”Det kanske kan låta konstigt att sätta vapen i händerna på struliga tonårskillar, men i ett lyckat försök har ett jaktlag tagit sig an unga invandrare från förorten och förvandlat dem till ansvarsfulla och laglydiga jägare”.

Så påar nyhetsankaret Helena Berg ett inslag med rubriken ”Jakt hjälp för struliga tonårskillar” som sändes söndagen den 25 oktober.

Tittaren hamnar i skymningen i en av Sveriges ”förorten”, oklart vilken. Det är blått och stämningen som förmedlas är att här är det farligt. De unga killar som syns bär antingen luva eller har anonymiserats genom bildutsnittet – deras huvuden är avkapade.

”Ja, vi var ju tre trettonåringar som hängde mycket i centrum och ja, det fanns ju mycket droger och kriminalitet runt omkring oss och det var väldigt nära på att vi skulle dras in i det hela… Höll på med väldigt mycket bus”, säger den 13-åriga intervjupersonen, som står helt ensam och röker.

Reportern Ulf Mattmar fortsätter:

”Trettonåringarna brydde sig knappast om att det fanns milsvida skogar bara några kilometer bortom höghusen och tanken på att de själva en dag bege sig dit för att jaga rådjur hade varit mer än absurd. Men så blev det.”

Tittaren får se hur den 13-åriga intervjupersonen förflyttas från den blåa och farliga ”förorten” till den gröna, lugna och ickefarliga skogen där han sitter med ett gevär. Alltså: han är farlig när han röker en cigarett i ”förorten” men ofarlig när han sitter i skogen med ett gevär.

Lite senare i inslag fortsätter Ulf Mattmar:

”I Sverige kan jakt uppfattas som en ganska sluten värld, förbehållen svenskarna, men här i Botkyrkas skogar ser det annorlunda ut. Under de mossgröna kläderna hittar vi kurder, turkar, slovaker, assyrier, finnar, serber och så vidare. Och kanske var det därför det här jaktlaget vågade att ta sig an tre struliga tonåringar från Alby centrum.”

Inslaget fortsätter därefter med att jaktledaren säger:

”Och man ska inte döma ut en hund efter första släppet i skogen och du ska inte döma ut sådana här grabbar efter första gången du har träffat dem.”

Ulf Mattmar: ”Hur har de blivit då fem år senare?”

Jaktledaren: ”Ja… kan väl summera det på ett sätt: förbannat bra.”

Längre in i inslaget kommer reportern Ulf Mattmar tillbaka och konstaterar:

“Att jakt- och skogsliv kan vara ett bra sätt att få unga invandrare att lämna förorternas betongtorg var något också Jägarförbundet tänkte på när de bestämde sig för att bussa ut unga nyanlända tonåringar i skogen”.

Varför det skulle vara ett problem att ”unga invandrare” är i ”förorternas betongtorg” framgår inte.

Forskare har länge talat om hur mediefenomenet ”förorten” faller väl in i ”vi och dom”-tänkandet som präglar journalistik om grupper som på olika sätt bryter mot samhällets normer. Tanken är alltså att svensk journalistik drivs av en tanke om att alla (mest ”invandraren”) vill bort från ”förorten”, bort från ”dom” och in till innerstaden, eller åtminstone en ”finare” förort (i journalistik vanligtvis nämnd vid namn, exempelvis Bromma, och inte ”förort”).

Det här inslaget är för mig ett tydligt exempel på hur journalister bygger upp motsatsförhållande mellan ”förorten”/”invandraren” och ”naturen”/”svensken” och det är mer än uppenbart att ”förorten” egentligen är en omskrivning för ”avsaknaden av ”svenskhet””.

(Till höger en illustration ur Quick Response-boken Nyheter, makt, integration (2009) som visar orden som förknippas med “förorten”. Det är obehagligt många ord som Rapport-inslaget lyckats pricka in.)

Med tanke på hur välspritt TTs material blir är det förvånansvärt att journalistiken inte ser så bra ut som den borde. Den här gången sprider TT den härliga rubriken : “Invandrare ska lära sig våra värden”. Vem tänker sig reportern är läsaren egentligen? Bara de som har “våra värden”? Vilka är de “invandrare” som det talas om? Snacka om att bidra till ett vi och dom-tänkande.

