NEW YORK På denna länk kan ni se hur det såg ut när president Obama benådade inte bara en utan två kalkoner från North Carolina vid Vita huset tidigare idag. (Denna version av WordPress tillåter dessvärre inte inbäddning av videosnuttar.)

Nå, man får bara se den ena kalkonen, Courage. Den andra kalkonen i sammanhanget heter Carolina och får göra Courage sällskap till Disneyland i Florida, där det tydligen finns en kalkonfarm som tagit sig an alla presidentbenådade kalkoner.

Det är ett ganska kul framträdande, kolla på klippet om ni har tid. Obama antyder att han gärna hade ätit upp Courage, och att denne har Sasha och Malia att tacka för sitt liv. Malia säger att han ser ut “som en stor kyckling”.

Familjen Obama tillbringade sedan onsdagskvällen hos Martha’s Table, en välgörenhetsorganisation i Washington, med att dela ut donerade kalkonmåltider till behövande.
Presidentfamiljen har under året dykt upp i alla möjliga sociala sammanhang – skolor, inte minst – i Washingtons många fattiga områden. De har blivit en del av staden, medan president Bush inte rörde sig så värst mycket utanför Vita huset-området när han var där (och åkte hem till Texas på lediga dagar).

Innan jag flyttade till New York hösten 2000 hade jag inte riktigt förstått hur enormt viktig Thanksgivinghelgen är här, både symboliskt och socialt. Det är många favorithelg, mest för att den är så avslappnad jämfört med exempelvis julen, och den firas i stort sett alla amerikaner oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.

Många tillbringar helgen i goda vänner lag med att äta en massa mat och ta det lugnt i några dagar. Men den är också startskottet på julhandeln. Eller rättare sagt: en hel del amerikaner ägnar torsdagen åt kalkon och alla traditionsenliga tillbehör, och fredagen (Black Friday) åt shopping.

/Gunilla Kinn

WASHINGTON/NEW YORK Häromveckan när jag besökte huvudstaden var jag med om något som inte händer varje dag – jag satt på en pressträff i Vita husets västra flygel, där självaste POTUS (President of the United States) dök upp.

I pressrummet finns USA:s stora medier – TV-bolagen, radiokanalerna, nyhets-byråerna och dagstidningarna – representerade med permanenta medarbetare, alla redo att rapportera om utspel och nyheter. Och eftersom det bara ligger en kort promenad från Ovala kontoret, president Obamas basläger, skulle man kunna tro att han infinner sig så ofta han kan.

Men icke. Hittills har han bara varit med på två stycken pressträffar under sin tid som president. Detta var den andra, och han var bara med i drygt tre minuter – utan att ta några som helst frågor:

(Undertecknad skymtar på en stol i den bakre raden, exempelvis vid ≈3.25.)

Det är ändå dubbelt så många gånger som föregångaren. Under George W Bushs åtta år som president dök han bara upp på en enda så kallad press briefing. (Däremot håller presidenterna då och då regelrätta presskonferenser, med utrymme för ett begränsat antal frågor – då i en särskild lokal i Östra flygeln av Vita huset, eller när de är på resa någonstans.) Skulle presidenten börja besvara frågor skulle han aldrig komma därifrån…

En kollega som är stationerad i Washington skrev:

“…men vad kul att du var där i torsdags! Jag såg pressbriefingen på C-span och man både HÖRDE och såg hur alla närvarande drog efter andan när Mr O själv klev upp på podiet. Vilken tur att du var där just den dagen!”

Ja, reportrarna var inte så luttrade som man skulle kunna tro utan snarast häpna när presidenten uppenbarade sig, trots att de har ganska gott om möjligheter att se honom in action. För mig som annars mest följer amerikansk politik från New York – via min egen dator, eller genom att dyka upp på ett eller annat valrörelse- eller fund raising-möte – var det fascinerande att se insidan av Vita huset.

Dels förstås för att det är världsmaktens mytomspunna boningar, men också för att det var intressant att se hur mina kolleger jobbar.

För trots frågornas och ämnesområdens enorma vikt, trots mediernas makt, och trots den status det innebär att vara “Vita huset-korrespondent” sitter alla som har pressrummet i Västra flygeln som sin dagliga arbetsplas i små trånga bås. På samma yta som mitt eget kontorsrum hemma i New York trängdes kanske tio, tolv stycken politikreportrar! Ingen hade plats för så värst mycket mer än sin egen bärbara dator på skrivbordet. Och då har pressavdelningen ändå byggts om och moderniserats nyligen.

Det finns bara 50 fasta platser, och dem är det konkurrens om att få. Det är i regel bara reportrarna på de främre raderna – ofta från de stora TV-nätverken eller de tyngsta redaktionerna, som AP, Reuters och New York Times – som får chans att ställa frågor till talesmannen Robert Gibbs (eller vem som nu kan tänkas finnas på plats). Och det verkar dessvärre bli en ganska intern, grabbig jargong – med en hel del munhuggande, som framgår av inspelningen ovan.

Vita husets pressrum har dessvärre inte gått oberört från den enorma kris och strukturomvandling som de amerikanska medierna genomgår just nu. Flera reportrar som bevakat Vita huset i drygt 20 år har tvingats sluta, eller blivit omplacerade på sina redaktioner. Och de Texas-medier som fanns på plats särskilt under George Bushs tid har lämnat Washington och inte ersatts av nya Chicago-medier i motsvarande grad.

Kvar finns förstås Helen Thomas, pressrummets doyenne som har bevakat nio presidenter sedan 1961, från Kennedy och framåt. Hon är den enda journalist som har sitt eget namn, inte någon redaktions, på den lilla plaketten vid stolen. Hon fanns inte på plats under den pressbriefing som ni kan se ovan – hennes stol är den tomma mitt i, längst fram – men missa inte min kollega Pontus Hööks prisbelönta bildspel om denna legendariska dam.

Jag var på plats för att porträttera den enda svenska journalist som arbetar i Vita husets pressrum – mer om henne någon annan gång!

