Ibland räcker inte orden till för att förmedla en känsla. Som känslan när jag såg sonen springa ut från sin skola i fredags på studenten. 19 års kärlek, 19 års föräldraskap och 19-årig relation manifesterad i en av de mest fantastiska människorna på denna jorden, min älskade unge Vincenzo David Kemo Carlsson. Det finns inte ord tillräckligt på denna jorden som kan beskriva min känsla i den sekunden jag såg honom i hans kostym, i hans studentmössa och med visselpipan i munnen. Orden räcker inte till…

TACK till alla er underbara för era gulliga kommentarer, hejarop, lyckönskningar, presenter och kramar. TACK till min syster och svåger (sonens gudföräldrar) och min pappa för en underbar studentmiddag på Dahblergs och för att ni stod ut hela eftermiddagen i ösregn. TACK till snälla Niklas Axelsson som tog ut sonen på värsta bästa shoppingturen och fixade med sonens outfit. TACK!

Vi pratar ofta om livet, sonen och jag. Det som har varit, det som är och det som komma skall. Här och nu. Då och sen. Som ett blankt blad vecklar framtiden ut sig och jag hejjar på honom. Inte i bakgrunden för det är inte min stil, inte i främsta ledet för där är hans plats. Bredvid honom. Varje steg han tar. Om han behöver mig.

Varje gång han fyller år så går jag tillbaka till den dagen han föddes. Timme för timme kommer jag ihåg. Glömmer det aldrig. Samma sak gäller Kristina som var med mig, hon har för alltid en mycket speciell plats i mitt hjärta. Dagen då livet startade. Jag tänker även tillbaka på åren som har gått, minnena som jag har fått. Roliga händelser, som till exempel när jag passade en kompis son när han var 3 år, Philippe. Han trillade och slog sig och jag sa -”ja men lilla gubben då!” och Vincenzo kom springande och sa – “det är faktiskt JAG som är lilla gubben!” Skrattar gott varje gång jag tänker på det, vi är vädurar båda två och vårt motto är ju jag är!

Jag tittar på honom när han går iväg, förvånas varje gång när han går ut genom dörren på loftgången att han måste böja ner huvudet. Denna unge som gör mig galen och stark på samma gång. Som är rolig, omtänksam och helt fantastisk. Som hellre är tyst än säger ett ont ord till någon. Som tycker att jag borde låta hans dator, kläder och min kamera vara. Som peppar mig varje gång jag går iväg på styrelseuppdrag. Kärlek.

Till dig som läser detta och står inför utmaningen att vara ensamstående förälder har jag några råd. Ensam är inte stark, se till att bygga ett kärleksfullt nätverk kring er. Alla mammor gillar inte att baka bullar, alla pappor gillar inte att springa på fotbollsmatcher. Själv älskar jag att äta bullar och springa på fotbollsmatcher. Det har varit min grej. Gör din egen också. Försök inte att vara både mamma och pappa, det funkar inte. Du kan bara vara du och det räcker gott och väl, tro mig. Prioritera egentid med dina vänner för det blir ditt andningshål. Välj dina strider väl och vila i att det är ok ibland att allt inte är ok.

Grattis älskade lilla gubbelubbe!

Denna fantastiske unge som har lärt mig vad kärlek är ska snart ut och erörvra världen. Denna unge som retar gallfeber på mig och som får mig att känna som världens starkaste mamma på samma gång. Ungen som tycker att jag har störst kulor i familjen och som är orolig för mig när han kommer att flytta hemifrån och tycker att jag ska skaffa pojkvän eller hund. Min son. 2 meters barnet som faktiskt är myndig. Som faktiskt är en ung man. Min son Vincenzo.