Vissa hävdar att det inte föreligger någon konflikt mellan ett vetenskapligt och ett religiöst förhållningssätt till världen. Så kommer pastor Pat Robertson och hävdar att naturkatastrofen i Haiti beror på landets pakt med djävulen:

En obehaglig religion, den kristna.

Tips: Oscar Swartz.

Fotbollsspelaren Jamie Carragher  i Liverpool tror tydligen på existensen av en gud. Inte nog med det, denna gud tros också vilja favorisera just hans eget lag:

Jag ber till Gud att vi ska vinna FA-cupen eller Europa League och att vi blir bland de fyra bästa i ligan.

Antag att en gud existerar. Vad finns det för skäl att tro att hon skulle bry sig om just Liverpool? Har hon favoriter? Något för teologerna att bita i! De brukar ju analysera de viktiga frågorna.

Se tidigare inlägg om religion och sport här, här, här och här. Media: Expressen, Dagen.

Idag är det fredagen den 13:e. En del säger att detta är en otursdag och är försiktiga med att gå under stegar eller lägga nycklar på bordet.
Andra säger att det där är bara trams och vidskepelse, men undviker ändå av någon anledning att gå under stegar eller lägga nycklar på bordet.

Så hur pass påverkade är vi egentligen av vidskepelse och vårt kristna arv, oavsett om vi kallar oss ateister eller troende, kan man ju undra…

Jag säger – detta är en helt vanlig dag som alla andra å ena sidan. Å andra sidan är det så här:

Talet 13 har inte ett dugg med otur att göra, men det är med största sannolikhet inte en slump av det blivit så.
Talet har sammankopplats med gudinnetro, då 13 var och är Gudinnans heliga tal och är en representation av den feminina mystiken. Det går 13 månvarv på ett år och en kvinnas menscykel är 13 månader.

Det är ju inte bara talet 13 som är speciellt i detta sammanhanget, utan det att det sammanfaller med en fredag. Fredag är dagen som är uppkallad efter den fornnordiska gudinnan Freja och är det dessutom fullmåne, så är detta är en riktig lyckodag för många häxor.

Det är en dag som skrämmer de flesta, roar andra och inte bryr resten.

Endel stannar hemma hela dagen, framför TV:n, uppflugna i soffan med allt de behöver inom räckhåll och några bra filmer att se på hela dagen.

Några ser faror överallt och ser speciellt till att inte gå under stegar, spottar över vänstra axeln om de ser en svart katt, planerar inget stort denna dag eller ser till att kunna alla “bot” mot vidskepelser.

Sen finns det dem som inser på just en sån här dag att dem är vidskepliga utan att de tänker på det. Som det här med att inte gå under en stege, att svarta katter och att spilla salt och lägga nycklarna på bordet betyder otur…

Jag minns när jag var liten och vid nyår varje år gick med barnslig glädje igenom det kommande årets almanacka. Jag överförde födelsedagar, viktiga datum och ringade in de gånger som datumet 13 inträffade på en fredag. Den dagen skulle man se upp med, det visste jag redan då. Och när man träffades i skolan på en sån dag pratade alla om den otur de haft under dagen eller visste att de skulle få. Alltid var det något. Magont, tandont, en kille som inte ville ha chans på en, en kille som gjorde slut, man fick läxor över helgen, ens föräldrar skulle jobba sent och fredags myset var inställt, eller det regnade hemskt ute. Oj, vilken otur man hade dessa dagar. Eller?

Verkar ju mer som helt vanliga dagar, och vanliga företeelser, men man såg oturen i allt runtom sig.

Många reflekterar inte ens över att det är fredag den trettonde. Jag var en av dem idag. Inte förrän klockan hade passerat 16 och jag var på väg hem från en tur på stan, hörde jag på radion att de pratade om fredag den trettonde. Ja, men visst! Hade jag inte hört det på radion hade jag säkert gått igenom hela dagen utan att ägna en endaste tanke åt det datum som får så många att tro på otur.