Artikeln är bland annat publicerad på Aftonbladet, Borås tidning, Västerbottens-kuriren.

Nu är det inte bara varslen man skall hålla reda på utan alla bygguppror som avlöser varandra. Regeringen borde kanske utlysa undantagstillstånd med anledning av alla bråkiga byggchefer?

Ja, för knappt har vi smält det senaste Byggupproret - med några huliganers utspel mot vår nallebjörn - i syfte att komma över hans (och vår) skattkista – förrän tidningen Byggvärlden idag rapportera om ännu ett Bygguppror – mot machojargongen!!

De nya upprorsmakarna är också byggchefer med Peter Walfridsson och andra unga byggchefer i spetsen har tagit iniativet till kampanjen mot den machojargong och attityder som påverkar kvinnors möjlighet att göra karriär och överhuvudtaget arbeta inom byggbranschen. Ett slags jämställdhetsprojket alltså där man även går till botten med problemet – såsom kränkningar och trakasserier mot bygg-gummorna – genom att attackera alla machos i byggbranschen. Det ser ut som om bilden på dagens bygguppror är tagen i Malmö. Hoppas upproret mot machojargongen nu också färdas digitalt upp till såväl Fjollträsk som resten av Norrland, t ex Dalarna.

Byggblasket ser att även kvinnor ställt sig bakom upproret vilket torde vara en förutsättning. Risken är ju annars som bekant att om just MÄN utmålar kvinnor som “offer” för t ex en machokultur bidrar dessa män – även om syftet är gott – till att förstärka kvinnornas roll som just offer! Paradoxalt nog! Vilket i sin tur kan medföra att avgrunden blir ännu djupare och kvinnorna får ännu svårare att ta sig upp …

Med utgångspunkt för att de flesta kvinnor som söker sig till Byggbranschen – sannolikt INTE betrakar sig själva som offer utan – har viss självkänsla är prognoserna goda, enligt Byggblasket. Tjejerna i Byggupproret kan med stor sannolikhet utgöra bra förebilder för yngre tjejer som överväger att välja något byggyrke! Det är tjejer som STÅR UPP!

Det är bra med sådana här initiativ mot kränkningar. Men hur kränkt blev inte jag och alla andra i branschen när Peter W på sin blogg uppmanade unga byggchefer att ställa upp för kampanjen. Antagligen skulle de vara snygga också!!! Varför fick inte gamla byggchefer och andra fulingar vara med??? Vad är det för en exklusiv klubb ni unga byggchefer har, va??? Fy, vad jag känner mig kränkt och utfryst! Akta så ni inte råkar ut för “grupptänk”-syndromet… Ja, och förresten vi medelålders gamla uvar – ja vad vet vi? ALLT!!! Vi hade t o m boatomte på 80-talet (=urtiden)!

Men det gör inget om inte jag får vara med – jag grät bara en liten skvätt! Eftersom syftet är gott sväljer jag förtreten. Dessutom är jag ju egentligen tacksam eftersom det faktiskt gav mig lite mer vatten på min Byggblask-kvarn – angående “vi-och-dom” jargongerna i branschen! Jag har funderat en del på detta bl a med utgångspunkt från kultursynsättet (som jag skall skriva om – snart…) och om hur det påverkar kommunikation mellan olika aktörer inom branschen! Vi och dom är nog både på gott och på ont så längre det också finns gemensamma värderingar och mål!!

Medan vi inväntar nästa Bygguppror – mot Byggblasket(!) kan ni skriva under Machoupproret på Byggvärldens hemsida. HÄR! Läsa mer på Byggvärlden: HÄR samt läsa om en annan byggchef (som inte heller fick vara med?) men som liksom Byggblasket tycker det är bra om nå´n ryter till: HÄR!

MEDVERKA OCKSÅ I MACHOMÄTNINGEN PÅ BYGGBLASKET SÅ VI KAN HJÄLPA DOM UNGA SNYGGA J-LA BYGGCHEFERNA ATT KONCENTRERA SIN INSATSER MOT “RÄTT” MÅLGRUPP (DEN MED HÖGSTA MACHOKONCENTRATIONEN):  HÄR

Byggblasket önskar lycka till! Jag stöttar er till 150% och har skrivit på listan !!! Men….