Gunilla Kinn

Jag är i tidningen igen… Och anledningen? Jo, häromdagen skrev Per Gahrton på Svenska Dagbladets nätupplaga att Wikipedia är en skendemokrati. Det hela var ett svar på en grej som började i september, skrevs om i media, fortsatte med att riksdagens talman blev involverad, och slutade med att jag skrev ett brev till talmannen där jag erbjöd mig att komma och visa riksdagen hur man redigerar Wikipedia på ett bra sätt. Skrev jag slutade? Nja, i ungefär en månad var det tyst. Sedan hittade Svenska Dagbladet mitt mail och publicerade det. En kort diskussion följde på Wikipedia (där en skribent framförde synpunkten att Wikipedia inte utger sig för att vara en demokrati).

Det var då Per Gahrton skrev sitt debattinlägg, där han antydde något försiktigt att vissa som skrev på Wikipedia hade en agenda. Ja, eller han skrev att det fanns “lobbyister som tycks ha möjlighet att ägna sig åt Wikipedia på heltid”. Han tog upp Jan Guillous artikel som exempel på ett ställe där snedvridna källor lagts in. Nu är det här ju inget unikt för Wikipedia, men strunt samma.

Jag skrev ett svarsinlägg där jag skrev om Vita huset, Jan Guillou och hur likt Wikipedia är omvärlden. Nu, ett par timmar efter publicering, har det kommit 33 kommentarer och 4 blogginlägg. Många har varit för och emot Wikipedia, vilket kanske är som det ska, men sedan finns det de som skriver om det jag skrev. Och där kommer intressanta saker fram. Uppenbarligen finns det de som tror att kunskap är något som finns separat från omvärlden, som tror att det är möjligt att skriva saker som är helt neutrala. Man kan försöka, och många som skriver på Wikipedia försöker verkligen. Det finns till och med varningsskyltar i några artiklar där det är extra svårt att skapa neutralt innehåll, till exempel politiska områden. Självklart var det sådana saker jag syftade på. Inte att Wikipedia skulle vara något slags tyckande-centrum, à la Flashback. Jag tycker att sådana varningsskyltar är en service för läsaren, ungefär som när Vägverket sätter upp skyltar om att vägen är slirig – inte tycker man att hela Vägverket suger bara för att de sätter upp en skylt istället för att göra något åt det. Tids nog gör Vägverket vad de kan åt saken. Likadant på Wikipedia.

Det finns också de som tycker att jag istället för att ironisera över Per Gahrtons inlägg borde ta upp problemen. Jo, det är ju så politiker brukar göra när någon kritiserar dem. Det ligger i människans natur att vilja försvara sig. Men för tydlighetens skull kan jag villigt erkänna att Wikipedia har brister. Det är, och nu kommer jag att avslöja något mer om människonaturen, i själva verket därför många av oss engagerar sig. Om Wikipedia hade varit felfritt redan från början, hade vi då suttit i timmar för att göra en insats? Det hade ju inte behövts. Jag skulle tro att det är där jag och Per Gahrton är som mest lika: vi vill göra en insats för att göra världen bättre på det sätt som vi bedömer som bäst och lättast. Han var med och startade det första nya partiet som kom in i riksdagen på 70 år (1988 års siffror), har suttit i EU-parlamentet och varit valobservatör i bl.a. Georgien och Indonesien och skrivit ett stort antal böcker. Själv har jag skrivit en av världens första böcker om Wikipedia, deltagit i SM i simning, blivit pappa till världens två bästa barn [neutralitet ifrågasatt] med världens bästa kvinna [helt sant!] och får ofta goda omdömen när jag hjälper folk med deras böcker. Lite olika banor, men poängen är att världen inte var felfri när vi började, och inte lär vara det när vi är klara, men kanske, kanske är den lite, lite bättre. Om Hans Rosling får yttra sig, och i egenskap av professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, tycker jag att han kan få det, har världen blivit lite bättre. Fast om Gahrton och jag har med saken att göra, det får andra yttra sig om.

Man undersöker och kollar runt…
Det är som att ha börjat en ny skola, man måste lära sig lokalerna, vilka hjälpmedel man har. Vilka människor man kan ha nytta utav osv.

Tror jag börjar få koll på detta nu. Eller bättre iaf. Har haft konto här i över ett år, men hade ett annat domännamn.
Dock kändes det inte rätt, så det fick bli VitaHusEtt!

Tycker ni inte det är väldigt fiffigt?
Vi kommer ha ett vitt hus, vi bor på nummer ett, och jag, jag skulle lika gärnaa kunna vara en president, jag är helt enkelt jäkligt bra!

Kom att tänka på en gammal vän för någon månad sen, har nog inte sett henne på minst 6 månader. Hur som helst, kom att tänka på henne och hennes sambo för ett tag sedan och sa till mig själv. Tror fan dom skall ha barn…
Inte tänkt mer på det… Men vet ni vem som skall ha barn, just det. Dom!

Moi = Unagi (ni som älskar vänner som jag förstår)

Jag nämnde Fox News i föregående inlägg. Dick Erixon har inlägg här, och här, om hur Vita Huset har utsett Fox News till sin huvudmotståndare.

Charles Krauthammer har idag en krönika på samma ämne.

The White House has declared war on Fox News. White House communications director Anita Dunn said that Fox is “opinion journalism masquerading as news.” Patting rival networks on the head for their authenticity (read: docility), senior adviser David Axelrod declared Fox “not really a news station.” And Chief of Staff Emanuel told (warned?) the other networks not to “be led (by) and following Fox.”

Meaning? If Fox runs a story critical of the administration — from exposing White House czar Van Jones as a loony 9/11 “truther” to exhaustively examining the mathematical chicanery and hidden loopholes in proposed health-care legislation — the other news organizations should think twice before following the lead.

Andra intressanta saker som Krauthammer nämner i sin krönika är exempelvis att Vita Huset försökt stänga ute Fox News från presskonferenser. Det misslyckades man dock med eftersom alla andra nyhetskanaler vägrade ställa upp på det.

Det är inget fel med att en regering svarar på kritik som kommer från media. Men det sätt Vita Huset gör det på är helt oacceptabelt. Man försöker inte svara på kritiken, man försöker stänga ute en fri nyhetskanal i ett demokratiskt land från att ta del av den information som Vita Huset producerar. Fox News har sin affärsidé klar för sig; Man ska presentera ett alternativt perspektiv från mainstreammedierna och man ska göra det på ett underhållande sätt. Och man är jävligt skickliga på det man gör.