Vad är det då…? Att tro på otur. Vore det inte bättre att tro på tur? Vad är det som får oss att tro att vi ska ha sån otur på just fredag den 13? Jag läste att genom historien av människan så har fredagar setts som otursdagar, och numret 13 setts som ett otursnummer. Därmed, blev Fredagen den 13, extra fylld med otur. Hmm…

Jag tror att i många fall ger vi oss själva otur. Om man tänker hela dagen att man ska ha otur för att det är en otursdag, ja, då drar man till sig otur helt enkelt. Vilken otur, va!?!! =o)

Tror du på otur på Fredagen den Trettonde, eller kanske tur? Är du vidskeplig och vilka “bot” har du mot dem? Som att spotta över axeln om en svart katt går över gatan, att kasta salt över axeln om man spiller salt karet. Plantera inte ljung utanför ingången till ditt hus, då bjuder du in döden, eller om din sopborste faller till golvet (utan hjälp) så får man oväntat besök. Kliar det i högra handen får man snart besök och kliar det i vänstra handen får man pengar. Att ha sönder en spegel ger dig 7 års olycka och om man låter en gungstol fortsätta gunga efter att man lämnat den bjuder man in demoner att använda den.

Vad finns det mer för vidskepelser och tror du på dem?

Ha en fortsatt bra dag och God Tur!!!

=o)

I följande linken kan ni finna fler vidskepelser och skrock:

http://hcdn.myftp.org/sussismystiskavarld/blandad%20kompott/Untitled-1.htm

Denna konversation från buss 771 från Mölndal till Göteborg rapporterades just på ett forum jag läser:

Några killar ~ 20 pratar om helgen som precis har varit. Kille 1 berättar om en fest han har varit på med mycket utklädda människor, tivoli, dans och mycket sprit.
Kille 1: Vad har ni gjort då?
Kille 2: Vi var mest hemma. Vi gick bara och tände ljus på gravarna.
Kille 1: Tände ljus på gravarna? Vad har det med Halloween att göra?

Precis som fallet med julen illustrerar, glöms högtiders religiösa ursprung numera ofta bort. Istället fylls högtiderna med nytt, modernt innehåll, mer strikt inriktat på socialt umgänge. Uppfriskande! Därmed inte sagt att det är fel att tända ljus för att minnas de som har dött – liksom det inte behöver vara fel att fira jul. Men om det sker utan koppling till vidskepelse är det ett stort steg framåt.

Se även Peter Santesson-Wilson i denna fråga samt, för motsatt uppfattning, Johan Wennström.

I USA låter de skolbarn recitera den s.k. pledge of allegiance:

I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Jag finner denna praxis obehaglig, av åtminstone två skäl: dels är den nationalistisk-kollektivistisk och dels är den pro-religiös. Att försöka påverka barn med hemska läror ser jag som klandervärt. Nå, det finns tydligen personer i USA som håller med mig, som en protesterande 10-åring:

Their son told them last weekend he had decided to no longer stand and recite the Pledge of Allegiance at school because he didn’t believe there is liberty and justice for all, especially when it comes to gay rights.

Ytterligare ett skäl att ogilla denna ramsa.

Tips: Peter Santesson-Wilson.

Jag har en hel del ideér för mig. Till exempel så går jag inte på brunnslock, bara på dom som det står K på, A-brunnarna är absolut förbjudna då det kan hända allt möjligt hemskt om jag kliver på en sån.

K-brunnarna är liksom kärlek så det är bara positivt att kliva på dom.

Vissa gånger får jag inte heller kliva på strecken som är mellan stenplattor och det är lite jobbigare om man går på ett ställe med många små plattor, när man får ta pyttesteg för att inte kliva på strecken (tur jag har små fötter), framför allt så kan det säkert se ganska märkligt ut när alla andra går i en normal takt i en strid ström, så kommer jag och tar pyttesteg och liksom saktar upp hela strömmen, fanatiskt stirrande i backen.

