programet utan att dirigeras till webläsaren får den att vara snabbare än dem andra två. Allt är dock på engelska.

SL-Info: Ett plus att man kan spara favoriter och visar även trafikstörningar (funkar inte alltid dock) men ett stor minus att svaret visas via webläsaren på mobil.sl.se.

SL: Väldigt enkelt uppbyggd, här går det att spara favoriter och precis som med SL-Info så visas svaret via webläsaren.

Det går att använda GPS:en i alla 3 program för att hitta närmaste avgångsplats om man inte har en anning om vart man är vilket är sjukt smidigt.

Den taperade borsten #165 köpte jag för att ha till skulptering, men det visade sig vara lite överkurs för mig (jag fattar teorin, jag får bara inte till det i praktiken) så den blev stående i min penselburk. Tills nu! Herregud vilken bra borste det här är till rouge, och vad enkelt det är att få ett snyggt resultat! Allra helst doppar jag 165:an i rouget Rose Bud från gloMinerals, som är en favorit för tillfället, men det funkar med vilket som helst. Jag är glad att jag återupptäckte denna!

På ett barnkalas måste man få äta korv med bröd, det fick de alltså när vi kom in. Korv med bröd smakar ju alltid gott efter att man varit ute en stund i kylan, vilket jag tror alla var överens om, vuxna och barn. Barnen övergick till att enbart äta bröd med ketchup, vilket var en trend som Emil startade.

Grabbarna fick en massa fantastiskt fina presenter, Sigge var glad åt katten Jansson och att han kunde komplettera tåget med nya delar och bygga en stor bana. Emil är helt såld på verktygslådan med riktiga verktyg, något som han verkligen önskat sig. När lugnet lagt sig framåt kvällen lästes det i bok och lades pussel som de också fått i present. Man kan säga att de var väldigt nöjda med sitt kalas och glada för att deras kompisar ville komma på besök.

Emil använder verktygen.

Dessutom har Mamma Susan skrivit om Sigges första 2 år, vilket jag  citerar nedan:

“Som alltid är jag förundrad över hur fort tiden kan gå när den samtidigt, för egen del, praktiskt taget står stilla.
Jag minns det som igår när jag kissade på stickan och den visade att det gömde sig ett litet skräp i min kropp. Vilken underbar känsla, vilken lycka, vilket kärleksrus. Om man bortser från foglossningarna så var graviditeten bara ett enda långt lyckorus. Hela tiden var vi helt övertygade om att det var en liten lillebror som låg i magen och bara väntade på att mogna tillräckligt för att möta oss, familjen och hela världen.

Visst hade vi rätt, det var en lillebror och inte vem som helst utan Sigge lilltroll eller Sigge bus som han också kallas. Redan från början satte han sina egna regler – mycket mat, och då menar jag MYCKET mat, god sömn och mycket kärlek. Så har det förblivit kan jag lova. Sigge älskar att äta, någon haklapp behövs aldrig, han bara lutar sig fram över tallriken och lassar in. Sömnen, som från början varit god, är det fortfarande. Nätterna igenom snarkar han gott och sover som en mätt liten Sigge. Kärlek har han så det räcker och blir över, givmilt delar han ut kärlek i olika former och ingen kan motstå honom.

Motoriskt har han varit, och är, väldigt tidig. När han var elva månader gammal kravlade han upp på bashögtalaren för att sen ställa sig upp med händerna på fönsterbrädan. Sen pillade han in händerna om fönsterbrädan, stötte ifrån med vänstertån mot tv-bänken och vips satt ha på knä uppe på fönsterbrädan. Efter en liten knyck så stod han upp på fönsterbrädan och klappade med händerna mot fönstret. På två sekunder klättrade han upp på bordet och lajade runt som en vilde. Aldrig har han trillat och slagit sig, säker som en bergsget har han tagit sig dit han vill och vi har faktiskt inte behövt oroa oss så mycket.

Söt är han också, en riktig flörtis när han smilar och lägger huvudet på sne. De flesta kan han, utan problem, linda runt något av sina små söta fingrar. Humör har han och envis är han som få. Aldrig arg och otrevlig men just envis är en bra beskrivning av Sigge. Han pratar väldigt lite men har inga som helst problem att få folk att begripa vad han vill ha. Att få hjälp är inte hans melodi för han kan verkligen själv oavsett om det gäller att klä på eller av sig, ge hundarna mat, laga mat, göra kaffe, fixa välling, byta blöja på Mika, jobba i trädgården…. Ja han kan verkligen allt den här lilla stora härliga killen.

