Tyvärr gick operationen i torsdags inte så bra, inte bra alls. Diana ville inte ens in i buren på morgonen, hon stretade emot, klöste och jamade som aldrig förr. Väl hos veterinären frågade de om de skulle ta lite tester på henne först och kolla så att alla värden stod rätt till så att hon inte fick genomlida en operation i onödan. Jag tyckte det lät klokt. Efter det lämnar jag henne där ensam och åker hem och gör lite jobb på egna firman. Vid fyra skulle jag kunna komma och hämta henne sen.

Vid halv tre är jag så himla trött, så jag går och lägger mig en stund. Telefonen väcker mig strax. Det är dolt nummer så jag tror det är mamma. Men det är veterinärens röst jag hör, hennes njurvärden är dåliga. Så i chock och tårar samlar jag ihop mig och åker med Anna till veterinären för att säga adjö till Diana. Jag får tag i Candie på telefon och pratar med henne om beslutet (det var hennes katt de första 2-3 åren).

Jag och Anna är med Diana i över en timma. Hon är fortfarande nersövd (hon lät inte veterinären ta testerna utan klöste och bet dem, så de fick ge henne narkos). Hon vaknar aldrig upp utan får efter ett tag sprutan så att hon somnar in. Jag håller om henne och känner hennes sista andetag. Det är extra djupt och fyller hennes små lungor med ny luft en sista gång.

Farväl Diana. Jag är övertygad om att du får det mycket bättre på andra sidan. Tänker på dig, och saknar dig, alltid!

1998-12-24 till 2009-11-26. Du skänkte mig 11 underbara år, för vilka jag är dig evigt tacksam. Vi gick igenom så oerhört mycket tillsammans.

Om knappt en halvtimma styr jag bilen till veterinären för att operera bort Dianas högra öga. Hon har som tidigare nämnt gråstarr. Det är en åkomma där man för katter står och väljer mellan att operera bort hela ögat, utföra en megadyr laseroperation (20-30 tusen), eller … avlivning. Det var en period jag funderade mycket över det sista alternativet, för att hon skulle slippa genomlida en operation, eventuella följder, och sen att förlora sin husse sen 9 år, samt en flytt till okända människor. Kan vara tufft för en 11-årig katt.

Men nu så är det slut på såna dumma tankar. Strax ska hon opereras. 4000-5000 kostar det, men då kommer hon att må bra, så det är inga pengar.

Sen återstår bara att finna ett bra hem åt min nyopererade lilla kisse.

En fotnot … jag vakna inatt efter en dröm om katterna. De hade båda av någon anledning behövt komma till veterinären och transplantera hela sin päls/hud. Både Kattis och Diana blev vita med en massa röd/bruna stora fläckar över pälsen. Väldigt fina men minns att jag var helt förtvivlad för att jag inte kunde se skillnad på dem längre. Sen vakna jag.

Som rubriken lyder ska vi till djursjukhuset i Karlstad på fredag med Melek. Det pga av en rätt stor knöl Peter hittade på hennes bringa i fredags. På måndagen ringde Peter vår vet. här i stan som jag fick en tid hos senare på em. och han blev lite fundersam och tyckte absolut vi skulle åka in med henne, han ringde även djursjukhuset för att konsuktera med dem och de höll med om att de nog behövs ta en biopsi på skiten Så nu går vi här hemma och är jättenervösa inför fredagen och beskedet om vad det kan vara… bara att hålla tummar och tår att det inte är nåt elakt eller iallafall nåt som kan skäras bort.

Så  alla rara människor, håll tummarna för Melek & oss 9.30 på fredag!

♥

Vi slår oss gärna för bröstet, vi svenskar, och säger att vi är så duktiga på det där med djur. När skandalen för ett halvår sedan var ett faktum i grannlandet Danmark vad gäller svinuppfödningen var inte minst Swedish Meats ute och propagerade för att vi skulle köpa svenskt! Svenskt är bra, vi håller hög etisk nivå. Vi offrar minsann inte djurskyddet för några extra kronors skull. Så har det låtit, ända tills idag

Vi är bäst – NOT!

Nu uppdagas den trista sanningen. Folk förfäras, så länge det varas. Lagom till jul är nog handeln densamma igen. Precis som det var när danska bönder hängdes ut i media. Vi glömmer så lätt, djuren fortsätter lida. Det är då tacksamt idag, att veta att gris inte kommer innanför mina dörrar. För mig är de helt enkelt för kloka, för visa och för smarta. De har däremot ett sämre djurskydd än andra i Sverige. Kossorna MÅSTE ut, en gris ser aldrig dagsljus. Aldrig någonsin. I alla fall de flesta.

Undantag finns

Det finns utegrisar! Det finns bönder som älskar sina djur och jobbar dygnet runt för att se till att de har det så bra det bara är möjligt. Det finns bönder som gråter när deras slaktdjur åker, och som inte äter kött själva på en månad efter transporten. De oroar sig för de hemska transporterna och de älskar det de gör, och sina djur! Jo - Det finns undantag men i butiken ser allt likadant ut.

Får inte köpa från bra gård

Vi har en härlig lagstiftning i Sverige som förbjuder mig, och andra också för den delen, att åka till en gård där grisar har det bra och handla köttet där. SÅ FÅR MAN INTE GÖRA! Säger myndigheter och pekar med hela handen. Det är inte hygieniskt, för de har inte tillstånd att slakta. Och för att få slakta behövs mängder med lokaler och hygieniska maskiner. Dessutom krävs en veterinär. Så då får alla fara till samma ställe. Resorna är långa, slakterierna få. Och färre blir de – fler och fler läggs ner. Och ingen gör något. Rationaliseringar heter det visst….