SKULLE jag ändå råka gå på ett lock eller streck så måste jag tänka “BRA BRA BRA“, för då går det dåliga bort liksom.Min logik är fenomenal, det fattar väl varenda människa att det kan vara farligt att kliva på brunnslock och streck!

Det finns, enligt uppgift, personer som har fått för sig att de har levt tidigare liv. En ny studie, “False Memory Propensity in People Reporting Recovered Memories of Past Lives”, publicerad i Journal of Abnormal Psychology, visar att sådana personer rent allmänt är mindre pålitliga när det gäller att minnas saker korrekt:

Relative to control participants, those reporting memories of past lives exhibited significantly higher false recall and recognition rates in the DRM paradigm, and they scored higher on measures of magical ideation and absorption as well.

Jag är inte förvånad.

Professor Eva Hamberg i DN:

Jag är själv präst, men religiös verksamhet måste skiljas från statliga universitet.

Jag instämmer. Liksom Högskoleverket, som nu levererar en kraftfull kritik av många av de teologiska verksamheterna inom svenska universitet och högskolor:

Många av de här utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen. Dessutom saknar de ofta en tydlig uppdelning mellan de rena högskolekurserna och mer praktiskt inriktade kyrkliga kurser.

Vore inte nedläggning av de teologiska fakulteterna en bra lösning? Då skulle religionsforskning, som förstås är värdefull, kunna fortsätta på strikt vetenskapliga premisser inom ämnen som sociologi, psykologi, antropologi, historia, statsvetenskap, filosofi och nationalekonomi. Det är studier av, inte studier i, religion som hör hemma på universiteten.

Media: SvD1, SvD2, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, DN1, DN2, DN3, AB

Lewis Wolpert i “Cognition: Evolution Does Help to Explain How Minds Work”, publicerad i Nature:

Once causal belief evolved in relation to tools and language, it was inevitable that people would want to understand the causes of all the events that might affect their lives — such as illness, changes in climate and death itself. Once there was a concept of cause and effect, ignorance was no longer bliss, and this could have led to the development of religious beliefs.

Tesen är förvisso inte ny. För tio år sedan skrev en annan professor i biologi, Dan Larhammar, ungefär samma sak i SvD.

George Orwell beskriver i “Such, Such Were the Joys” hur han som liten pojke på en internatskola bestraffades för att han kissade i sängen:

I knew that the bed-wetting was (a) wicked and (b) outside my control. The second fact I was personally aware of, and the first I did not question. It was possible, therefore, to commit a sin without knowing that you committed it, without wanting to commit it, and without being able to avoid it. Sin was not necessarily something that you did: it might be something that happened to you. 

Vilken filosofiskt dubiös och emotionellt destruktiv uppfattning som lärdes ut till dessa pojkar! Det mest upprörande är dock att precis detta synsätt är det kristna. Inte så att det enligt kristendomen är en synd att kissa i sängen — just den uppfattningen var nog snarare en del av en pennalistisk engelsk utbildningskultur — men kristendomen har som ett centralt element läran om arvssynd. Det är en ondsint lära som säger till små barn (och andra) att de är förtappade, att de har ett evigt straff att vänta, utan den frälsning kyrkan erbjuder. Inte undra på att denna kyrka, i och med internaliseringen av denna uppfattning i generationer av barn, har lyckats upprätthålla sin dominans. Det är dags att förkasta hela detta paradigm. Det är inte en synd att kissa i sängen. Det är inte en synd att göra det man inte inte kunde göra.

Se Jakob Heidbrink och Inger Johansson för relaterade blogginlägg.

Ärkebiskop Anders Wejryd klagar i DN:

Och nu har regeringen planer på att beskatta Svenska kyrkan hårdare än tidigare, vilket hotar att helt urgröpa församlingarnas resurser för att underhålla kyrkobyggnaderna.