…Var håller då kvinnorna i byggbranschen hus??? Har jag frågat mig ett tag nu – om det ni denna kampanj bygger på luft? Varför har kvinnor inget att säga eller kommentera här på Byggblasket? Finns dom? Eller är det attrapper man ibland – men sällan – ser i media? Var gömmer sig kvinnorna om de nu finns?? HÄR på kvinnomötet som efterlyser både ointreserade män och sig själva… eller HÄR ilsket och förskrämt morrande på branschens viktigaste medarbetare?

Tankarna som kommer och går, och snubblar, runt i mitt huvud sedan jag fick min ADD-diagnos har varit och är många. Och varierande.

Å ena sidan är jag glad och känner mig sporrad och pushad av att ha fått diagnosen ( och därmed förklaringen), men å andra sidan kämpar jag fortfarande mycket mot mina inre demoner. De där filurerna som sitter i mitt huvud och kallar mig elaka saker… dum, lat, tråkig, slö… men jag är INGET av det! Egentligen.

Jag har aldrig en lugnt stund. Det kanske är svårt att tro då jag sitter och slöar i soffan till en film, eller i godan ro promenerar med mina älskade hundar i höstregnet. Men i huvudet är det mest hela tiden totalt kaos… det är svårt att förklara hur jag menar, men närmast jag kan komma är att jag tar in ALLT, all info jag ser, hör, känner eller på annat sätt får tilldelat mig sugs in i min svamphjärna. Där jobbar ju då rimligtvis en hel arbetsstyrka twentyfour seven på att reda ut vad som bör vara av intresse. Jag tappar tråden i den tanke jag har, eller det jag pratar om väldigt lätt. Vips så är jag någon helt annan stans.

Jag kan passionerat sitta och prata om en sak med full inlevelse, men som att vända på en hand har jag plötsligt fått ett nytt intryck eller en ny tanke som poppat upp i hjärnan, och så VIPS pratar jag passionerat och inlevelsefullt om nåt helt annat!

Efter en dag som rent fysisk består av: promenader med hundarna, slumpa runt och slöa vid datorn, diska (?), mata fiskarna och se två filmer, så är jag oftast fullkomligt utmattad när jag lägger mig på kvällen.

När jag fick min diagnos för ungefär en och en halv vecka sedan fick jag plötsligt höra konstiga saker från människor…. “du har ett funktionshinder”… “du har en neuropsykiatrisk sjukdom”… “Kan inte botas, men kan underlättas”…Konstigt. Det är ju sånt som andra har!

Jag kom plötligt underfund med att jag haft en konstig världsbild om “vi och dom”. Vi som ger hjälp, och de som får hjälp.

Mer eller mindre varenda kotte jag känner (inklusive mig sjäv – som jag tydligen dock inte kände så bra) jobbar eller har jobbat med någon form av “hjälpande arbete”. Hemtjänst, personlig assistans, behandling och så vidare. Plötsligt är jag en av dem som har rätt till samhällets stöd. Känns konstigt. Väldigt konstigt.

Häromdagen satt jag med min kollega teknologen på torget Jamal el Fna i Marrakech och åt en mycket god middag. Samtalet kom att röra sig om invandring och migration – det föll sig naturligt, där vi satt.

Min kollega teknologen, en i stora drag helt och alltigenom liberal filur, var bekymrad. “Vi måste på något sätt styra och hålla koll på invandringen.”. Mitt problem var och är med “vi” i hans yttrande. Vilka “vi” pratar han om? Att jag är inte på samma sida som allsköns mörkermän, det vet jag och alla andra redan. Men jag är inte heller på samma sida som Ebba Witt Brattström, (som genom sin tjänst på Södertörns högskola anser sig sett hur illa invandrarungdomar far av att få undervisning i sitt hemspråk), som en Kalle Larsson (som sprattlar emot arbetskraftinvandring), som en Sven-Erik Österberg (vill ha “… ordning och reda”), som en Wanja Lundby Welin (som känner “oro för att det ska bli fritt fram att bara komma hit och söka jobb ett par månader”). Jag har själv bott i andra länder i omgångar, några längre några kortare. Jag har inte direkt riskerat så mycket: jag är född om inte med guldsked så åtminstone med silversked i munnen, jag har haft goda förutsättningar att klara mitt uppehälle, jag har haft en trygg hamn att återvända till. Vilket jag också gjort – här sitter jag i min lägenhet i Hammarby Sjöstad och kan se tillbaka på spännande kulturella upplevelser. Men för många migranter är verkligheten svårare än så.