Sitter å kikar på Hemma hos Obama i Vita Huset på Tv4 och har precis klunkat i mig en Latte. Blev en dubbel modell och den värmer gott i kistan. Nästan så att den lockar fram lite svettpärlor.

Det är onsdag idag och den här onsdagen har inte varit som alla andra onsdagar känns det som. Började när jag kom på jobbet, där en tom 1,5 L CocaCola-flaska fick hjärtat att slå en frivolt när jag öppnade en dörr. Den drogs med av vinddraget och slamrade högt när den tog i golvet. Fy fan, där vaknade man allt till. Not a big deal.

Värre var när jag gick för att logga in på kassorna. Trycker på tangenterna men den ger inte ifrån sig ett ljud. (Piper i vanliga fall vid knapptryck) Skärmen är dessutom svart och vid närmare titt ser jag att den är helt död och vid en liten panorering över lokalen ser jag att även den andra kassan är svart samt diverse kylar och kaffemaskinen. Inte en bra start på dagen då det några minuter senare är dags att öppna. Ringer chefen som med raketfart kommer på cykeln (Ni skulle ha sett vinddraget!!) och börjar att felsöka i proppskåpet. Vi hittar inget fel så vi ringer efter en elektriker som stunden senare dyker upp. De dyker in i proppskåpet och felsöker igen. Nu hittar de vilken säkring som gett upp och byter ut den. Vips är strömmen till kassorna tillbaka och det är bara att köra igång, 30 minuter efter öppning.

Tur att man har lite flyt när något sådant inträffar. Det var en riktigt lugn onsdagsmorgon så avbrottet drabbade inte speciellt många. Tror nästan att jag drabbades värst för mina rutiner gick verkligen åt skogen. Man har ju vissa grejer man gör på morgonen som går av vana, men iom detta avbrott visade det sig lite senare under dagen att jag missat att göra en del. Gårdagens kvällstidningar ska plockas bort och returrapporteras, men de låg kvar i stället, och hyr och köpfilmerna som ska fram på onsdagar låg fortfarande kvar i lådan de kom med… ja ni hör ju. Inte lätt när man blir störd i arbetet.

Jäkla tur man är ledig imorrn så man kan ta sig tid att vila upp sig.

Nu: Tillbaka till Obama på fyran.

VITA HUSET: I USA finns en bokgenre som knappast finns i Sverige – reportageböcker av journalister eller politiska veteraner som beskriver en valkampanjs alla turer. En av de mer underhållande är Losers: The Road to Everyplace but the White House.

Författaren Michael Lewis har i boken koncentrerat sig på att beskriva förlorarna i 1996 års valkampanj. Den slutgiltiga segaren – president Bill Clinton – spelar bara en högst undanskymd roll. Istället är det de republikanska kandidaternas inbördes strider för att bli sitt partis presidentkandidat som är Lewis huvudpersoner.

I Losers får vi naturligtvis stifta bekantskap med alla de kända och okända kandidaterna: Pat Buchanan, Bob Dole, Lamar Alexander, Alan Keyes, Dick Lugar, Phil Gramm, Steve Forbes och John McCain. Men framför allt är det den minst kände och den mest orutinerade Morry Taylor, av sig själv kallad The Grizz, som får störst utrymme i berättelsen.

Den kandidat som verkar vara minst motiverad är Bob Dole. Han framstår inte ens som motiverad av att framstå som motiverad. Trots detta är det just Dole som slutligen tar hem spelet på den republikanska spelhalvan;

A dozen times I listen to his talk, pen poised idly over paper. Nothing. Not a thought, not an image, not a quote. It takes me a while to figure out why this is, but then it strikes me: Bob Dole isn’t running for president. The concept of Bob Dole is running. The man himself has subcontracted out all the dirty work to people who make their careers managing reality for politicians. That is why he is referring to himself in the third person. He isn’t there, at least not in any meaningful sense. Every Dole speech leaves me feeling that a man like this runs for presidency not because he thinks he should be president. He thinks no one else should be president, so it might as well be him.

För den som läser Losers blir genast påmind om den tecknade tv-serien Simpsons. I ett av avsnitten parodieras Bob Dole som politikern som hela tiden monotont upprepar mantrat “Bob Dole, Bob Dole, Bob Dole”. För att slutligen somna stående.

Att president Bill Clinton skall ta hem slutstriden är så uppenbart för alla journalister och professionella analytiker att Michael Lewis inte ens bryr sig om att alltför noga följa den slutgiltiga valkampanjen.

Detta kan låta som om Losers skulle vara en tråkig bok men det motsatta. Två citat från The Wall Street Journal respektive Newsday kan här få stå som bevis på motsatsen;

Hilarious, genuinely funny, and insightful, the work of a truly gifted writer.

Unveils the pomposities and absurdities of spinning campaign life with wit and restraint, with a touch, in other words, that is all the more devastating for its lightness.

På Vimeo som börjar bli lite av en favoritsajt för tillfället finns det här klippet med Obama, “Letters to the President“. Får vi någonsin se något liknande i Sverige. Tänk dig Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt i samma roll…

Förresten så läste jag att det inte blir någon comeback för Shumacher, tråkigt. Det hade varit intressant att se.

WASHINGTON: Är det någon som undrar hur president Barack Obama lyckats förbli så populär samtidigt som landets kris är så omfattande?

En förklaring ger Michael Wolff, krönikör på Vanity Fair, i sin granskning av hur Vita huset bearbetar media.

“The Obama presidency is striving to be the most open and available in modern history (…) But what it doesn’t want to be open about is the staging itself. [T]he Obama team doesn’t want to talk about the meticulous calibration of everything to do with retailing its image and message because it is all so meticulously calibrated.”

Mycket av detta handlar om god managementkultur. I Vita hustes finns fjorton personer som servar pressekreteraren Robert Gibbs. Ytterligare 47 (!) personer jobbar med andra aspekter av media, budskap och politisk kommunikation. Det är mer än vad många av de största amerikanska företagen har på sina informationsavdelningar.

En annan anledning till att administrationen har lyckats så bra är att traditionell media befinner sig i djup kris. Och med krisen följer dåligt självförtroende. Vita huset befinner sig i den avundsvärda situationen att kunna driva media framför sig.