Ett klassiskt drag, att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse. Vi bör inte låta oss luras. När ärkebiskopen påstår att regeringen har planer på att beskatta Svenska kyrkan “hårdare än tidigare” handlar det om att denna kyrka har fått skattebefrielse 2001–2010, efter skiljandet från staten, till ett värde av cirka 1,5 miljarder kronor. Det regeringen har planer på är alltså att sluta favorisera Svenska kyrkan och att behandla den som andra ägare av tillgångar i detta land. Om något borde denna kyrka betala tillbaka de stora förmögenheter som tillföll den i samband med privatiseringen, inte kräva ytterligare skattebefrielse.

Se även de tidigare inläggen “Oanständig favorisering av kyrka”, “Sluta gynna Svenska kyrkan”, “Låt kyrkan sköta sig själv” och “Ska staten betala för kyrkor?”. Media: Dagen1, Dagen2

Vad förklarar att vissa människor tror på övernaturliga fenomen? Dåliga kunskaper i sannolikhetsteori och en benägenhet att begå det felslut som kallas the conjunction fallacy. I den nya studien “Paranormal Belief and Susceptibility to the Conjunction Fallacy”, publicerad i Applied Cognitive Psychology, konstateras följande:

Numerous studies have shown paranormal believers misperceive randomness and are poor at judging probability. Despite the obvious relevance to many types of alleged paranormal phenomena, no one has examined whether believers are more susceptible to the “conjunction fallacy”; that is to misperceiving co-occurring (conjunct) events as being more likely than singular (constituent) events alone. The present study examines believer vs. non-believer differences in conjunction errors for both paranormal and non-paranormal events presented as either a probability or a frequency estimation task. As expected, believers made more conjunction errors than non-believers. 

Det verkar med andra ord finnas en koppling mellan förmåga till rationellt tänkande och insikten att det övernaturliga är en fiktion.

Mellan 1905 och 1995 rapporterades om 295 uppenbarelser av “jungfru” Maria, men Katolska kyrkan erkänner bara elva som genuina. Nu släpper kyrkan en manual med instruktioner för hur man ska skilja falska från sanna uppenbarelser:

The first step will be to impose silence on the alleged visionaries and if they refuse to obey then this will be taken as a sign that their claims are false.

Logiskt och klokt. Tystnad implicerar sanning, helt klart.

The visionaries will next be visited by psychiatrists, either atheists or Catholics, to certify their mental health and to verify whether they are suffering from conditions of a hysterical or hallucinatory character or from delusions of leadership.

Katolska eller ateistiska psykiater, man tackar. Dock inte judiska! Kära nån, hur skulle det se ut?

The third step will be to investigate the person’s level of education and to determine if they have had access to material that could be used to falsely support their claims.

Vi högutbildade är givetvis opålitliga. (Vissa av oss kanske t.o.m. anser alla uppenbarelser falska!)

If the visionary is considered credible they will ultimately be questioned by one or more demonologists and exorcists to exclude the possibility that Satan is hiding behind the apparitions in order to deceive the faithful.

Demonologisk analys som avslutande del av granskningen! Ja, vad ska man säga? Are these guys for real?

Se även det tidigare inlägget “Påven på krigsstigen”. Media om påven: DN1, DN2, DN3, SvD, Dagen1, Dagen2

Mahalia Jacksons sång är oemotståndlig (liksom hennes frisyr):

Efter att ha sett dokumentärfilmen Suddenly, Last Winter känner jag, om möjligt, större aversion mot Katolska kyrkan än tidigare. Filmen handlar om kampen för ett legalt erkännande av samkönade relationer i Italien. Något sådant har, trots försök av den förra regeringen, ännu inte kunnat skådas. Anledningen framkom med tydlighet i filmen: Katolska kyrkans starka aktivism i frågan. Påven, biskopar, präster, nunnor och katolska lekmän ger alla uttryck för, och legitimerar, en nästan chockerande okänslighet inför kärlek mellan personer av samma kön. Om det stannade där vore det illa men ändå en sak — men när det utgör grund för politik är det extremt upprörande. Politikerna i Italien lyssnar till och följer kyrkan, till skillnad från majoriteten politiker i t.ex. Spanien och Sverige. Med tomma men nedlåtande slagord, som att homosexualitet är “onaturligt” och att ett legalt erkännande av homosexuella relationer “underminerar familjen”, permanentas diskriminering och stigmatisering. Kristen kärlek i praktisk handling.