Vad gör veterinärerna

Men vad kan en veterinär göra på ett stort slakteri? Känner några osm förfasats över hanteringen där, över hur skicket på djuren är som kommer dit. De kan inget säga. Då mister de bara jobbet på grund av samarbetssvårigheter. Så tro inte att det där med veterinärer på slakterierna hjälper ett dugg, även om det i lagen står att djur ska anmälas som kommer in skadade och för skitiga.

Djurpolisen är lösningen!

Gör som i USA -skriker många. De har sett den fantastiska serierna om djurpoliserna i USA och tycker de är såååååååååå bra. SÅ bra då, att ni också vet att i USA finns INGA som helst regler för djurskyddet hos lantdjuren! Jo det finns en – i Kalifornien får man inte fixera suggorna. Det blev rabalder när likartade filmer släpptes där, som vi ser i tidningarna idag.

De bor således i många fall i betydligt värre miljöer än de värsta här. Grisarna bor till exempel i trevåningshus med spaltgolv. Om ni nu kan tänka er det. Hur det är att bo längst ner när all avföring trillar neråt från två överfulla våningar ovanpå den egna. Korna går hundratusentals på några få hektar. De står där och äter i vissa fall godis, rester från gottefabriken! Det är kul – att kor äter godis, om det inte var så att godis är tillverkat av – just det, kor…..

Mammon talar

Det är okej att plåga djur bara besättningen är stor nog. Det är okej för att tjäna pengar, tydligen. Straffen i sverige är klart mycket tydligare och hårdare för ekonomiska brott än för att plåga djur in i oändligheten. Slarv med deklarationer straffar sig mångt mycket värre än att bunta ihop levande och döda djur och bara ströa när inspektionerna är på ingång. Det har vi själva valt.

Consumer Power – nu

Konsumentmakt är faktiskt en reell makt och ett ansvar för oss alla! Vad lägger vi på tallriken. Kan vi komma undan med att bara skylla ifrån oss. Det finns ju alternativ! För den som säger att det inte gör det – prova vilt, prova ekologiskt, ät mindre kött eller ät vegetariskt. Inte lär vi dö av det, eller ens må dåligt. Även plånboken kommer bli glad över minskad köttkonsumtion. Det är det enda som biter på mammonälskarna – mammon själv försvinner!

Vi har den makten och vi måste ta den. Jag måste i alla fall, för att leva med mig själv. Tur att jag redan gjort det….

Öppet hus!

SÅg ett tips om att alla barn borde skickas till dagens industrialiserade lantgårdar för besök. Det låter som en bra idé! Tvinga gårdarna att öppna upp för de små, så ska vi se om de inte ändrar sig när de förstår vad barnen kommer att se! För barnen behöver också förstå var falukorven och köttbullarna kommer ifrån. Inte fan är det från frysen i alla fall…

Levande djur

Djur är fantastiska på många olika sätt. De är kloka på ett sätt vi inte förstår, smarta på ett annat sätt än vi. De ger så mycket och är en viktig del av naturen, och i samhället. Släpp in dem igen, för vår egen skull. Vi har allt att vinna och inget att förlora. Vi är i samma båt som dem, bara att vi inte förstått det….. än.

Från lilla W

en som vägrar sluta att tro, f.d. kobonde, numera “bara” hästägare….

Det är märkligt att jag har internet fortfarande med tanke på hur mycket regnet vräker ner utanför fönstret. Vi har fått 2  inches (ca 5 cm) med regn och klockan är bara kvart i ett på eftermiddagen.

Jag har varit iväg med Hershey till veterinären idag… men inget allvarligt – bara vaccination! Hon var jätteduktig, inte särskilt rädd och sa inte ett knyst när hon fick sprutan. Däremot undrade hon vad veterinären gjorde när hon kände igenom henne. Hon såg lite konfundersam ut. Hälsade på en drogad Dallas också

Hennes hovböld är MYCKET bättre vilket också visar sig på humöret. Hon var så arg så arg så arg idag. Man trodde man skulle slippa droga henne men tji fick dom. Hon hade tydligen åsikter om mycket här i världen. Pga att det regnar så mycket här tvingas vi ha kvar Charisma och Dallas på sjukhuset över helgen. Man kommer inte in med transport eftersom vi bara har gräs… än mindre släp med två hästar i… Men dom får komma hem på måndag varjefall. Tänk vad mycket skada en liten jävla hovböld kan göra… och dagens lektion i engelsk veterinärterminologi… hovböld på engelska heter Sub Sole Abscess… så vet ni det också!

Jag och mamma har också hunnit vara på en Ribboncutting här på morgonen… det var en klädaffär i Terrell som hade öppnat och dom hade riktigt snygga saker – om man är storlek mini så klart…

Resten av dagen kommer att bli lugn så länge det ösregnar ute. Hundarna vill inte gå ut, vilket jag faktiskt förstår för det vill inte jag heller. Jag sitter och väntar på att mamma ska komma hem med lite lunch, jag är vrålhungrig just nu…

Du föddes en dag när vinterstormarna blåste som värst. Jag hade suttit vaken hela natten, tittat på skärmen som visade din mor. Hon var så lugn och fin, så jag trodde inte du skulle komma. Inte den natten, inte den morgonen. Så stod du bara där, stolt och kanske även lite rädd. Allt var nytt, marken var vit och våt, du frös lite grann, vi såg konstiga ut. Men du var, och är än, också nyfiken på den värld du hamnat i.