Jag har den största respekt och ett litet stygn av avund för den som sätter sin framtid i spel genom att byta kulturområde, genom att flytta till en plats där de tror sig kunna få ett drägligare, bättre, tryggare, rikare liv och som ofta gör det utan det skyddsnät vi här i Norden kan ta för givet. Det är på deras sida jag vill stå. Det är de som är “vi” med mig. Inte gruppegoistiska fackpampar, låtsasproletära salongssocialister och högborgerliga salongsliberaler. Den som vill bo nånstans och söka sin utkomst där ska få göra det. Att ens tänka tanken på att en myndighet av något slag skulle ha rätt ha en åsikt i frågan är … alltigenom bisarr.

Taggar på bloggar.se:invandring, vi och dom, migration

Hjärna arbetar på högvarv, framförallt när jag kommit hem från jobb. Sittandes på väg hem nu i morse funderade jag en del på människor, utifrån vad diskussionen på jobb var imorse. Människor som är så inrutade i sin lilla kub, deras regler och känslor gäller alltid annars…ja annars smäller det eller i alla fall konflikten uppstår så klart. Jag älskar det jag arbetar med, men ibland blir man bara så trött och frustrerad över vissa människor och hur de tänker och handlar. Ja, visst hade livet varit mycket enklare om allting hade gått ens väg, men gud vad tråkigt det hade varit om allt jag tänkte och tyckte alltid gällde och var rätt. Om det var jag som styrde allting, hade det varit så mycket bättre då?? Svårt att säga, men i förhållande till mitt arbete hade många av de männen jag arbetar med nog önskat att de styrde världen. Det värsta är att de tyvärr tror att det gör det också. Vi andra som försöker hjälpa, stötta ovh vägleda dem till en bättre liv, men för dem är vi bara DOM. DOM som gör livet surt för dem. Hjälpandets kraft, ja ibland tar den en bara ut på villospår, där det är gegga, smutsigt, så jag nästan fastnar. Men oftast hamnar jag inte ens där och om jag gör det så behövs det bara en hjälpande hand. För visst växer vi av positiva kommentarer, som vi allt för sällan yttra till våra kollegor. Men med en sådan jour som den jag haft, är ord som: det gjorde du bra, bra jobbat eller något liknande ord som får en att gå ifrån arbetet med ett smile istället för den där klumpen i magen efter gårdagens och morgonens konflikter.

Det finns inte vi och DOM, inte som jag ser det! Vi är alla medmänniskor som får ge och ta och ibland får man ge väldigt mycket för att kunna få det lilla ordet som behövs för att kunna fortsätta dagen med ett smile!!! Världen fortsätter och människor gnälla och klaga fortfarande, precis som jag gjort nu och visst ibland håller jag med om att det känns otroligt skönt att bara få kräka av sig. Skillnaden är bara hur, var och varför man gör det, det finns bra sätt att kommentera allt…

Den 11 december 2007 blev Fuat Deniz, en universitetslektor i Sverige knivhuggen. Två dagar senare dog han. En av hypoteserna polisen arbetar efter är att hans forskning om folkmord i Turkiet skulle kunna vara ett motiv.

Jag tycker att det har varit mycket tyst om det i media. Är det inte helt fantastiskt konstigt att inte hela Sverige står och skriker ut sin avsky mot att en person kan ha blivit dödad på grund av sin forskning.

Jag kan inte låta bli att tänka att det har att göra med hans assyriska bakgrund. Det som hände är sådant som händer dom andra, inte oss, vanliga svenskar.

Några dagar senare blir jag smärtsamt medveten om att jag själv är precis så. En vän ringer och frågar om jag har hört talas om mordet. Jag svarar ja, det har jag.
- Det är Berolins bror, vi ska ha en manifestation på onsdag, säger hon.

Det är som om marken försvinner under mig. Berolin! Med ens blev mordet något mycket verkligt och konkret. Lilla söta underbara Berolin har förlorat sin bror. Och dessutom under fruktansvärda omständigheter. Jag kan inte ens föreställa mig hennes smärta.

Min nästa känsla är skam. Hur hade jag kunnat missa det? Hur hade jag kunnat läsa om hans död utan att lägga märke till att han bar samma efternamn som någon jag känner?