Luca och Gustav presenterar här sin film:

Se även min text “Does Homosexuality Pose a Threat to Society?”, det tidigare inlägget “Fascisten i Rom” samt information om den fantastiska filmen Suddenly, Last Summer. Media: DN1, DN2, DN3, DN4, Dagen1, Dagen2, Dagen3, AB, SvD.

År 1755 drabbades Lissabon av en svår jordbävning. Den fick Voltaire att skriva Poème sur le désastre de Lisbonne (engelsk översättning här), en skarp kritik mot kristendomens påstående att det finns en allsmäktig, allvetande och allgod gud. Som det (mer koncist) formuleras av David Hume:

Is he willing to prevent evil, but not able? then is he impotent. Is he able, but not willing? then is he malevolent. Is he both able and willing? whence then is evil?

Det är dags att påminna sig om denna kritik nu när påsken (denna kristna högtid) är här. 

Det bisarra är att påven deklarerar att han ska be kraftfullt till den gud han inbillar sig finns, så att denne kan trösta de överlevande efter jordbävningen i Italien. Vilken underbar gud! Han kan eller vill inte förhindra lidande, men när lidandet inträder, då kan och vill han trösta. Men bara, tycks det, om påven ber kraftfullt. 

Så detta är påskens budskap: Det finns ingen gud att fira.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, DN4, Dagen, Sydsvenskan, AB, Newsmill.
Tidigare inlägg: “Det finns ingen gud” och “Nytt system för helgdagar”.

Antag att n gudar har påståtts existera av någon människa. Det ger oss en radvektor A={A₁, A₂, …, A_n} av tänkbara gudar. Där återfinns bl.a. Jahve, Allah, Tor, Shiva, Zeus, Ra, Ganesha, Inti och Jupiter. För de människor som inte ingår i den ateistiska skara som säger att det inte finns skäl att tro att någon av gudarna i A existerar, blir frågan hur det kommer sig att det i regel är så, att enbart en religions gud eller gudar tros existera. Eftersom ingen med full säkerhet kan bevisa att någon gud existerar eller inte existerar, borde varje troende åsätta sannolikheter p₁, p₂, … , p_n, där 0<p_i<1 för varje gud i:s existens. Varje gud borde tillbes och åtlydas i enlighet med den vikt som sannolikhetsfördelningen ger. Om det finns 1000 gudar för vilka sannolikheten för existens är större än noll, bör dessa 1000 var och en ges visst utrymme i den religiösa människans liv, i proportion till sannolikheten för att de existerar (och kanske i proportion till vilka straff som påstås följa av att inte tillbe och åtlyda respektive gud). Varför ser vi inga religiösa som resonerar och beter sig på detta vis?

Katoliken Roland Poirier Martinsson har hävdat att han har presenterat ett “vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Jag har utifrån färsk forskning i filosofi och fysik påpekat att han på intet sätt har presenterat ett sådant bevis. Därtill kan nu läggas “Problems with the Argument from Fine Tuning”, i vilken de tre filosoferna Mark Colyvan, Jay Garfield och Graham Priest granskar detta argument:

1. The boundary conditions and laws of physics could not have been too different from the way they actually are if the Universe is to contain (carbon-based) life.
2. The Universe does contain (carbon-based) life.
Hence:
3. The Universe as we find it is improbable.
4. The best explanation for this improbable fact is that the Universe was created by some intelligence.
Hence:
5. A Universe-creating intelligence exists.