Hans vackra namn kommer från Anders morfar som hette Sigfrid men som alltid kallades för Sigge. När namnet kom på tal sa jag bara stopp och belägg för inte kunde man heta Sigge heller. Men när då denna lille pojk föddes och jag drog upp honom på mitt bröst, med ett bra tag under hans armar ( vilket Anders senare berättat att jag höll runt halsen på ungen och inte alls under armarna som jag trott) så sa jag direkt att detta är en Sigge. Barnmorskan tyckte då att vi kanske skulle kolla könet först men det behövdes ju inte vi visste ju att det var en liten, fast ganska stor, pojk.

Två år går fort, tokfort om man så säger. Nu är Sigge storebror till Mika, visserligen även lillebror till Emil, men stor i hela sin härlighet. Det är en fröjd att dela livet med honom och jag är helt säker på att framtiden kommer bli en lika häftig upplevelse som början varit.

Älskade Sigge, grattis på tvåårsdagen!

Kram Mamma Susan”

Idag släppte Timbro Medieinstitut en rapport från Nicklas Lundblad som heter “Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” och TMI bjöd in till en diskussion om öppenheten. Medverkade gjorde Nicklas Lundblad (vice VD vid Stockholms Handelskammare), Isobel Hadley-Kamptz (författare, debattör och initiativtagare till Juliagruppen), Joakim Jardenberg (grundare av Mindpark) och Henrik von Sydow (riksdagsledamot (m)). Moderator för dagen var Roland Poirier Martinsson.

Nicklas Lundblad inledde med ett väldigt snabbt och sprudlande anförande där han ägnade sig åt att belysa huvuddragen ur rapporten. Lundblad pressade verkligen in flertalet punkter som han delade upp i fem stycken huvudpunkter:

1. Informationsexplosion
2. Nya verktyg
3. Nya medier
4. Aktiv transparens
5. Integritet

Informationsexplosion

Vi lever i ett brussamhälle där i allt snabbare takt fördubblar den totala mängden information. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men Nicklas hade räknat på hur snabbt det kommer att ta för hela världens informationsmängd att fördubblas om ungefär tio års tid eller något i den stilen, och kom fram till att det skulle ta 73 dagar (!) att fördubbla all världens information. Dessa cykler får kortare tidsintervaller och frågan vi måste ställa oss är: Hur hanterar vi bruset?

Nya verktyg

Nicklas syftesformulering för rapporten hade utgångspunkten i den grävande journalistiken, som kommer fortsätta att vara av största vikt för samhället om den får rätt verktyg i att kunna hitta relationer och samband i bruset. Visst har vi aktörer som Google som försöker att förenkla det för oss att hitta information, men vi behöver också verktyg som kan jämföra konkordanser, begreppsutvecklingar, statistik etc i dokument som är offentliga handlingar. Idag är inte alla offentliga handlingar tillgängliga i samma utsträckning som t.ex. någon internetmem eller det vi når genom att googla, vilket är ett problem i och med att vi borde sträva efter ökat medborgarengagemang.

I och med att informationssamhället förändras så förändras även massmedier. Det är inte längre lika självklart att Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kommer med årets “scoop”, medborgarjournalistik börjar se dagens ljus, då vi kan förvänta oss att även journalisternas verktyg blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Om det tidigare har krävts redaktioner för att bidra med kunskap och resurser, har olika publiceringsverktyg givit plattformar och medier som på bred front kan granska vissa företeelser. Jag tror att Lundblad nämnde Castells begrepp “mass self communication” som ett av många olika sätt i informationssamhället varpå vi kan hacka maktrelationer.

Uppdelningen av offentliga handlingar och allmänna handlingar har fram tills nu varit en tydligt avgränsad och definierad företeelse. Men informationsbruset har förändrat situationen. Idag bloggar politiker, vi har även ospecificerade och odefinierade gränsdragningar mellan det privata och det offentliga, vilket gör att uppdelningen mellan offentliga- och allmänna handlingar påverkas. Jag tror det var von Sydow som nämnde att bara under 2005 så ändrade man (sekretesslagen eller sekretessförordningen) upp till 13 gånger! Hur ska vi stå emot informationsexplosionen om vi måste uppdatera lagar i sådan rasande fart i förhållande till offentligheten?