Hur ska jag kunna förklara vilken värld du kan råka i, lille vän, du som är häst och helt i händerna på oss människor? Hur ska jag kunna förklara att här bestämmer stora stygga pojkar, tuffa tjejer och prestigefyllda tävlingsmänniskor? I den här världen går ingen säker. De stora männen, långt därborta, med fina titlar och stora plånböcker avgör din framtid om jag släpper dig härifrån. De beslutar att du i framtiden kan pumpas med antiinflammatoriska preparat som dövar din smärta, för att du ska kunna göra tillräckligt bra resultat på banan. De låter de prestigefyllda kringla ihop din nacke, dra din nos mellan benen och hänga bakåt i tyglarna, allt för att kontrollera dig när du ska göra det de vill att du ska göra – showa och göra ryttaren bättre än vad de egentligen är. Priset, det får du betala. När du blir för skadad och trött, för gammal eller för dålig, då kommer du kanske vandra mellan den ena lyckosökaren efter den andra. Eller så får du resa till Italien, en enkel resa i fullsmockad vagn utan någon som frågar efter dig. Utom jag.

Men innan dess kan det hända att de ger dig foder som ger dig magsår, sporra dig till lydnad, träna dig halt, rida volt efter volt efter volt. På ryggen kan, om du har otur, en tjej eller kille sitta med en ponnymamma vid sidan. En sådan mamma som skriker och har sig, och som aldrig är nöjd. En perstigefylld tränare kan ställa högre och högre krav, komma med långpiska om du inte hoppar högt nog, rappa till dig om du inte fattar rätt galopp snabbt nog. Sedan kan de ställa in dig för dygnet, för att ta ut dig och upprepa hela proceduren om igen. Det kan hända att du inte får gå ut alls, inte se solen skina genom spirande träd, känna vinden i näsborrarna och leka med några vänner. Ensam kan du bli, i en hage med höga stängsel, stor som ett frimärke. Ingen kommer, på grund av något av dessa fasansfulla scenarior, att kunna säga att du inte sköts rätt. Inte ens jag, som då, om jag sålt dig, inte kan styra över det öde som blir ditt.

Hur ska din framtid egentligen bli, lilla vän, om jag låter dig gå? Många tycker att du ska tåla en del. Du är ju häst, vilket för vissa betyder monster. Du ska tyglas, du ska straffas när du gör fel. Men du, som aldrig något fel gjort. Hur ska du kunna veta vad de vill och vad som är fel i denna av människan påhittade värld? Och vem är du att välja? Om du protesterar får du stryk och ska tuktas, om du ger upp och inte längre bryr dig kan de mäta att du inte blir stressad. Därmed mår du bra. Vilket du än gör slipper du då inte ifrån ditt öde.

Vad ska jag säga till dig, lilla vän, om den framtid som kan bli din? Att du också kan få rasa med vänner i full galopp över stock och sten, leka kull och tafatt. Du kan känna vinden ta tag i manen, känna leran sippra upp över kotan och njuta av de allra första grässtråna som växer upp i backen om våren! Har du än mer tur kan du få gå långa härliga somrar på gröna, sköna ängar. Och fortfarande leva! Har du tur får du en ryttare med mjuk hand och som vet hur hon ska be för att få, hur hon ska ge för att erbjudas och hur hon ska ge balans för att komma i jämvikt.

Har du än mer tur får du gott gräs att äta året runt och i tillräcklig mängd så magen blir nöjd, hovarna blir skötta noga och fint. Borsten är mjuk och len. Med en sådan ryttare och ägare kommer du långt min vän.  Måtte ditt öde vara detta!

Men för att få den vägen finns ingen hjälp från ovan. Istället gäller andra direktiv. Hästsportens utveckling går mot att mindre kunnande om häst och allt högre tekniska krav. Vad sjutton håller de inte på med moppar för??????

För mer läsning om de ämnen som dagens blogg berör:

www.horsesforlife.com, www.tidningenridsport.se,

Jag är glad att den här dagen äntligen är över! Fullständigt kaotisk dag! Började med att jag skulle ut och kolla till hästarna i hagen när helt plötsligt Dallas kommer och är jättehalt! Hon går som en banan, vill inte stötta riktigt vänster fram coh är jättesvullen vänster bak och går konstigt med höger bak. Tre ben… INTE BRA! Inser snabbt att veterinär är oundvikligt. Ringer mamma och berättar vad som hänt och vi får snabb lägga om vårt schema för dagen. Det finns en kille här i Wills Point som brukar kunna hjälpa till med att köra hästar till och från kliniken men idag, typiskt nog, var han på andra sidan Dallas och skulle inte komma hem förräns vid sextiden på kvällen så han kunde inte hjälpa mig idag… Däremot kom en av tjejerna på kliniken (som ironiskt nog också heter Dallas) med sin hästtransport och hämtade oss. Vi tog med Charisma av två anledningar. Dels som sällskap för Dallas och dels passa på att kolla hennes tänder eftersom vi inte får upp henne i vikt efter fölningen… Vi hann packa in Cocktail och mat i mammas bil eftersom vi skulle vidare sedan. Åkte iväg till kliniken och jag pratade snabbt med Dr. Ennis om status så fick dom titta på hästarna när dom har tid utan stress. Jag och mamma åkte vidare till Terrell och hämtade upp en order. Jag hade fått veta att det var 20 jackor men det visade sig vara 33 st istället… så nu har jag att göra där också. När det var hämtat var det vidare till Forney där det skulle vara en Ribboncutting. För att förklara Ribboncutting lite grann så är det en liten form av invigning när man klipper band och hälsas välkommen in i Chamber of Commerce. Idag var det en tandläkarklinik… blä…

Men det här var en häftig klinik. Inte nog med att man kan få kolla på film, om man vill får man ta med sig egen film eller så kan man kolla på kabeltv, stolen hade också inbyggd massage så medans man får ompysslad käft så får man massage också!!! Hitta det i Sverige om ni kan!!!  Det komiska var att tandläkaren, som för övrigt var yngre än mig, själv var tandläkarrädd så hon visste vad en tandläkarrädd patient utsattes för!