De visar, i en sannolikhetsteoretisk analys, att 3 inte följer av 1 och 2:

[E]ven granting the fine tuning of the universe, it does not follow that the universe is improbable, thus no explanation of the fine tuning, theistic or otherwise, is required. 

Läs den korta men kraftfulla anlysen i sin helhet, om du nu mot all förmodan ännu inte är övertygad om felaktigheten i Poirier Martinssons påstående.

Professorn i psykologi vid Harvard University Steven Pinker ger sin syn på Jerry Coynes artikel om religion och vetenskap:

Jerry Coyne applies rigorous standards of logic and evidence to the claims of religion and to the attempts to reconcile it with science. Many scientists who share his atheism still believe that he is somehow being rude or uncouth for pressing the point. But he is right to do so. Knowledge is a continuous fabric, in which ideas are connected to other ideas. Reason-free zones, in which people can assert arbitrary beliefs safe from ordinary standards of evaluation, can only corrupt this fabric, just as a contradiction can corrupt a system of logic, allowing falsehoods to proliferate through it.

Just så. Många av oss ifrågasätter den vanliga inställningen att religion ska “respekteras” även om man inte delar dess trossatser.

Se även det tidigare inlägget “Slut på tålamodet”.

Katoliken Roland Poirier Martinsson hävdade nyligen att det finns ett “vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Bevis var ordet. Ty:

Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats.

Professor Adams

Jag har i ett tidigare inlägg påpekat att Martinsson inte är inläst på den senaste filosofiska litteraturen, måhända därför att den kommer till en annorlunda slutsats än han. Nu kan jag även konstatera att han inte är inläst på den senaste fysiklitteraturen. Professor Fred Adams analys i “Stars in Other Universes”, publicerad i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics, ger nämligen inte heller stöd för Martinssons “vetenskapliga bevis”. New Scientist rapporterar:

The idea that certain aspects of our universe make it uniquely suited to life has never been properly tested, says Fred Adams of the University of Michigan in Ann Arbor. “You hear people say our universe is fine-tuned for life, that stars are rare and couldn’t form if certain things were different,” he says. “The truth is, no one has done the calculations.” Adams has now rectified that situation and found that it is not unusual for stars to form that can support life. … Adams reckons his results … suggest that the “specialness” of our universe could well be an illusion. 

Oj då.

Jag har alltid känt mig intuitivt skeptisk till det s.k. Rorschach-testet, som går ut på att titta på bläckformationer och säga vad de föreställer. Så här ser en typisk formation ut:

Professorn i matematisk statistik på Chalmers Olle Häggström klargör att min intuition är riktig:

Emellertid vilar testet alltjämt på mycket lös vetenskaplig grund, vilket visas i boken What’s Wrong with the Rorschach? av Woods et al. Nästan alla positiva resultat härrör från Exners forskargrupp, men är behäftade med svår statistisk slafsighet och andra brott mot god vetenskaplig sed, och har visat sig vara omöjliga för andra forskare att replikera. Bland annat har en rad oberoende undersökningar visat att testet diagnostiserar cirka 75% av normala individer som psykiskt sjuka — de fasansfulla följder detta kan få (och får!) i rättssammanhang är inte svåra att föreställa sig. 

Stöter du på detta test bör du alltså avvisa det. Häggström ställer också en mycket intressant följdfråga:

Hur kan då en metod som så gott som fullständigt saknar vetenskapligt stöd kunnat slå rot på detta vis? Woods et al. ger en fascinerande historik, där vi får ta del av hur brister i vetenskaplig stringens samverkar med andra faktorer som önsketänkande och överdriven auktoritetstro (ett tecken på det senare är att de 10 bilder Rorschach tog fram, än idag är de som uteslutande används). Ett återkommande tema i den alltigenom mycket läsvärda boken, är spänningen mellan å ena sidan dem som önskar implementera kontrollerade vetenskapliga försök, och å andra sidan dem som hävdar att Rorschachtestet måste förstås holistiskt och inte kan analyseras i sådana väldefinierade beståndsdelar som ett vetenskapligt studium kräver. Eller, om man så vill, kampen mellan upplysning och romantik.