Sen tillkommer att Vita huset kan kommunicera direkt med de miljoner människor som under valkampanjen gav olika typer av bidrag till Obamas valkampanj.

Even before formally taking possession of the White House and pressroom, the team began to talk about keeping Obama’s much vaunted peer-to-peer network of millions of small contributors in place, of making it a central outlet of its communications strategy. The implication seemed clear: newspapers and networks had a swiftly declining market, while the Obama administration had created an audience that it could reach through its own distribution prowess and that hung on its every word (…)

In fact, it almost seems as though the Obama people have abandoned that grail of all White Houses, to bypass the mainstream media and go directly to the people, to get the message out, pure and unfiltered—which, with their millions of e-mail addresses and Twitter followers, never seemed so possible as now.

Men istället för att helt ignorera traditionell media har Vita huset valt att behandla “dinosaurierna” som om inget har förändrats.

Courting the dinosaurs, the Obama people feed the increasingly hungry new media the scraps—and manage, mostly, to have them thankful for them.

The Huffington Post has become an ideal back door for the most partisan stuff (…) It’s as obvious and as unfiltered. “The Times, it appears, gets soft, thoughtful, and complicated stuff. HuffPo gets the mean and simplistic,” says Michael Tomasky, The Guardian’s Washington-based American editor-at-large.

In other words, the Obama people have purchase on both established media and partisan media. [T]he Obama people are running a message across numerous spectra of purpose and subtlety and payoff. Indeed, while the Times seems reserved for the more weighty exegesis, and the HuffPo for its attacks, Politico (…) has become the prime outlet for Obama White House gossip (…).

Michael Wolffs slutord är intressanta med tanke på bilden av hur media manipulerades under George W. Bush och att media då ansågs vara alltför obenägna att granska Bush-administrationen;

They have been handed a most remarkable historical moment—in which they get to remake the media in their own image. They have the power and they are the subject. These people in this White House are in greater control of the media than any administration before them.

Nu har president Barack Obama, professor Henry Louis Gates, Jr., sergeant James Crowley och vicepresident Joe Biden samlats över en stilla öl i Vita husets trädgård och slutit fred. Det uppges på CNN att Obama drack Bud Light, Biden det alkoholfria ölet Buckler, Gates Samuel Adams Light och Crowley Blue Moon. Ingen rapporteras ha behövt bäras från bordet. Se videolänk:

http://www.youtube.com/watch?v=0No8LEiFlcM

Ölsamkvämet har sin bakgrund i den uppståendelse som uppstod då Obama anklagat polismannen Crowley för att ha agerat “stupid” då han grep professor Gates i dennes hem i Cambridge, Massachusetts. Polisen hade fått ett larm om att någon försökte bryta sig in i Gates hem, men i själva verket var det Gates själv som inte fick upp dörren och därför tog sig in bakvägen. När Crowley skulle höra med Gates hur det var fatt blev denne aggressiv och greps för förargelseväckande beteende och fördes till en polisstation. Något åtal blev det inte.

Incidenten gav upphov till yviga diskussioner om rasism i det amerikanska samhället, men när det hela lugnat ner sig stod det klart att James Crowley hade agerat helt enligt regelboken. Obama tvingades beklaga sitt ordval och be Crowley om ursäkt. Inte bara det – han bjöd alltså in Crowley, Gates och Biden till en pilsner i Vita husets trädgård.

Och ölpartyt verkar ha nått den eftersträvade sämjan. Crowley sade i ett uttalande efteråt bland annat att man hade haft en “cordial and productive discussion” och kommit överens om att gå vidare i stället för att älta det som skett. Professor Gates höll med och skrev på sin blogg bland annat:

“Let me say that I thank God that I live in a country in which police officers put their lives at risk to protect us every day, and, more than ever, I´ve come to understand and appreciate their daily sacrifices on our behalf. I´m also grateful that we live in a country where freedom of speech is a sacrosanct value and I hope that one day we can get to know each other better, as we began to do at the White House this afternoon over beers with President Obama.”

Där ser man vad några öl kan åstadkomma i storpolitiken. Kanske något också för andra världsledare att tillämpa. Behovet hade dock aldrig uppstått om Barack Obama hade haft vett att knipa käft till att börja med!

 I samband med ölhävningen i anslutning till Vita huset offentliggjorde CNN en opinionsmätning som visar, att stödet för president Obama sjunkit markant sedan den senaste mätningen gjordes i juni. Då ansåg 6o procent av tillfrågade amerikaner att Obama gör ett gott jobb som USAs president. Siffrorna för juli månad landar på 54 procent, alltså en sexprocentig nedgång.

När Barack Obama tillträdde som USAs 44e president i januari 2009 hade han ett överväldigande stöd i USA såväl som utomlands. Ett av de få länder där sympatierna för hans medtävlare John McCain övervägde var Georgien. Ett halvår efter Obamas tillträde har entusiasmen svalnat betydligt, åtminstone hemma i USA. I resten av världen förefaller den överdrivna dyrkan av Obama – Obamamania” –  hänga kvar ett tag till.

En incident för någon vecka sedan utsatte Obamas presidentur för en ganska obarmhärtig blixtbelysning. Det var när Obama skarpt kritiserade en vit polisman, James Crowley, för att ha betett sig som en “idiot” när han grep en amerikansk universitetsprofessor som dessutom råkade vara en personlig vän till presidenten. Det visade sig dock att polismannen agerat helt korrekt, och Obama tvingades krypa till korset. Crowleys chefer och poliskolleger stödde hela tiden sin man och var upprörda över Obamas lösmynthet, vilket framgår av den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=G-QIKl6ca3I&feature=PlayList&p=788A379D232B0

 Polisbefälet James Crowley råkade illa ut genom Obamas ohemula angrepp.

Den som greps var Henry Louis Gates, Jr., Alphonse Fletcher University-professor vid Harvard-universitetet samt director vid W. E. B. Du Bois Institute for African and African American Research, också vid Harvard. Gates är en av USAs mest välkända radikala svarta professorer och, som sagt, en god vän till Obama. Bakgrunden till gripandet var att Cambridge-polisen fått in en anmälan om ett inbrottsförsök i Gates hem, sedan Gates kommit hem från ett besök i Kina och misslyckats med att få upp dörren; han gick därför in genom en dörr på husets baksida.