När vi var klara där åkte vi vidare till Rockwall för att köpa en liten väska till Cocktail. En sån man har på magen. Men det hade dom inte… *morr*. Men en söt bild fick jag tagit med mobilen varjefall…

Förbi foderaffären och sedan hem. Tiden hade runnit iväg vilket inte var oväntat eftersom vi hade varit iväg med hästarna först. Ut med hundar, in med hundar, fodra hundar och iväg till veterinären igen. Man hade blivit klar med Charismas tänder och det såg riktigt bra ut för att vara hennes ålder. Hon hade däremot någon form av märklig parasit (mask) så veterinären skickar iväg treckprov och så kör vi en superavmaskning på henne i fem dagar. Så hoppas vi att det kan ge lite effekt. När jag kom till veterinären med Charismas mat så skulle man börja röntga Dallas. Jag fick åka dit med mat för vi beslöt tidigt att båda skulle få stå kvar över natten eftersom Dallas var så halt och hon blev upprörd när Charisma gick och veterinären ville inte byta mat på Charisma så då får hon stå kvar också. Sedan är det ju lättare att köra bägge två samtidigt än två gånger och eftersom jag inte har egen transport så blir det billigare i längden…

Vi hittade inget på röntgen vilket var positivt. Därför misstänker vi att vänster fram har hon en hovböld, vänster bak har hon antingen vrickat eller överbelastat pga vänster fram och höger bak är överbelastat. För ett par veckor sedan var hovslagaren här och då hade hon ont i en has så dom röntgade vi eftersom hennes syster A Royal BW har haft lösa benbitar och Dallas är trots allt väldigt stor men det hittade vi inte några alls *puh*. Så för att driva ut hovbölden lite mer fick hon stå i ett salt-jodopaxbad i 15 minuter med sitt vänstra framben

Och sedan får hon bandage på alla fyra fossingar och fram hovarna och smärtstillande över natten så får vi se hur hon är imorgon…

När jag var klar på kliniken var det bara att åka hem och ge Cocktail mat igen. Meningen var att jag och mamma skulle varit iväg på en middagsliknande öppet hus ikväll men vi är så trötta så vi bara gav upp. Vi har praktiskt taget inte varit hemma på hela dagen så hundarna var liksom viktigare än det där andra…  så nu blir det att uppdatera den amerikanska bloggen och sedan skaffa sig lite mat att äta… undra vad för kulinariskt hopkok det blir ikväll…

Så har min vetgirighet åter fått mig att söka information. Den här gången blev det en engelsk sökning på internet. Jag har under några dagar letat fakta och forskning om just rollkurens eventuella för- och nackdelar. Det är mycket tyckande och tänkande,  och det är inte så lätt att finna riktiga argument med forskningbelägg.

Men så fann jag till slut en hemsida vid namn www.horsesforlife.com. Här ligger en länk ute till en artikel i ämnet av Dr. Cook, en välrenommerad veterinär med årtionden på nacken som kirurg och anatomiexpert. Hans 52 sidor långa artikel om Rollkuren skickades år 2007 till FEI. Men ännu har inget hänt… Jag som ändå är intresserad i ämnet har missat det totalt, och jag har inte sett någon annan referera till artikeln heller. Förrän nu.

Karln måste ses som omåttligt obekväm, eftersom FEI anser att det inte finns några belägg för att Rollkuren är skadlig. Vad Dr. Cook tar upp är såväl de psykiska och fysiska men som uppträder vid ridning i rollkursform. Han tar upp bettets inverkan då det hela tiden är tryck i tygeln, han tar upp hur nerver, muskler, senor, skelett, andningsorgan och inte minst sväljorgan påverkas. Han tar även upp hur hästen underkastas psykiskt.

Nu har jag en förfrågan till den eller de som läser det här inlägget. Finns det någon artikel som bygger på vetenskapliga fakta där det framkommer några positiva effekter av rollkuren? Dessa vill jag gärna ha tag på.

Jag läste en gång idéhistoria. Där fick jag lära mig att det inom alla vetenskapsområden råder ett visst paradigm. Uttalanden som strider emot detta paradigm har höga beviskrav för att röna trovärdighet. Det kullkastar nämligen paradigmet i sig och ett så kallat paradigmskifte träder i kraft. Världen efter ett paradigmskifte blir sig aldrig mer lik. 

 I det här fallet finns ett paradigm som anger en viss form och att andra former inte verkar för ett korrekt arbete utfört av hästen. Inom samma paradigm råder också att vissa sätt att hantera hästar på faller utanför det vi kan kräva av oss själva – att vi hanterar djuren med minsta möjliga negativa påverkan. Andra sätt ska och bör bemötas med ett starkt kritiskt öga.

Inom ridsporten verkar dock paradigm bara gälla för vissa. Är personen i fråga namnkunnig nog kan han eller hon strunta i att ta hänsyn till den forskning som finns om vad som är bra ridning och säga att det funkar därför att han eller hon vinner! I min värld, en värld baserad på forskning och fakta och på ett liv tillsammans med hästar, strider det mot alla principer som finns. Det är inget argument alls.

Därför vill jag gärna veta om det finns en enda vetenskaplig rapport som stöder bruket. Det enda jag hittat var att det i alla fall inte var skadligt i korta stunder, på vissa hästar som var vana vid metoden. I alla fall om skadligheten mättes i stressnivåer. Men det säger ju egentligen inte någonting om hur hästen upplever det, vad som händer vid stadigvarande rollkursmetoder eller vad som gällde för någon parameter i övrigt förutom stressnivån i kemisk bemärkelse. En ganska ynklig undersökning med andra ord som ställer fler frågor än svar. Om bristerna i denna rapport och några fler, får jag ta upp vid ett annat tillfälle.