Det senare, romantiska synsättet företräddes också av en grupp som försvarade Eva Lundgren i Uppsala. De kritiserade universitetets granskning av Lundgren med argument som att utomstående inte kunde förstå och bedöma hennes forskning och den metod hon hade använt sig av. En mycket farlig inställning, tycks det mig, om rationalitet och transparens ska råda. Det gäller även i fallet med Rorschach-testet.

Se även artikeln “What’s Wrong with This Picture?” från Scientific American, professor Lennart Sjöbergs artikel “Rättssäkerheten hotas av en bläckplump” samt Olle Häggströms utmärkta nya bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer, i vilken artikeln ovan ingår som ett kapitel.

Jag läser min mors Året Runt och konstataterar ännu en gång att denna tidning förkunnar vidskeplighet. I artikeln “Ibland måste jag stänga av kontakten med andarna” talar Ewa Olsson, “medium”, om hur hon kände till tsunamikatastrofen två veckor innan den inträffade och hur hennes döde morfar Kalle tar kontak med henne:

Först känner jag alltid en stalldoft, morfar var bonde, och det gör mig alltid lika glad för då vet jag att morfar har något att säga mig.

Contra denna tidning, och andra som tror på existensen av en “själ” som lever vidare efter döden, vill jag låta professor Steven Pinker på Harvard komma till tals:

No feature of consciousness has ever been discovered that does not depend 100% on neurophysiology. Stimulate the brain with chemicals or an electrical current, and the person’s experience changes; let a person’s experience vary, and you can measure the changes in chemistry or electrophysiology. When a brain is damaged, the person’s mental life is diminished accordingly, and when the brain’s activity ceases, the mind goes out of existence – Wallace’s séances notwithstanding, no one has found a way to communicate with the dead. The very existence of a subjective correlate of brain activity may not be understood (if it’s an intellectually coherent problem at all, which some would deny), but positing a “soul” simply renames the problem with no insight, and leaves the perfect correlation between consciousness and neurophysiology unexplained.

När kommer en intervju med Pinker i Året Runt? När får lurendrejaren Ewa Olsson svar på tal?

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

1. Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
2. Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
3. Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
4. Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
5. Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att “[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln “Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is “the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding “mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not “the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it. 

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called “passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”. 

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken. 

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: “Friheten att dö”, “Ja till eutanasti”, “Liv och död”, “Legalisera aktiv dödshjälp”, “Dödshjälp och Göran Persson”, “Döden kan befria”, “Dödshjälp när så önskas”, “Hjälp att dö bör tillåtas”, “Liv till varje pris”, “Dödshjälp i Nederländerna”, “Obefogad religiös alarmism”, “Att dö för andras skull”, “JK om dödshjälp”, “Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, “Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, “Den irrationella döden”, “Rationell syn på självmord”

I fråga om evolution varierar kunskaperna. Så här ser det ut i olika länder:

En viktig anledning till att jag trivs med att bo i Sverige är vår placering i detta diagram och den rationella syn på världen som den implicerar.

Så här ser det ut i USA, beroende på religiös tillhörighet:

Beklämmande siffror, förstås, särskilt vad gäller muslimer och protestantiska kristna av de mer evangeliska och fundamentalistiska slagen. Min gode vän Anders förundrades över att nästan vart tionde Jehovas vittne erkänner evolutionen. Hur kan det komma sig? De måste rimligen hålla det hemligt, annars skulle de säkert uteslutas. Läs deras text “Går det att förena evolutionsteorin och Bibeln?”.

Uppdatering: Även i Sverige pågår en debatt om evolutionen mellan kristna och vetenskapsmän.

Tips: Andrew Sullivan