Skriver Carl Bildt i form av sig själv eller som utrikesminister på sin blogg? Lundblad tog fram ett citat från utrikesdepartementet som tolkades på så sätt att de inte riktigt vet själva om Bildt bloggar privat eller offentligt i en roll som utrikesminister. Maktbloggandet är bara ett område där man måste ställa sig frågan om huruvida detta bör falla in under offentliga handlingar eller ej. Ska man kunna begära ut en hel blogg för att kunna söka samband och kritiskt granska den? Kommer man att kunna begära ut en lista på allt spam som fastnat i Bildts spamfilter? Alla dessa frågor är komplicerade och hitills oprövade.

Nya medier

Arkivering kommer att bli viktigare. Här ska vi inte förstå arkivering som arkivering av data i register, utan arkivering av den offentlighet som Lundblad tycker är viktig att kunna komma åt genom en tidslig uppföljning. Detta relaterar till uttrycket “guldfiskminne” som kan sägas vara det att få en “kort” transparens snarare än en “lång” transparens. I dagsläget kan vi lätt kolla igenom de senaste inläggen från Carl Bildt och se hur han tycker och tänker just nu, men hur gör vi över en längre tidsperiod? Hur motverkar vi glömskan av information som vi ena dag läser om och som vi nästa dag har glömt bort?

Medier har förr haft en direkt medierande funktion i vårt samhälle, de kunde mediera makten direkt. I dagens informationsbrus är det inte alltid lika kategoriserat och avgränsat som förr. Informationsexplosionen kräver en viss “informationsmärkning” enligt Lundblad, där man problematiserar och konkretiserar informationens karaktär, produktion och innehåll.

Aktiv transparens

Varför ska vi avgränsa? Utgångsläget bör vara en aktiv transparens, men hur kan vi utöka denna? Lundblad tänker sig att vi skulle kunna införa besöksloggar för myndigheter och departement så att man kan se vilka som rör sig i maktens korridorer och vilka som har insyn i det byråkratiska och det politiska. USA har infört liknande besöksloggar för att öka transparensen och varför skulle inte ett land som Sverige kunna anamma samma sak? Jag tycker personligen att Sverige med dess offentlighet och dess öppenhet är något unikt som vi måste värna om, om vi inför besöksloggar till maktens korridorer så är det ett av många sätt varpå vi skulle kunna uppdatera den öppna offentligheten.

Ett annat sätt att förbättra öppenheten vore om sök- och formatverktyg för både medborgare och myndigheter kunde utvecklas. I dagsläget finns det inte ens en sida som samlar alla remisser som skrivs, vilket visar på att detta är både ett problem för makten och för medborgarna. Hur ska medborgare bli mer politiskt engagerade och intresserade för politik om inte ens rådata eller olika handlingar blir sökbara och överblickbara? Lundblad menar att ett vanligt argument för att inte skapa fler e-dokument är att myndigheter inte har råd. Här har Google visat sig effektiva i hur de själva inleder en process där de skapar och tillhandahåller sökbara elektroniska dokument för allmänheten. Tänk om det vore enklare av aktivt tillgängliggöra sig handlingar tycks vara Lundblads vision.

Integritet

Det råder delade meningar om vad ett transparent samhälle kommer att leda till. Diskussionen är på många sätt tvådelad: Kommer samhället att förändras till det bättre eller sämre och ska vi lösa eventuella problem på det ena eller det andra sättet? Uppdelningen och motsatserna är olycklig eftersom den visar på många många intressanta glidningar utifrån vart transparens och integritetsvärnet är på väg. Vi bör inte prata om den ena eller den andra lösningen som att det ska finnas ett och allena synsätt på ett givet område. Det är inte meningen att vi ska avtäcka gränser för att upprätthålla dom, det är meningen att vi ska avtäcka gänsdragningar för att kunna förstå någonting på ett bättre sätt. En alltför hård kategorisering skulle innebära att vi ställer upp ytterligare problem för oss själva om samhället står in för än mer samhällsomvälvande fenomen än internet.