Vänliga hälsningar Lilla W

Jag har börjat ge hunden Biopet glucosamin för att förebygga framtida problem med lederna. Funkar sånt verkligen?

Glukosamin är en slags omvandlad sockermolekyl som tillverkas genom kroppens egna celler. Kroppen framställer glukosamin genom att kombinera en sockerart med kväve. Biopet Glucosamin innehåller också mangan och metionin. Mangan gör att kroppen lättare kan tillgodogöra sig tillskottet av glukosamin.

Glukosamin är godkänt som läkemedel för människor för symtomlindring vid lätt till måttlig artros då i form av läkemedlet Artrox, läs mer om detta på läkemdelsverkets hemsida. För människor klassas glukosamin som läkemedel, för djur räknas det dock som foder, läs mer här. Enligt läkemedelsverket kan tillskott av glukosamin till djur öka proteoglukansyntesen i brosk och därmed hämma nedbrytningen av brosket, långtidsstudier antyder att glukosamin kan ha en positiv inverkan på broskets ämnesomsättning.

Vid senaste veterinärbesöket diskuterade jag med veterinären (en specialist på ortopedi hos djur) om användandet av Glucosamin och han sa även han att Glucosamin hjälper till att hålla ledbrosket i god kondition. Min hund har ju en höftledsdysplasi om än av den mildare graden och genom att hålla ledbrosket i gott skick så minskar risken för framtida problem.

Jag köper Biopet Glucosamin från Canis, självklart finns det andra återförsäljare som har lika, eller liknande produkter. 290 kronor för 250 g.

Imorse vaknade jag klockan sex. Låg kvar i sängen. Klockan ringde halv sju. Låg kvar i sängen till strax efter sju. Gick upp och gjorde mig iordning för jobbet.
Väl inne i köket råkade jag titta på schemat på kylskåpet.
14-19 stog det på dagens datum. Ojdå.
Min tanke blev förstås “Va fan gör jag uppe nu?”

Ringde Cleo och beklagade mig över min tidiga uppstigning. Vi bestämde oss för en fika hemma hos mig om nån timme…

Te, saffransskorpor, knäckesticks och rostat muslibröd. Mums =)
Men sällskapet va givetvis det bästa! =)

Det ser ut som min “dinosarieplanta”(zebra-aloe) börjar få en blomma! Spännande!

Jag börjar bli orolig för Findus också. Han har spytt nu i två eller tre dagar. Det konstiga är att han inte spyr mat utan bara galla och skum. Först trodde jag bara det va något tillfälligt men nu börjar jag bli orolig på riktigt. Han ser hängig ut och tycks inte alls va kry.
Har försökt fått tag på veterinären idag men har än så länge inte blivit kontaktad av denna igen(lämnade meddelande på telefonsvararen).

Jag håller mina tummar för att det inte ska vara något allvarligt. Mammas lilla gokille! *orolig*

Jag ska förresten börja jobba tidigare idag, många som är sjuka just nu. Perfekt att jobba samma timmar som Cleo för då kan vi samåka =)

Önskar er en fin tisdag!

Idag, eller rättare sagt igårkväll hände det något som jag önskar aldrig skulle hända.

Min fina bäbis bröt ett ben i hans högra framtass. Vi trodde först att det var en stukning och skulle avvakta till morgonen därpå, men på morgonen var han lika illa och han hade så ont!

Jag ringde till veterinären med det samma och beställde en tid för kontroll.

Stack sedan till  jobbet och tänkte hela tiden på Acke och på hur han mådde. Vid 13:30 var vi äntligen hos veterinären och vi röntgade hans tass. Det konstaterades en fraktur och man kunde inget göra åt det än medicinering och vila. Myycket vila.

På Valla Djurklinik blev alla charmade av Acke. Han haltade omkring och kelade med alla som han såg. Han blev uppburen flera gånger och kelstångade med alla. Tänk vilken värk min fina kelstrutt hade under hela natten! Känner mig som världens sämsta matte.

Nu har Acke fått sin medicin och ligger och vilar så skönt på katträdet. Nu är den stora frågan hur i helvete jag ska få honom att hålla sig lugn i två månader, men det blir en annan historia.

Idag har jag varit hos veterinären (Marianne Krönlein i Göteborg) med den lille. Han har varit väldigt röd och irriterad i höger öga sedan han blev riven av Gosan i augusti. Det har aldrig riktigt läkt, trots upprepade omgångar ögondroppar och salva. Plus en allmän hälsokoll, eftersom han har problem med huden och pälsen.

Veterinären sövde honom för att kunna göra en grundlig undersökning av hela honom. Han sov i en timme drygt. Hon har tagit ett komplett blodprov på honom för att se om han eventuellt är allergisk, eller vad problemen med hud och ögon kan komma av. Hon trodde inte det var foderallergi som den andre veterinären (Robert what’s his name…) trodde, men hon tog prover på allt. Han har i alla fall ögoninflammation och ska ha kortisondroppar tre gånger om dagen i tre veckor. Bara i höger öga till att börja med, för att hon ska kunna jämföra med vänster vid återbesöket. Vi ska tillbaka redan om tio dagar – den 21 – för kontroll och kastrering. Jag fick lugnande tabletter till honom, inte receptbelagda, som vi ska prova nu i tio dagar. Funkar inte det så skriver hon ut recept på andra. Tyvärr har han ju blivit väldigt stressad av situationen hemma och allt. Det kvittar hur mycket jag promenerar eller aktiverar honom med olika saker, jag är ju stressad hela tiden. Som tur är så flyttar vi snart och då kommer både han och jag att känna oss tryggare.