Det hade säkert inte blivit några problem för utkommenderad polis att hantera situationen om inte Gates uppträtt aggressivt och arrogant  samt anklagat poliserna – en vit och en svart – för att vara rasister. Han vägrade dessutom komma ut ur huset för att identifiera sig och greps därför på plats samt fördes till polisstationen. Sedan saken utretts kunde alla anklagelser mot Gates avfärdas, och Cambridge-polisen bad om ursäkt. Det var då president Obama spädde på uppståendelsen genom sina anklagelser mot den vite polismannen James Crowley.

Genom presidentens inblandning fick affären Gates världsvid uppmärksamhet och har även attraherat svenska bloggare. En av dessa är moderata kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Lidingö kommun sedan 2003, Paul Lindquist, som kommenterat Obamas märkliga insats enligt följande:

“För det första är det högst anmärkningsvärt att presidenten kommenterar hur en enskild polisman sköter sitt arbete och att han därtill använder sitt ämbete till att försvara en personlig vän. Om Sveriges stats- eller justitieminister gjort något motsvarande hade vederbörande omedelbart blivit anmäld till KU. (…) Inte heller en Harvardprofessor står över lagen, oavsett om han är svart eller vit.”

Här en länk till hela Paul Lindquists inlägg:

http://www.moderat.se/web/Paul_Lindquist_blogg.aspx

Barack Obamas självpåtagna inblandning i polisens affärer ledde till att den enskilde polismannen, James Crowley, tvingades löpa gatlopp i media för sin påstådda men icke-existerande “rasism”. Obama ångrade visserligen i efterhand sina respektlösa kommentater om Crowleys “idiotiska” handlande, men då var skadan redan skedd – för såväl Obama själv och polismyndigheten i Cambridge, Massachusetts som för James Crowley. Icke desto mindre har olika bedömare världen över fortsatt sjunga Obamas lov.

Det är emellertid inte bara Obamas olycksaliga inblandning i Gates-affären som fått många i USA att börja betrakta sin president med större skepsis än tidigare. Genom mina  mejlkontakter med amerikanska vänner har jag fått erfara att många som tidigare stött och röstat på Obama nu har börjat tvivla, eller rentav ta avstånd från mannen i Vita huset. Alltfler tycks börja inse, att talet om Obama som socialist – som enkelt viftades bort i samband med presidentvalet – icke saknade fog.

 Rätt bild av president Obama?

Det stöter exempelvis många, att president Obama agerar som vore han VD för bankerna, bilindustrin och sjukvården i Förenta staterna och, med hjälp av sina nära medarbetare, rumsterar om som han vill i det amerikanska näringslivet och vårdapparaten. Detta är definitivt inte en amerikansk presidents roll, som denna definieras i konstitutionen. Dessutom agerar Vita huset i “splendid isolation”, till synes utan någon som helst insyn. USA står inför en ekonomisk och social omvälvning utan tidigare motstycke, och få verkar bry sig.

Barack Obama har därtill ådagalagt en minst sagt nonchalant inställning till det fria ordet. Bland annat syftar han till att, genom försåtliga metoder, strypa den amerikanska pratradions yttrandefrihet. Just pratradion – “talk radio” – är troligen det enda mediaområde där högern har ett klart övertag över vänstern, och pratradioestradörer såsom Rush Limbaugh, Michael Savage,  Gordon Liddy, Michael Reagan med flera har länge varit en nagel i ögat på den notoriskt politiskt korrekte vänstermannen Obama.

Vidare har Barack Obama ända sedan han inledde sina universitetsstudier byggt upp ett vittförgrenat nät av kontakter till olika mer eller mindre vänsterradikala personligheter och grupperingar. De mest omtalade av hans forna medarbetare är väl den fradgatuggande “black power”-pastorn Jeremiah Wright samt gamle Weathermen-terroristen, numera etablerade universitetsprofessorn William “Bill” Ayers.

 Obama och pastor Wright, mannen som blev beryktad med sitt yttrande “God damn America”.

För alltfler amerikaner börjar det stå klart att Barack Obama med sin politiska vänsteragenda syftar till att omvandla USA till ett liberalt-socialistiskt samhälle av nordeuropeisk modell, eller ännu värre. Obama-administrationen öser ut pengar till höger och vänster, till synes utan att bekrymra sig för det rekordhöga budgetunderskottet. 2009 har exempelvis den federala regeringen spenderat cirka 4000 biljoner dollar, det vill säga 4 triljoner – summor så hisnande att de förefaller helt overkliga.

Jag avskyr att säga “vad var det jag sa” (eller gör jag det – det känns faktiskt rätt angenämt!), men den här utvecklingen förutspådde jag i god tid före det amerikanska presidentvalet i november 2008. Den som vill veta mer uppmanas läsa min djuplodande artikel om Barack Obamas ideologiska hemmahörighet – “En socialist i Vita huset?” - i tidskriften Contra nr. 4 2008, sidorna 3-7.

Ty visst blev det en socialist i Vita huset. Dessbättre verkar det amerikanska folkets smekmånad med Barack Obama vara på väg att ta slut, och möjligheten att Obamas period i Vita huset bara blir fyraårig är inte längre så avlägsen.

Trädgårdstomtarnas Befrielsefront har väl de flesta hört talas om vid det här laget, ni vet de tokstollar som för några år sedan åkte runt i Värmland och stal trädgårdstomtar ifrån olika tomter för att de ansåg att de var “fängslade” och ville befria dem.

Hur fängslar man en trädgårdstomte förresten?

Sätter man den i en stor hönsbur, hänger på den mängder med snökejdor och kopplar ihop allihopa med ett rejält hänglås?

Nu har det också visat sig att Trädgårdstomtarnas Befrielsefront inte bara är koncentrerad till Värmland, nej, den finns tydligen även i Tyskland och representeras där av Tyska åklagarmyndigheten.

Någonting annat är det svårt att tro efter att ha läst en artikel som ikväll stod på SVT text-tv. Så här löd artikeln:

Tomte med uppsträckt arm granskas

Tyska åklagare har tillsatt en utredning om en trädgårdstomte som ställts ut på ett galleri i Nurnberg utgör ett brott mot författningen.

Tomten har höger arm uppsträckt i en omisskänlig Hitlerhälsning, vilket tysk lag inte tillåter. Utredningens syfte är att ta reda på om tomten har högerextremistiska böjelser eller kanske driver med Tredje riket.