Som trött och slutkörd förälder blir man ibland lite disträ. Man kan till exempel gå ut till köket för att göra sig en kopp te, bara sekunder efter att man precis har ställt fram en helt nygjord på vardagsrumsbordet. Det är helt normalt. Alla som någon gång arbetat under extremt stressiga förhållanden, utan möjlighet att tänka en tanke till slut, vet hur det känns.

Följande hände mig för några dagar sedan. Jag promenerade längs med perrongen på Södra Station. Efter mig drog jag vagnen med den lille larven. Plötsligt upptäckte jag att min halsduk hade fastnat i karborrbandet på jackan. Medan jag fortsatte gå i sakta mak pillade jag försiktigt loss den. När jag var klar sträckte jag handen bakåt för att ta tag i barnvagnen som naturligtvis inte hade följt med mig.

Till min förskräckelse upptäckte jag att den stod kvar fem meter längre bort på perrongen. Som tur var lutade inte marken, inga tåg hade passerat i rasande fart och inte heller några barnkidnappare hade passat på. Men det var pinsamt. Snabbt rusade jag tillbaka och hämtade vagnen, försökte sedan fortsätta min promenad med en min som om ingenting hänt.

När jag berättade den här historien för min kompis satt hon först bara och gapade.
- Herregud Sofia, det här är sånt som mammorna på föräldragruppen berättar om sina män. Sen tystnade hon. Efter en stund tillade hon:
- Då skrattar alla lite överinseende. Hade det däremot varit du så hade det blivit en isande kall tystnad.

”När jag var ung så jobbade jag inom handeln. Jag var bara nitton och ganska snart började chefen tafsa. När jag sa ifrån så skickade han några medarbetare som bar iväg med mig till hans rum. Där höll de mig kvar under hot att inte släppa ut mig förrän jag hade skrivit under ett papper på att jag skulle sluta där. Jag vägrade och till slut släppte de ut mig.

Självfallet tog jag genast kontakt med facket, men där blev det bara värre. Det var som med våldtäktsoffer. Bevisbördan låg hos mig. Att jag var så ung tog de som en försvårande omständighet. Att ljuga ihop något sådant var något som man kunde förvänta sig av en nittonårig tjej. Det var så hemskt att inte bli trodd. Och att inget kunna göra för att få rättvisa.

Det hela slutade med att jag sa upp mig frivilligt, utan någon kompensation.”

Historien fick jag berättad igår kväll av en tjej på en fest. Händelsen utspelade sig i början av 90-talet. Då var 70 procent av de unga med i facket. Idag är det nere i 50 procent. När LO frågade 5000 ungdomar varför, så var den klart dominerande orsaken att man ställde sig tveksam till nyttan.
Kan det ha kommit som en överraskning?

”Vår ambition att ha ett kunskapsseminarium (…) gav tyvärr denna gång en sned könsbalans.” Citatet är från verkligheten.

Mannen ifråga lyckades på några timmar utgöra ett fantastiskt skolboksexempel på patriarkalt beteende.

Inte nog med att endast en av talarna var kvinna. Hon var dessutom den enda vars titel hade utelämnats i programmet. Alla talare utom hon och en till hade en egen programpunk. Inför paneldebatten fick hon 3-4 minuter på sig att inleda medan den andre personen utan egen programpunkt, en man från UD, fick 10. Inför hennes inledning blev hon ombedd att fokusera på kvinnornas syn på situationen. Kan en kvinna ha något att tillföra inom något annat område än det kvinnospecifika!?
Slutligen så avbröt han och en annan man den kvinnliga moderatorn så många gånger att hon lackade ur och lämnade seminariet redan innan lunch.

Hans sammanfattning av seminariet var att ”deltagarna verkade tacksamma när de gick” och att organisationen nu kan ”ligga lågt med dylika seminarier åtminstone ett år framåt”.

Varför deltagarna var tacksamma kan man spekulera i. En sak är dock säker. Han kommer nog att få lov att ligga lågt med seminarier över huvud taget i minst något år framöver.

* Seminariet var den 15 november i regi av en stor till arbetarrörelsen närstående organisation

”Själv är jag så liberal att jag tycker att människor själva ska få bestämma hur de fördelar sin föräldraförsäkring. Jag är emot kvotering”, sa Amelie Tarschys, ordförande i Liberala Kvinnor i Stockholm. Jag hade tagit kontakt med henne för att få lite insyn i hur man arbetade i Folkpartiet och vad man kunde göra om man ville bli aktiv.