Jag köpte ett jättefint brett Hurttahalsband – svart med röd kant och reflex – och ett reflexkoppel. Kunde inte låta bli Han blev jättefin i det och vi hade det när vi gick kissetur efter sövningen

Ikväll, ända sedan vi kom hem, har han legat i mitt knä och sovit ruset av sig, så att jag inte kunnat röra mig ur fläcken. Jag hade inte hjärta att röra mig ens för att använda datorn. Han är så trött och darrig och frusen den lille stackaren.

Skönt med kompetent hjälp ändå som man kan känna sig trygg med!

Nu ska vi gå och lägga oss.

Nattinatti

Liya has shown to be a perfectionist. She is so auditor material, being meticulous and having eyes for details. Although Liya has repeatedly announced her passion to be in veterinary, I am still open to suggestions. Kids need exposure and more information before they could have an inclination towards ‘what would I want to be when I grow up.’

Trots en bra försäkring och ett samarbetsvilligt försäkringsbolag, skenar kostnaderna iväg rejält när något såhär allvarligt händer. Bortsett grundsjälvrisken på 1 500 kr. tillkommer alltid 20% av kostnaderna vid varje behandlingstillfälle.
Vidare täcker inte försäkringen mediciner och den rehabilitering som kommer att krävas när tassen är läkt och gipset borttaget.
Hittills har den där förbaskade glasflaskan kostat oss ca. 5 000 kr.
Det är minst två återbesök á 500-1 000 kr. kvar och vad rehabiliteringen sedan kommer att kosta vågar jag inte riktigt ta reda på.

Jag menar nu inte att tigga eller ens be om någon ekonomisk hjälp, men vill ändå öppna upp möjligheten för att kunna lämna ett helt frivilligt bidrag till dessa kostnader.
Tyvärr verkar inte WordPress tillåta vilken kod som helst, vilket gör att donationsknappen till vänster inte är “automatkonfigurerad” som jag tänkt.

PayPal är dock både väldigt enkelt och säkert och bortsett ett eget konto där, behövs endast en e-postadress till mottagaren.

I det här fallet används adressen: galnegoofy (at) gmail.com

Jag garanterar att alla eventuella bidrag kommer att gå oavkortat till dess syfte.
Skulle nu Bill Gates eller annan tät person förbarma sig ordentligt, kommer ev. överskott att gå till ett tilltänkt projekt för att främja hundar i omnejden.

Mer om det längre fram.

Inget får gå till spillo.

Idag var det dags för återbesök nr. 2 hos veterinären och stygnborttagning.
Med tanke på herr G:s framfart under konvalescensen, var jag ganska orolig för att såret inte skulle ha läkt så där lysande.
Den senare tiden har han nämligen blivit väldigt stöddig och i princip gått som vanligt på tassen, bortsett den lilla detaljen att den är gipsad i 90 graders vinkel bakåt.
Det verkar dock inte ha bekommit honom men stressat mig desto mer under varje liten promenad.

Efter att Goofy blivit sövd var det då dags för beskedet.
Det var en del pillande för att få av gipset i en del och sedan nysta upp lagrena av “stoppningsvadd” inuti.
Såret såg dock jättefint ut och veterinären benämnde det “kan inte se finare ut än såhär”.
Han hade även klarat sig helt från skavsår, något som annars är väldigt vanligt vid gipsning.
Det var en otrolig lättnad att se och höra att det såg så fint ut.
(Bilder längre ner. Känsliga varnas lite.)
Senorna verkade också “svara” som de skulle, men har ännu en hel del läketid kvar.
Så efter att stygnen plockats bort, åkte gipset på igen och ska sitta till nästa torsdag, då det är dags för nästa återbesök.
Då är planen att räta ut tassen något och sätta ett nytt gips i det läget.
Därefter ska det sitta i minst tre veckor. =/

Men han är så tuff, glad och underbar.
Han hoppade och hälsade så glatt på veterinärerna, samma som förra gången stack honom med nålar och grejade.
Inte heller nu var det några problem att varken lyssna på hjärta, ge narkosspruta eller något annat.
Och så är han så mysigt flummig när han sedan blir väckt och fortfarande är groggy. =)
Det är horisontalläge på sin kudde som gäller för hans del just nu.

Även jag skulle nog må bra av samma sak. Det har varit och är en väldig stress på olika sätt kring allt detta. Dels känner jag mig som världens tråkigaste husse som hindrar honom från att springa och härja och dels är det en stor oro över läkningen och hållbarheten på gipset.
Sedan har vi förstås den ekonomiska aspekten. Trots försäkring har kalaset hittills gått på många sköna tusenlappar, något som det inte riktigt var budgeterat för.
I morse när jag vaknade hade jag ont i halsen och det känns som att en rejäl förkylning är på antågande, vilket inte underlättar konstruktivt tänkande eller motverkar stress.
Jag kanske skulle ta och stifta en Goofy-fond för frivilliga bidrag?
Fast jag gillar inte att tigga hjälp, särskilt inte ekonomisk sådan.

Trasig tass på bättringsvägen.

Trasig tass på bättringsvägen igen.

Idag var vi på återbesök hos veterinären med Rockr, för att spola ur analsäckarna en gång till.  Gick riktigt  bra, förutom att Rocko skällde ut sköterskan nä rhon kom med den lugnande sprutan.