En talesman för åklagarmyndigheten medger att frågan om konstnärlig frihet också måste vägas in. Konstnären heter Ottmar Hörl och är chef för Akademin för de sköna konstnärerna.

Ja, vad ska man säga om detta egentligen, eller rättare sagt göra? Ska man skratta eller gråta? Helt klart är i alla fall att den tyska åklagarmyndigheten har alldeles för mycket fritid och inte vet var de ska göra av den någonstans, med andra ord så har de för få arbetsuppgifter till för mycket folk.

Och vad händer då? Jo, då blir folk permitterade.

Detta försöker man nu tydligen undvika genom att göra sig själva till extremt åtlöje genom att tillsätta en utredning som ska ta reda på om denna trädgårdstomte är en reinkarnation av Adolf Hitler.

Snacka om att kasta alla tyska skattebetalares pengar i närmaste sjö.

Och vaddå högerextremistiska böjelser? Tror tjänstemännen inom den tyska åklagarmyndigheten att trädgårdstomtar i själva verket är döda nazister som har lagt sig till med trädgårdstomteskepnad?

Ja, tydligen.

Det som man egentligen ska utreda är alltså om denna trädgårdstomte är en död nazist.

Hoppas då verkligen att denna “utredning” visar att så inte är fallet, för om den skulle visa någonting annat så kommer åklagarmyndigheten med all säkerhet att sända denna trädgårdstomte på en jorden runt-resa med båt, tåg, flyg och andra transportmedel.

Men naturligtvis så måste ju någon representant för åklagarmyndigheten, t ex någon talesman, följa med på resan och “hjälpa” trädgårdstomten att ta bilder, t ex på Frihetsgudinnan i USA, och sedan skicka alla bilder till den tyska regeringen.

(Översatt från tyska): “Jaha, nu är jag i USA och tar mig ett stort glas öl med Frihetsgudinnan. Hon och jag har faktiskt blivit riktigt bundis, till och med dökära i varandra, så nu har vi bestämt att vi ska förlova oss. Ska ni inte gratulera oss? Vi ska förresten förlova oss i Tyskland.”

Hur det sedan ska gå till att transportera hela Frihetsgudinnan till Tyskland är dock en annan femma.

Snacka om att det kommer att bli diplomatiska konflikter av sällan skådat slag, för jag tror knappast att Vita Huset går med på tilltaget.

Ja, herre jävlar…..

Vi känner alla till att det råder ett väldigt starkt band mellan USA och Israel. Israel är ju i praktiken en del av väst – eller kanske är det tvärtom … kanske är väst en del av … Israel? I bilden ovan ser vi någonting synnerligen intressant: gatnätet i Washington bildar nämligen ett hexagram - samt ett pentagram, vars nedre spets pekar mot söder och rakt på … Vita Huset! Så vad betyder detta? Vem vet? Men nog är det intressant alltid?

I den andra bilden får vi en annan vy från ovan av Washingtons centrala delar, där vi tydligare kan se de två magiska symbolerna – hexagrammet resp pentagrammet. Vi kan här se att symbolerna bildas av flera av den amerikanska huvudstadens stora paradgator. Så vad betyder detta? Vem vet? Men nog är det intressant alltid?

Kanske borde jag tillägga att ett pentagram där spetsen pekar nedåt är en satanisk symbol. Så vad kan det betyda när Washingtonpentagrammets nedersta spets pekar rakt in i Vita Huset? Vem vet? Men nog är det intressant alltid?

WASHINGTON: Vita huset har släppt den första officiella bilden av familjen Obamas hund Bo.

Tydligen är porträttet efterlängtat eftersom Vita huset även har släppt ett officiellt “baseball card” med intressanta uppgifter om Bo. Favoriträtt är tydligen…tomater(!). Viktigaste uppgift framöver för First Dog Bo Obama? Svar: “Meet with foreign dognitaries”.

Kuriosa: Ännu finns inget officiellt porträtt av familjens barn eller ens något officiellt porträtt på familjen Obama.

President Obamas tal i Kairo den 4 juni 2009

Låt mej först göra en sak klart för er.
Jag har aldrig haft förtroende för någon amerikansk president, vare sig han varit demokrat elller republikan, men sedan Barack Obama började sin presidentvalskampanj för några år sedan och jag hörde hans tal, så började faktiskt ett litet litet hopp födas.

När han sedan blev nominerad och sedan vald så var det verkligen historia som skrevs och förhoppningarna va så stora.

Nu har han suttit i 5 månader och jag måste erkänna, jag har förtroende för Barack Obama.
Han är den förste president jag vet, som vet om världen utanför USA, vet eftersom  han bott i ett flertal länder i Asien och Afrika:

Det kommer att ta en eller två presidentperioder att reparera det som Bush/Rumsfeldt  åstakom, men Obama har kommit en liten bit på väg och det viktigaste, han gör rätt saker.

Ingen tror väl att USA någonsin kommer att bryta banden med Israel, men hans resa till Kairo och sedan till Tyskland, utan att passera Israel, är en klar markering till Israele att nu väntar tuffa tider för Benjamin Netanjahus-regim.

Israels regering är den mest fientliga mot palestinier som suttit på länge och då var Olmert regimen mitt största hatobjekt, men denna regim är nog snäppet värre, men en rasist som utrikesminister, Avigor Lieberman.

Vad jag saknade i Obamas tal var en tanke och en väg för det isolerade Gaza, helvetet på jorden, det sa han inget om och det är en besvikelse, men han är på rätt väg.