Är inte det här med att kategorisera lite paradoxalt? Anledningen till att vi håller den här diskussionen vid liv är ju att vi har insett att kategoriseringen inte håller, att vi måste “patcha” lagar stup i kvarten och att det må vara fel angreppssätt, eller? Å andra sidan behöver vi definiera nya fenomen och hur de påverkar synen på offentligt/privat samt transparens och integritet. Hur kan vi ägna oss åt mer uppöppnande definitionssnickrande snarare än statiskt inlåsande av kategorier? Och hur kan vi utveckla lagmässig plasticitet och göra lagar mer anpassningsbara till vår samtid? Jag håller faktiskt intuitivt helt med Jardenberg här att man bara ska låta utvecklingen ske, anpassningarna kommer med tiden, både från medborgarperspektiv och från makten. Jag kan lika gärna passa på att ifrågasätta definitionen av “makten”, av den simpla anledningen att så länge vi inte vet vilka som verkar i maktens korridorer (besöksloggarna revisited), kommer inte “makten” vara ett genomskinligt begrepp.

Den digitala glömskan är en intressant infallsvinkel, men hur ska detta realiseras? Om jag är med i låt oss säga 50-100 register (vilket jag inte tror att jag är för jag har svårt att föreställa mig detta, eller ens få det bekräftat), hur ska den digitala glömskan hanteras? Här tänker jag mig att vi måste komma fram med fler begreppsramar för att ens inleda projektet med att ställa upp parametrar och kunna föreställa oss verktyg och tider för hur en viss typ av information ska sparas eller inte. Här snuddar vi vid vad datainspektionen borde utreda och dessutom att datalagringsdirektivet kanske inte ska på plats om vi aktivt vill arbeta med att låta information få “försvinna”. Om det från borgerligt håll är av intresse att låta register få glömma information, eller att privat identitet kan göra det möjligt för människor att ta sig ut ur register, då tycker jag inte att de borde ämna att införa datalagringsdirektivet. Intuitivt sett så motverkar dessa två fenomen varann.

Pandeldebatt

Denna debatt inleddes med panelrepliker på vad Lundblad hade pratat om och gick senare över till en mycket kort debatt om de olika begreppsligheterna och infallsvinklar som Lundblad hade. Överlag innehåller rapporten många originella inslag, men panelen kom tillsammans med bred kritik som jag ska försöka återge nedan.

Jardenberg menade att “brussamhället” utvecklas med “best practice” där en införd tröghet bara skulle vara kontraproduktivt för de problem och de möjligheter som ligger bortom nätkrönet. Verktygen kommer att utveckla sig själva, sade jardenberg, och jag ser verkligen framför mig hur lagar och annan byråkrati som har och göra med kategoriseringar, informationshantering, sökningar, slagningar, register etc. kommer att bli omsprunget av informationsexplosionen. Detta är uppfattar jag liksom Jardenberg inte som något ont per se, utan en möjlighet att släppa på rådatan och ha öppna api:n så att fler människor kan engagera sig i remisskrivningar, databassystem, hantering av rådata, skapandet av verktyg, informationshantering, informationstolkning och kritik av maktspektrats byråkratiska apparat.

Jardenberg ställde frågan: Var behövs åtgärderna? Från Lundblads perspektiv kanske det var en statlig fråga och från Jardenbergs synvinkel så var det snarare någonting av mer offentlig karaktär. Vi behöver komma bort från begreppet “handling” och Jardenberg frågade även hur vi ska hantera arbetsmaterialet?

Jardenberg hade invändningar mot Lundblads NIX-liknelse som jag tror Nicklas ämnade att koppla samman med hans tanke på “opt out” från register etc. med hjälp av en privat identitet. Men Jardenbergs kritik av digital glömska var tydligare; kommer det inte bli så att det upprättas skuggdatabaser i de offentliga registrens frånvaro? Vi kan på intet sätt skydda oss mot detta om datan en gång väl har funnits som “offentliga handlingar”.