Han somnade fint, gick lite fortare denna gång och sen gick det faktiskt ganska smärtfritt. Lite gegga var det allt kvar, så dom tyckte vis kulle komma tillbaka om en vecka igen. Och detär ju lika bra det, så vi vet att det är okej. Så var man 813 kr fattigare då….nåja, nu är jag förbi självrisken i alla fall, så allt frånochmed nu får jag ju tillbaka från försäkringsbolaget. Alltid något. Men vilken tur at tjag satt undan pengar för såna här tillfällen!!

Medan vi satt hos vetten så ringde Ales, det visade sej att han var på samma ställe men ett par rum ifrån, men lilla Diezel, för att undersöka hans klåda. Stackars Diezel, han har klöst sej på örionen så de var alldeles kala och såriga…..lillponken då….Hoppas nu att de får ordning på vad hans klåda beror på….

Sen var det hem med Rocko och så kom Ramona och hämtade mej för vi skulle ut och shoppa lite på Hälla, och äta middag tillsammans. Ramona skulle köpa jeans…och jag hittade en snygg topp såklart….

Belal var jätteglad när jag kome såklart, och hade sina tokläten för sej….nu ligger hon och sover här…..

I morron blir det nog dw-runda i spåret tillsammans med Henke och Irene, Rocko får vila ett par dar, efter sövningen…..

Dagens övningar inleddes med att den blåslagna matten fick lägga två(!) timmar på att ta sig från sängen till soffan imorse. Aningens knöligt alltså. Ganska imponerande blåmärken har det blivit, dock har matte inte ännu sjunkit till att publicera lättklädda bilder på bloggen. Sånt överlåter vi åt proffsen.

Att mocka och göra mat tog ungefär sju gånger längre tid än normalt (varför händer alltid sånthär när matte inte har hästskötare dagen efter?). Mullehästen verkade dock vara i fin form, aningen trött i bakbenen kanske. Vi tog ett kort pass i ridhuset för att testa vad han tyckte om stångbettet idag, innan vi skulle åka till tandläkaren (få på sadel, aj!). Med tanke på att matte inte bara är blåslagen utan även har fått träningsvärk from hell (due to avfallning, troligen) så var det ungefär lika smidigt ridet som när man rider in nya läderstövlar. Det tog Mulle fyrtiofem sekunder att koppla att “haha, du kan inte taaaa mej!”. Och det hade han ju, tragiskt nog, fullkomligt rätt i. Dessutom var bettet bråkigt. Vi red således  inte särskilt länge (få av sadel, aj!).

Efter detta magnifikt osmidiga ridpass var det dags att packa Mullehästen och åka till tandläkaren. Vi var väldigt nöjda med att anlända fem minuter före utsatt tid, enbart för att bli bittert påminda om hur man varje gång blir tvingad att vänta på tandiskliniken. Vi fick vänta fyrtiofem minuter. Utomhus. Det var typ tolv grader och storm. Matte höll på att frysa ihjäl och Mulle hade urtråkigt och försökte äta upp de halvdöda dekorativa pelargoner han hittade i en kruka på gårdsplan. Det fick han inte. Såhär tråkigt var det att vänta:

Det visade sig sedan att väntan berodde på att en kolikhäst fått gå före. Så det var väl okej då då. Även om man kan tycka att man hade kunnat ge Mullehästen en heads up under de fyrtiofem minuterna. Nog om det.

När vi väl fick träffa veterinären blev Mulle omedelbart mycket skeptisk. Tvångsspiltor har aldrig varit hans melodi, plus att hon ville peta på hans högt privata nosparti. Han fick en spruta med happy-happy, dock bara 0,3+0,3 vilket hade ungefär lika mycket effekt som en halv folköl har på en fjortis (psykologisk). Han stod dock still under tiden han fick på sig munstegen, men ägnade resten av undersökningen åt att försöka brotta ner veterinären med tungan. Det gick dåligt.

Resultatet då? Mulle hade bitit sig rejält i gommen och kinden. Troligen sitter stångbettet precis över detta medan hopptränset med rakt litet bett och pullargrimma inte stör alls. Veterinären slipade ner den bitiga tanden så ska nog allt läka fint, det var redan på god väg.

Dagens kommentar:
Matte: Mulle har knölar under magen, kan du se om det är något vi borde kolla upp eller ska han se ut sådär?
Veterinären: Jag skulle inte oroa mig om jag var du. Det där är magmuskler.

Åhfan.

Ovanstående i kombination med “vadå, varför jag går som en anka? Jag åkte av på en hopptävling igår för att sadeln gled runt” gjorde säkerligen att matte framstod som en mycket erfaren och kompetent hästägare.

Vi bjuder på den.

Annat roligt: Mulle är anmäld till två till WE-träningar på banan, 11/10 och 1/11. Vi har hittat en Clear Round 8/11 som vi är sugna på och vi är som bäst i färd med att försöka hitta medhjälp till distansritt den 25/10. Någon med körkort och hästvana som känner sig manad?

Igår tog vi oss i kragen och samlade ihop alla kroppsdelar för ett rejält dressyrpass. Det gick inte strålande. Mulle verkar ha gjort sig illa i munnen, vilket gjorde att han blev skitsur varje gång matte tog i bettet. Icke optimalt. Dock har vi ju det mesta stödet i kapsonen numera, men ändå… En matte med ont i ryggen (efter lite ostrategisk möbelflytt tidigare under dagen), brakförkyld, en Mullehäst som inte blivit genomriden på fyra dagar och så bara kapson… ja, hur tror ni att det gick?

Det gick faktiskt bra. Må vara att formen var en halvmeter längre än önskvärt, men Mullen gjorde snällt både byten och diagonalslutor utan att divradera, matte mycket förvånad. Dock krävde detta en aning mer ridning än vi är vana vid, vilket resulterade i ett totalt mått om tolv minuters effektiv ridning, sen höll matte på att ramla av. Pust.