Den som är intresserad  av amerikansk politik har inte undgått det enorma intresset för Obamas valkampanj.  Mest uppmärksamhet  har det varit kring hans webbsida som fungerade som ett nav. Med utnyttjande av Web 2.0 teknologi sammanfördes volontärer till olika valaktiviteter. Andra webbplatser som bygger på samma teknologi t ex Facebook, Youtube och Twitter, användes flitigt.  Poängen med Web 2.0 är interaktiviteten och att användaren har stora möjligheter att påverka webbplatsens innehåll. På ett tidigt stadium deklarerade Obama att samma teknologi skulle användas för den amerikanska statens webbplatser och då i synnerhet Vita Husets hemsida. Målsättningen är att hans presidentperiod ska vara den mest öppna och transparenta i historien. Bloggar, RSS och Web 2.0 teknologi är verktygen för att uppnå dessa mål. Vita husets hemsida har genomgått stor förändring och iniativ från Obama sprids på en mängd sätt, bla på sociala media som Facebook.  Varje vecka läggs det ut tal från Obama på Youtube. Det är även ett mål att använda sig av program med öppen källkod för att få ner IT-kostnaderna för den amerikanska staten. Att leda hela arbetet mot att uppnå Web 2.0 Government har Vivek Kundra utsetts.  Men att överföra hela arbetssättet som skedde under Obama kampanjen till amerikanska staten är inte helt enkelt. En av de saker man måste ta hänsyn till är de amerikanska kraven på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar  när federala myndigheter publicerar sig på internet eller köper in IT-utrustning. Sedan många år tillbaka är USA det land som ställer de hårdaste kraven på tillgänglighet för amerikanska staten, enligt section 508 i The Rehabilitation Act. Detta har till exempel lett till att alla Obamas tal är textade för hörselskadade och döva. Till ljudklipp finns utskrivna manus och Vita Husets hemsida uppfyller även krav på tillgänglighet för synskadade. Den stora frågan är dock hur användandet av web 2.0 teknologi och öppen källkod går att förena med tillgänglighetskraven. Denna problematik tas upp av en rapport  från den amerikanska tankesmedjan Center for American Progress som är knutet till demokraterna och Obama. I rapporten pekas på problem att använda sig de externa icke-statliga webbplatserna för publicering. Man rekommenderar att Obamaadministrationen ska utöva påtryckning dessa webbplatser att göra dem tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar liksom ställa krav vid upphandling. Hur det hela går är svårt att säga men helt klart är att de amerikanska kraven kan öka pressen på att Facebook, Youtube och andra sociala media i ökad utsträckning blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar. Idag finns det en hel del problem med detta.

William Blatty (1928-) är en författare till boken och filmen The Exorcist.

Vance Bourjaily (1922-) har skrivit Confessions of a Spent Youth och The Man Who Knew Kennedy.

Kalil Gibran (1883-1931), poet och konstnär är författare av The Prophet, kanske den mest sålda bok efter Bibeln under all tid. Gibrans uppmaning ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land” i sitt ”Letter to Syrian Youth” blev citerad i John F. Kennedy´s öppningsanförande och förblir den mest citerade mening i eventuella öppningstal i amerikas historia.

poeten Sam Hazo (1928-)

Poeten Lawrence Joseph (1948-)

Poeten Gregory Orfalea (1949-)

Poeten Elmaz Abinader (1954-).

Journalisten Helen Thomas (1920-) har varit UPI Vita huset korrespondent i ett halvt sekel och öppnar och stänger alla Vita husets presskonferenser.

Paul Anka (1941-) skrev och regiserade populära hitlåtar i början av 50-talet, därbland ”Diana”, ”She´s a Lady” och ”My Way”.

Rosalind Elias (1931-) är en sopran med i New Yorks Metropolitan Opera

Ellie Chaib (1950-) är en 20 veteran dansare med Paul Taylor Company.

President Barack Obama slänger ut de gamla trista männen från väggarna i Vita huset. Istället hänger han upp konst skapad av amerikaner med afrikansk och sydamerikansk bakgrund och av kvinnor på väggarna. Hur den konstkuppen gick till kan du läsa här.

Men hur cool är inte den mannen!

Detta klipp är helt underbart. Hämtat från en presskonferens i Vita Huset. Presschefen tröttnar på ringande telefoner.

Titta och njut!

Innan George Bush avgick så passade han på att varna det amerikanska folket om kommande terroristattacker, något som fick många att reagera. Men det som gjorde det hela än allvarligare var att han uttalade sina varningar … tre gånger … på en vecka!

“Our enemies are patient and determined to strike again”, sa Bush i en TV intervju från Vita Huset.”

“There’s still an enemy out there that would like to inflict damage on America — Americans. And that’ll be the major threat,” sa Bush i en annan intervju.

Och i Larry Kings program samma vecka sa han följande, ”The most important job the next president is going to have — is to protect the American people from another attack.”

Att någonting stort är på gång kan vi mao vara övertygade om, och att det kan komma att ske mycket snart är inte omöjligt. Antagligen så kommer Al-CIAda att vara boven i dramat igen, då det i fall likt dessa alltid är bäst att köra med säkra kort, och med skurkar som alla känner sedan gammalt. I vilket fall som helst så kommer nästa attack att få det som hände i New York att blekna vid jämförelse. Det är åtminstone vad väldigt många amerikaner fruktar.  

 Credo Mutwa

Obama är tydligen enligt Credo Mutwa, en berömd zulu-shaman, inget annat än en förrädare till sina egna och en medlöpare till den internationella storfinansen. Vi vet detta, inte minst pga hans nu så infamösa tystnad i fallet Gaza. Att Obama, likt våra egna politiker, gav sitt tysta godkännande till dödandet av oskyldiga kvinnor och barn i Palestina gjorde honom medskyldig till mördandet, och jag tar därför avstånd från den här banditen. Credo Mutwa förutspår vidare att Obama kommer att dödas som den Judas han är, och att han likt Kennedy sedan kommer att bli till en martyr.

Personligen så tror jag dock inte att Obama är allt igenom ond, men då han nu snubblat in på något i Vita Huset som vida överskrider gränsen för vad en normal människa bemäktigar med att uthärda, så är han inte kapabel att ta tag i den agenda som där gäller. Man väntar antagligen med spänning på det ögonblick då den nye presidenten försöker att göra det rätta, eftersom det är ett ögonblick som kommer att komma … och ett ögonblick man i maktens korridorer tänker utnyttja till fullo. Dikten härinunder är skriven av just nämnde Credo Mutwa, och den är minst sagt “intressant”.