Henrik von Sydow fick till slut ordet och pratade mycket om sekretesslagen och sekretessförordningen. Dessa har under senare år patchats väldigt mycket och det blir svårt för journalister att få en överblick över det om de inte har verktyg att spåra förändringarna. Här kunde man lägga in en push för Wikis, där man kan ersätta stora informationsmängder med andra för att sedan trycka på “history” och på så sätt få fram exakt vilka formuleringar och ord som är annorlunda mellan två stycken versioner av en viss handling. Hur vore det om någon/några tar på sig att göra detta för sekretesslagen och sekretessförordningen? Så att man enkelt kan se de mest uppdaterade versionerna och kunna gå tillbaka till dess införande i Svea Rikes lag. Hur häftigt vore inte det (såtillvida man är jurist och har skills)?

Von Sydow tror att ny teknik kan ge ett ökat intresse för politiken. Om medborgare bara kunde få tillgång till ökad sökbarhet i alla offentliga register etc, så trodde han att det skulle uppstå mer engagemang för de aktuella diskussionerna som är kopplade till öppenhetsbegreppet.

Isobel Hadley-Kamptz fick sen ordet och gick direkt in på tanken om nätet som ett problematiserande av kategoriseringar. Nätet ser vi som både något privat och offentligt och de vanliga reglerna kan inte snappa upp de här glidningarna på bra sätt. Således bör vi problematisera mer kring uppdelningen mellan privat och offentligt, kan vi ens göra denna uppdelning? Kommer det visa sig vara ofruktbart?

Isobel tog upp transparens i förhållande till anonymitet som något viktigt. Är det inte så att vi med hjälp av bruset kan dölja oss själva? Att vi har flera olika “masker” annat än det privata att ta till med hjälp av internet? Isobel menar att det finns en potential till anonymitet i “bruset” och att bruset är någonting mycket bra för individens rätt till anonymitet.

Transparensen kan på sikt även göra oss mer toleranta, och om vi vänjer oss vid detta kanske det inte kommer att vara problematiskt. Personligen har jag svårt att tänka mig eventuella konsekvenser av ökad transparens, men min allmänna tanke är att konsekvenserna kommer att påverka de som inte redan har valt att bibehålla sin anonymitet på internet. Sett till politik och politiska institutioner finns det ingen tvekan från min sida att transparens är någonting av yttersta vikt.

Martinsson ställde följande fråga till von Sydow: Kan man begära ut opublicerade kommentarer från Bildts blogg? Von Sydow svarade att han inte visste och att det är någonting som antagligen kommer att behöva prövas och definieras innan det går att säga något mer angående Bildts spam.

Nicklas fortsate att ge en kommentar till Isobel och sade att det att “tala om sig själv” är något nietzscheanskt och att det i ett transparent samhälle kommer vara svårt för alla att kunna gömma sig. Integriteten spelar fortfarande en stor roll för Lundblad och han ifrågasatte att toleransen som kan uppstå av ökad transparens, skulle komma ses som något universellt.

Kom inte ihåg vem som sade detta men jag tror att det var Jardenberg eller Nicklas: “Privat identitet är systemfrämmande”.

Isobel kom tillbaka med kritik av identitetsbegreppet, som hon menade inte alls är enhetligt. Vill vi ens ha en enhetlig identitet? Jag är en person offentligt, jag har en identitet bland mina vänner och jag har en identitet på nätet. Vilka andra typer av identiteter kan man ha idag? Identitetsbegreppet är långtifrån enhetligt som definition.

Jag uppfattade det som att Isobel var skeptisk till tanken om att vi kommer att kunna avskärma oss från samhället. I och med att vi både har “panopticon” och “panspectron” som övervakningscheman i samhället, börjar det bli allt svårare att stiga åt sidan från samhället när vi av någon anledning känner för det eller behöver det.

Jardenberg fortsatte med att tala om full transparens och att vi ska låta det hända utan ett tröghetsskikt som implementeras från myndighetshåll. Det kommer att bli allt viktigare att verkligen sätta fingret på vilka verktyg som måste tillkomma och vad som myndigheter kanske ska överlåta till den granskande journalistiken eller medborgare att tycka till om i samband med offentlighetsprincipen. Vi är ju tillsammans samhället i den fulla transparensen.