Med söndagens Clear Round i bakhuvudet gjorde vi idag ett test att rida på hopptränset med snälla raka bettet med fasta ringar. Det gick mycket bättre. Antingen är han bättre i mun idag, eller så stör inte hoppbettet på samma sätt. Han blev dock märkbart irriterad när han brakade iväg med huvudet i vädret (normalt Mullebeteende) och matte tog tag i honom, vilket han annars brukar finna sig i (det är ändå värt att rusa iväg ibland, det är ju skojsigt).

Vi tänker oss att eftersom det ändå är hemmatävling så rider vi fram, känns det inte bra så stryker vi oss. Inte mer att diskutera.

För säkerhets skull har vi beställt tid till tandläkaren på måndag.

Matte har varit i lågprismeckat och köpt en fashionabel fleecepyjamas åt Mullehästen i riktigt bra material. Vi är nöjda. Dessutom är den sydd med lite högre hals, så den inte kan glida bakåt över manken som fleecepyjamasar gärna gör om man inte passar sig. Mörkblå, med fjortisbroderier på sidan (till själva fjortisens stora förskräckelse. Hon var dock nöjd att den inte var lila. She should be, det fanns dessutom ljusrosa med broderade åsnor på).
Mulle fick en ny grimma också, som inte hänger över näsan.

(Jag lägger in bilderna nederst. De kan vara lite läskiga för känsliga tittare.)

Idag var vi på ett första återbesök hos veterinären.
De ville se så att inte såret visade tecken på infektion och liknande.
Goofy var i vanlig ordning överlycklig över att träffa så mycket människor och hälsade som sig bör på veterinärerna med hopp, svansviftning i 180 och många blöta pussar.
Jag vet inte varför de ansåg att det skulle vara bra med lite lugnande innan de satte igång?

Han sade inte ett pip när han fick sprutan i nackskinnet och sedan fortsatte han att vifta glatt på svansen tills han somnade på golvet efter ca. 15 min.
Han hann dock med en sista liten viftning precis när veterinären kom tillbaka.

Bandaget klipptes bort och sedan lirkades gipset av.
Det var redan delat, så det gick att återanvända efteråt.
Såret såg jättefint ut och hade inga antydningar till infektion alls, så det var bara att linda om det igen och sedan trixa tillbaka gipset och fixera detta med ny lindning.
Efteråt fick han en till spruta för att vakna till liv och sakta men säkert återkom han till verkligheten igen.
Han var lite groggy men ändå glad. Nu var han dock inte riktigt lika ivrig fram till andra hundar och människor, vilket var väldigt skönt för husses del.
Det är nämligen inte så att saker och ting går sakta eller att det är någon skillnad i hetsen framåt med drag i kopplet m.m. bara för att han råkar ha tassen i gips i ett högst onaturligt läge.
Tvärtom är det nästan högre tempo och mer dragande, då det verkar som att han får upp farten på sitt hoppande och sedan inte vill sakta ner igen.

Nu minns jag inte exakt, men dagens besök kostade ca. 11-1 300 kr.
Visserligen behöver jag bara betala 155 kr. i regleringsavgift, så gör de upp direkt med försäkringsbolaget. Men det tickar på och plötsligt känns 20 000 inte sådär vansinnigt mycket längre.
Det blir minst två, sannolikt tre ytterligare återbesök innan gipsen är borta ur bilden. Sedan väntar sjukgymnastik, som inte kommer att omfattas av försäkringen.
Men det tar vi då. Önskar dock att jag hade hunnit få ihop en lite större buffert igen. Kastreringen var ju planerad men kostade även den sina sköna tusenlappar.
Jag får väl dra igång en fond för frivilliga bidrag på Facebook eller nå’t.
Det hade jag dock tänkt spara till mina tankar på ett hundrastgårdsprojekt framöver.
Jag ska dock ta och se över hemmet och se vad som kanske går att sälja.
Nåja.
Det är bara pengar.
Huvudsaken är att Goofy läker ihop och blir kry igen

Något som kommer att underlätta enormt mycket är att jag får disponera en bil de kommande veckorna.
Tusen tack till Nisse & Dea för det!
Då kommer vi att kunna ta oss obehindrat till jobbet och andra ställen.

Däckad av narkos

Här ser man såret och även hur gipset är konstruerat.

Kameran i mobilen är inte lysande, men det ser alltså jättefint ut även om det samtidigt ser ganska läskigt ut.

Så gott som ny, i väntan på att uppåt-tjacket ska göra sitt jobb.

Vi kan avsluta med lite muntrare tongångar.
Den första, väldigt korta (papsen är inte riktigt överens med tekniken) videon är precis när Goofy kommer ut i väntrummet när vi ska hämta honom.

Den andra är när vi landat hemma och mat-testet genomförs med beröm godkänt resultat.

“Goofy är opererad för en senskada, både djupa och ytliga senan var nästan helt avskurna. Han har ett gips som håller tassen fixerad i böjt läge. Detta är för att senan ska få chansen att läka i viloläge. Han ska ha ett sådant gips i tre veckor, sedan ska gipsen bytas till ett som håller tassen i ett mer normalt, utsträckt läge i ytterligare tre veckor. Då gipsen kan tas bort behöver Goofy träffa en sjukgymnast som hjälper honom att komma igång med träning igen. Det är vanligt att man får en förkortning av senan då den läker efter sådana här skador och hunden behöver stretcha ut sena och muskulatur igen.

Tid är bokad för återbesök redan på måndag 21/9 kl. 13:00.
Han ska äta antibiotika och smärtstillande enligt medföljande recept.”

Just nu har jag inte så mycket mer att tillägga. =/