An actor walks upon the floodlit stage of life
wearing a mask of an angel beneath a demon’s gown.
Pretence smiles upon the crowded hall of life
holding out hope as bright as it is false.
Son of a woman in whose veins flows the blood
of ancient Ireland and dark Africa’s plains.
You are Obama, nick-named the standing king
You are Barack, oh, son born to deceive
The suffering hoards of Africa look up to you,
See a black saviour where nought but a Judas strides.
An entrapper of nations, bringer of dismal war
Behind the robes and the nylon wings of hope
Oh, may those who look upon you, see you as you are.
May those who hope in you behold you as you be
A prince deceitful to bring down Africa’s shrines
A siren who leads Africa’s ships onto rocks of obliteration.
Your rule my lord will not be one of peace
Your reign my king will not be one of smiles
Even as we speak in caves both dark and dank
Enraged fanatics plot your dark demise
They will put around your head a bloodwet martyr’s crown.
Oh black Kennedy following the one before
May God forgive thee and thy fiery spouse
As you walk in silence from the stage of life
Barack Obama, blessed son, Oh standing king.

Jag brukar ibland titta på den amerikanska TV-serien “West Wing” (Vita huset), som för tillfället går på TV9. Det är en ytterst välgjord produktion med ett koppel skickliga skådespelare och sofistikerad handling. Bland seriens rådgivare finns personer med såväl liberal som konservativ utsyn, något som gör att den inte blir så fullt ut politiskt korrekt som man annars hade anledning frukta att en Hollywood-produktion om en demokratisk administration med den beryktade vänsterskådisen Martin Sheen i rollen som president Josiah “Jed” Bartlet med nödvändighet skulle bli.

President Bartlet – nästan lika vänstervriden som Obama…

Vita huset är helt enkelt mycket god TV-underhållning med en seriös framtoning. Rekommenderas!

Emellanåt har dock manusförfattarna lagt in rejäla sjok med politisk korrekthet och tröttsamma  klichéer hämtade ur den liberala (vilket med amerikanskt-engelskt språkbruk betyder ungefär “vänstervridna”) fataburen. Ett sådant exempel är den grundfalska föreställningen om den rekorderliga horan, i ett Vita huset-avsnitt framställd som en sympatisk ung kvinna som med sin syssla som lyxprostituerad försöker slå sig fram i samhället med sikte på en bra utbildning och i framtiden ett respektabelt jobb.

Och så har vi det här med bögeriet.

Som alla vet finns det knappast en amerikansk TV-serie där inte manliga homosexuella (lesbiska kvinnor har av någon anledning inte samma lyskraft) porträtteras som hyvens killar i alla avseenden; alla som inte ger sitt förbehållslösa bifall till deras livsstil framställs lika förutsägbart som svårartade homofober, närmast fascister. Temat går förstås igen i en lång räcka biofilmer. Nyligen såg jag ett avsnitt ur Vita huset, där en jäktad president Bartlet i Vita huset träffar en samling radiopratare. Bartlet stelnar till när han ser en kvinna i samlingen; det framgår att kvinnan har rykte om sig att vara notoriskt högerkristen och bland annat i sitt program citerat Tredje Mosebok 18:22: “Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna, det är något avskyvärt.” ( I den gamla bibelöversättningen hette det “en styggelse”, något som ju är betydligt märgfullare och vilket också den svenska textöversättaren har valt).

Jed Bartlet stelnar som sagt till när han ser på kvinnan, som dessutom har fräckheten att sitta när presidenten befinner sig i rummet. Han frågar henne om det är hon som sagt att homosexuellt umgänge mellan män är “en styggelse”, hon svarar att det är Bibeln som säger det. Varpå den politiskt korrekte Bartlet (och förmodligen också aktören Martin Sheen) får spatt. Han övergår så till att på skolmästaraktigt sätt läxa upp kvinnan och frågar henne om hon också vore beredd att, eftersom Moses lagar stipulerar dödsstraff för bögeri, tillstyrka dödsstraff också för någon som rör vid skinnet till en död gris eller för en kvinna som (om jag minns rätt) väver en klädnad av olika sorters garn; sistnämnda brott skall nämligen också straffas med döden enligt gamle Mose.

Kvinnan, vackert klädd i grönt, bara sitter där (hon reser sig när presidenten vredgat påpekar det oerhörda i detta etikettsbrott) och stirrar tomt framför sig med gapande mun, ur stånd, får vi förmoda, att bemöta president Bartlets PK-kanonad värdig en Jonas Gardell i upplösningstillstånd. Jag vet dock vad hon borde ha svarat, även om manusförfattaren naturligtvis inte hade låtit henne göra det.

“Herr president”, borde hon ha sagt, “förlåt om jag sitter och niger, men jag hade fått inrycket att ni tillhör den generation distingerade gentlemän som låter en dam sitta. Uppenbarligen hade jag fel. Och nej, jag förordar inte dödsstraff för vare sig homosexuella handlingar eller de andra gammaltestamentliga brotten ni nämner. Jag vill också påpeka för er att det citerade bibelstället långt ifrån är det enda som handlar om homosexualitet, detta till skillnad från omnämnandet av det olämpliga att röra vid skinnet till en död gris. Alla bibelställen som handlar om homosexualitet fördömer för övrigt homosexuella handlingar som onaturliga och syndfulla, brott mot Guds skapelseordning. Detta görs dessutom inte bara på Mose tid, utan även av Paulus i Nya testamentet.”

Kvinnan kunde sedan lämpligen ha följt upp med att citera Romarbrevet 1:27 där Paulus vidhåller: “Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.” Hon kunde ha fortsatt med 1 Korinterbrevet 6:9-11: “Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män…ingen sådan får ärva Guds rike.”

Om Bartlet då fortfarande hade varit kvar kunde hon ha avrundat med: “Jag har hört om er, herr president, att ni är en bildad man med förmågan att föra ett nyanserat resonemang. Döm då om min förvåning när ni tydligen förväntar er att vi kristna, i vår moderna tid, tydligen i konsekvensens namn bör anse brottet att vidröra en död gris skinn vara lika avskyvärt som när en man knullar en annan man i arslet” (lite must och färg hade förhöjt episodens underhållningsvärde). “Ni måste skämta. Om vårt rättsväsende hade gått på den linjen hade vi haft våra fängelser överfulla av slaktare, och det har vi knappast råd med, eller hur, herr president? By the way – när ni ändå är igång med att censurera Moseböckerna kanske ni också vill lyfta ut Tio Guds bud, eller?”

Tja, så där kunde kvinnan ha svarat Bartlet om jag hade fått hoppa in som manusförfattare…