Martinsson talade om regleringar, vilket inte kom som en överraskning. Men vi måste beakta, som Isobel var inne på, att internets utveckling har ju skett i relativt fredlig och öppen form fram tills nyligen. Visst har det funnits problem och regler sett till uppbyggnation av infrastruktur och trafikskötsel, men i det stora hela har internet varit enormt positivt för alla samhällen som har valt att tillhandahålla internetuppkoppling till sina medborgare. Jardenberg menar att vi håller på att bli en ny sorts människor på grund av den ökade transparensen, medan Lundblad tycker att vi däremot går tillbaka i utvecklingen. Lundblad nämnde gesellschaft (hoppas han menade detta begrepp) som exempel på denna utveckling.

Isobel problematiserade även denna uppdelning och konfliktsyta mellan det gamla och det nya. Att avgränsa och stirra sig blind på motsatser (eller två enskilda möjligheter eller definitioner) tycks vara fel väg att gå och minskar känsligheten för det att lagmässiga och offentliga kategorier redan är problematiska.

Martinsson öppnade upp för publikfrågor och någon frågade: “Hur kan man välja bort ett antal register” Dvs. hur kan man ta bort sig själv som privatperson ur register. Isobel visste ej, men sade bestämt att vissa register borde inte finnas överhuvudtaget.

En annan publikfråga handlade om att lagstiftandet borde skydda dom “svaga” mot felaktig eller dålig information. Von Sydow svarade att det borde finnas rättsmedel och verktyg för upprättelse.

Ytterligare en fråga från publiken berörde hur EU-lagstiftning påverkar svensk lagstiftning och försvårar transparens etc. Jag tror det var Von Sydow som svarade något i stil med att de svenska registren, som diskussionen rörde sig kring, inte är EU-verk.

Även om debatten var mycket kort så han panelisterna få ur sig en hel del kritik och tankar som är värda att spinna vidare på: Ska vi kategorisera mer eller mindre? Ska vi uppdatera offentlighetsprincipen? Ska vi se ökad transparens som ett problem eller som en möjlighet? Ska vi låta informationsexplosionen bara få ske eller skapa trögheter? Hur får vi medborgare att engagera sig mer i öppenhetsdiskussionen?

Tyvärr har jag inte tid att skriva en längre genomgång av Lundblads rapport, men jag hoppas att andra kommer att göra det framöver. För mer information om rapporten samt tillgång till PDF-dokument se här.

En solfjäderborste hittade hem till mig idag, via Eleven. Den kostade 149 kr och jag tänkte främst använda den till löspuder, och kanske skimmerprodukter.

• “Marmor kräver vitt kakelfix. Marmor är ett poröst material som suger åt sig vatten eller vattnet i andra produkter. Därför ska vitt kakelfix användas så att marmorn inte missfärgas.”
• “Att kakla på befintligt kakel är OK om underliggande tätskikt är OK.”
• “Borra i kakel gör du lämpligast med ett kakelborr som regelbundet kyls med vatten. Du kan använda skruvdragare med låga varv och utan slag. För att borra i klinker använder du en diamantborr. Detta görs på samma sätt som kakelborr förutom att diamantborren ska vattenkylas konstant.”

Fler tips får du när du besöker en butik i KakeldaxGruppen (Kakelcentralen, Stigs Kakel, Kakeldax) eller någon av våra återförsäljare. Välkommen. / Red.

Murslev

Verktygen för en plattsättare är många, och något du finner ett stort utval av hos KakeldaxGruppen. / Red.

Innehåller en tratt, spatel och pipett i miniformat. Lite onödigt kanske, men himla gulligt. 35 kr kostade det, om jag inte minns helt fel.

I min jakt på den perfekta ytan betyder en bra concealerpensel allt. Jag använder en och samma pensel till allt spackelarbete, till mörka ringar under ögonen, småfinnar och runt näsan. Just denna kommer från i.d. och är en av de bästa jag provat. Den är ganska stor, men ändå lätt att jobba med tack vare sin spetsiga topp, och den har tillräckligt med stuns i stråna så att jag kan trycka in concealern i huden. Den funkar lika bra till puder som flytande concealer, och den är lätt att hålla ren- bara att tvätta med diskmedel eller dra av lite snabbt med hushållspapper och MACs Brush Cleanser.

Penslar från i.d. kan ofta hittas riktigt billigt på t ex Tradera, och det var där jag hittade min. Tror inte jag betalade mer än 80 kr.