Bland liberalerna generellt råder det dock mycket delade meningar. Den största gruppen verkar vara förespråkarna för den isländska modellen, med en tredjedel till mamman, pappan respektive en gemensam pott.

”Jag tycker att föräldraförsäkringen ska vara individuell precis som alla andra bidrag och skatter vi har”, svarade jag. Det är länge sedan makar sambeskattades och det känns uråldrigt att vi fortfarande har kvar rester av det systemet. Allting bör utgå från individen.

Jag märkte att hon hajjade till. Att förespråka individuell föräldraförsäkring är något annat än att förespråka kvotering. Det ger helt andra associationer. Resten av diskussionen blev något av ett lågmält krig om vilket ord saken skulle benämnas med.

Om människor själva ska få bestämma hur de fördelar föräldraförsäkringen så borde de ju också få fördela pension, skatt, sjukpenninggrundande inkomst och så vidare. Alla dessa saker påverkas ju av om man är mest hemma eller på jobbet.

Den som är hemma mest får idag något lägre pension än den som jobbar. Det vill man säkert jämna ut inom vissa familjer. Den hemmavarande jobbar ju också, om än obetalt. Det skulle också väsentligt öka tryggheten för den hemmavarande föräldern vid exempelvis dödsfall eller separation.

Men den här typen av åsikter ser man sällan utanför kristdemokraterna. Varför, om man nu är för makars fria rätt att fördela sociala försäkringssystem sinsemellan inom andra områden?

Jag har just gått med i ett politiskt parti och det är något av en chock för mig.

Inom ett politiskt parti, jobbar man med livets alla områden. Politiskt aktiva har därför åsikter om allt – precis allt. Och varje gång jag möter en politiskt aktiv möter jag en åsikt och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Nu senast idag, på ett säkerhetspolitiskt seminarium*:
-Jamen, det är ju så att med kvinnor vid makten så skulle det vara mindre krig. Det beror på att kvinnor är själva grunden för mänskligheten. Mäns y-kromosom är en förkrympt kvinnlig x-kromosom. Deras osäkerhet får dem att använda våld. Därför ser det ut som det gör idag.

Även en annan folkpartistisk kvinna uttryckte i plenum oro för vad som skulle hända nu när fler och fler kvinnor rekryterades som soldater.
- Hur ser ni på att det finns en risk för negativt förmanligande?
Av respekt för Charlotte Isaksson, en av två representanter från försvarsmakten tillade hon att hennes oro naturligtvis inte gällde kvinnor inom det svenska försvaret, utan andra kvinnor, i andra länder. Där man krigade på riktigt kanske?

Seminariet var dock som helhet mycket intressant och tätt. Debattörerna var kunniga och åsikter belades med fakta och tidigare nämna jämställdhetsrådgivare från försvarsmakten avslutade med ett:
- Personligen är jag mycket emot att skuldbelägga kvinnor som har ett manlighetsmärkt beteende.

* EU, säkerhetspolitik och genus,  arrangerad 7 november av Liberala Kvinnor, med anledning av att FN: s resolution 1325 fyller 7 år.

Varför köper vi så märkliga saker när vi är ute och reser?  

När vi för några veckor sedan promenerade runt i Sydney fick vi syn på några ryggkliare tillverkade av känguruben, med klor, päls och hela baletten. Under förskräckta tillrop fotograferade vi naturligtvis groteskheten.

”Herregud, vad galna de är, australiensarna!”, mumlade vi upphetsat förnumstigt. 

Men efter några dagar insåg jag att dessa avhuggna ben naturligtvis inte existerade på grund av australiensarnas konsumtion av dem, utan turisternas.

Av någon anledning får människor för sig att köpa saker de normalt förfasar sig över när de är ute på resa. Här i Sverige har vi lyckats sälja älgbajs till tyskar och i Sydkorea finns det restauranger som fortfarande serverar hund.

Den enda orsaken jag kan komma på är vårt behov av att känna oss bättre än människorna i landet vi besöker. Vad kan bättre illustrerar vår egen civilisation än berättelsen om de ruggiga saker vi sett, ätit eller köpt i andra länder?