Dator, telefon, karta …

Jag köpte den här ögonbrynspenseln för snart en månad sedan, och den har snabbt gjort sig oumbärlig i min penselsamling. Varför?

What’s not to like? Finns i din närmaste MAC-disk och kostar 205 kr.

För att kunna samla bokmärken med Xmarks laddar du ner och installerar en programsnutt lokalt på datorn. Under installationsprocessen skapar du ett konto där dina bokmärken lagras så att du kan nå dem från vilken dator som helst.  Efter att du i webbläsaren valt att visa Bokmärkesmenyn är det sen bara att sätta igång.

När du har en sida du vill spara bokmärke till “tar du tag” i fliken med muspekaren och drar och släpper den i Bokmärkesfältet. Jag minns inte om standardinställningen var sådan, men om inte så kan du ställa in att dina bokmärken automatiskt synkas till Xmarksservern när du avslutar webbläsaren. Vill du sen komma åt dina bokmärken från en annan dator är det bara att logga in på Xmarks via Internet så har du dem där. När du är inloggad kan du också göra inställningar som innebär att du kan dela dina bokmärken med resten av världen.

Jag väljer Xmarks för att samla o dela länkar istället för det mer allmänt spridda Delicious beroende på att jag kan använda mig av mappsystem för att sortera mina länkar. Xmarks erbjuder precis som Delicious möjligheten att tagga länkarna, men en del av mitt syfte med länksparandet har varit att samlingen skall kunna användas av elever och lärare och jag inbillar mig att de hittar lättare om de kan bläddra i en struktur som bygger på ämnen/teman utan att behöva fundera på vilka taggar jag använt.

Publicerar du dina länkar på Xmarks kommer det att se ut ungefär så här . Exemplet är hämtat från en av mina mappar “Bild- & ljudarkiv” – men skulle alltså kunna vara en mapp som riktar sig till en viss klass, en enskild elev, berör ett visst ämnesområde eller vad man nu kan behöva – det är bara att distribuera länken till sidan så kommer klassen/eleven åt alla länkar efter din senaste uppdatering i just den mappen. Man kan också publicera från “toppmappen” och neråt, men då hamnar alla länkar på samma sida o det kan bli svårt att överblicka om det är många mappar/länkar.

Nu är det dock så att Xmarks ger möjlighet att synka mot vilken server som helst och med hjälp av en mig närstående ung man har det resulterat i att jag normalt använder hans server och en, visserligen grafiskt spartansk, publiceringsvariant som han fixat. Fördelen med denna är att man kan “öppna” och “stänga” mapparna med ett klick och därmed få lite bättre överblick – du kan prova via “Skolans länkar” på Älmhultsskolornas länksida.

Xmarks har en del andra finesser som jag inte använt mig så mycket av – du kan synka lösenord och du får utökad info när du söker via Google. Det skall dessutom påpekas att jag använt Xmarks via Firefox – det finns för andra webbläsare, men jag vet inte hur det fungerar där.

Efter att ha skapat konto, installerat ett program lokalt på datorn + en snapin i webläsaren kan jag samla på mig anteckningar som synkas till en server på Internet och därmed gör det möjligt för mig att nå dessa anteckningar från andra datorer genom att logga in via nätet.

Jag kan skriva in egna små notiser, men framförallt kan jag bara markera det jag vill komma ihåg från hemsidor jag besöker och klicka på Evernote-knappen så får jag direkt en notering i min anteckningsbok som innehåller den markerade texten/bilden + sidadress + tidpunkt.

Jag kan ha flera olika anteckningsböcker, ladda upp 40 MB material per månad utan kostnad och  dessutom dela anteckningar med andra Evernote-användare. Det går också att lägga in material i Evernote genom att maila, twittra mm.

För läraren är Evernote ett utmärkt verktyg i förarbetet, men också i undervisningen – i varje fall om det handlar om en “1 till 1″-situation. Om eleverna får en “forskningsuppgift” – låt dem “Evernota” sitt källmaterial så kan läraren få del av det och utifrån det föreslå ytterligare källor, diskutera tillförlitlighet, relevans mm, hjälpa eleven att dra slutsatser och få en bättre möjlighet att bedöma slutprodukten.