Jag heter Per, och jag är Anklagad.

Hösten 2000 hade jag varit aktiv i en lokal aktivistgrupp något år. Innan dess hade jag arbetat antirasistiskt och feministiskt inom ramen för Ung Vänster. Jag gick under hela den här tiden i studiecirklar om feminism, debatterade på en av stadens två gymnasieskolor och arrangerade demonstrationer på åttonde mars.

Den hösten hade jag varit tillsammans med min tjej, Johanna, i lite mer än ett år. Det var hon som drog mig från Ung Vänster till den mer radikala aktivistgruppen. Vi och några kompisar skrev flygblad som var argare än Ung Vänster. Vi var argare. Vi var radikala. Vi kunde slagorden. Vi kallade oss antifascister, antisexister, antikapitalister.

Men så hände något. Johanna gjorde slut. Plötsligt ville inte mina vänner umgås med mig. Jag fick inte reda på några mötestider och blev borttagen från mailinglistan. Jag förstod ingenting. Även om vi inte längre var tillsammans ville jag fortfarande kämpa för en bättre värld.

På en fest jag hamnade på en sen novemberkväll träffade jag Fredrik. Fredrik var tillsammans med Johanna drivande i aktivistgruppen. Vi hade blivit nära vänner snabbt, men inte träffats sedan Johanna gjort slut. Fredrik var väldigt full. Plötsligt får han syn på mig och rusar fram. Han svingar snabbt ett slag mot mig, vilket jag är helt oförberedd på. Jag slår i backen.

Han sätter en fot på mitt bröst och förklarar klart och tydligt, så att alla på festen hör:

“Den här djäveln har inget här att göra, han är en djävla våldtäktsman!”

Han stirrar mig i ögonen och viskar att jag “ska passa mig djävligt noga”, innan han tar bort sin fot. Jag springer därifrån.

Innan jag hunnit hem från festen hade jag fått flera sms från kompisar som också varit på festen och som förstått lika lite som jag. Vad menade Fredrik? Jag hade väl inte våldtagit någon? Jag försökte svara så gott jag kunde på deras frågor innan jag somnade.

Dagen efter får jag ett sms från Johanna. Hon skrev att hon hört om vad som hänt och att det kanske var lika bra att jag slutade försöka umgås med våra gemensamma vänner. Alla hade ändå fått höra vad jag gjort. När jag svarade henne att jag inte gjort något, att det ju varit hon som gjort slut fick jag bara ett kort svar; “Det spelar ingen roll vad du gjort och inte, du kan dra åt helvete!”

Jag sökte upp en i gänget som jag hade fått riktigt bra kontakt med för att fråga vad som egentligen hänt, vad Johanna egentligen sagt. Till svar fick jag att hon på ett möte förklarat att jag våldtagit henne, flera gånger. Hon hävdade, enligt honom, att jag skulle ha bjudit henne på vin under en kväll och sedan våldtagit henne flera gånger efter att hon somnat.

När jag förklarade att det aldrig hade hänt fick jag förklarat för mig att det inte spelade någon roll vad jag sa. Hennes ord vägde tyngre än mina. Jag var inte välkommen.

Efter det samtalet fattade jag vinken. Jag slutade försöka umgås med mina vänsteraktiva vänner. Istället fokuserade jag på skolan. Det kanske var lika bra, jag lyckades arbeta upp nästan alla betyg till väl eller mycket väl godkänt. Nu hade jag ju inte politiken som slukade massa tid, och jag hade väldigt få vänner kvar att umgås med.

Någon tid efter att jag tog studenten våren 2001 stötte jag på Johanna på stan. Något slog slint i skallen på mig och jag bestämde mig för att konfrontera henne. När jag frågade henne varför hon ljugit såg mig rakt in i ögonen och sa:

“För att jag kände mig så jävla sårad, Per. Du anar inte vad jag gått igenom!”

Jag försökte förklara att jag inte visste vad hon pratade om, men att jag ju faktiskt aldrig våldtagit henne fick jag som svar:

“Det vet jag väl, men jag ville inte ha mer med dig att göra! Hur skulle jag annars gjort för att få bort dig från gruppen?”

Hon vände på klacken och sprang iväg. Efter sommaren flyttade jag till en större stad för att börja läsa på högskola. Jag har aldrig sett Johanna mer. Inte någon av mina gamla vänner heller. Jag åker inte hem till mina föräldrar i onödan. Jag vill inte ha mer med den staden att göra än nödvändigt.

Den här boken handlar om min resa, men också om mina medresenärer, den handlar om hembränd sprit gjord på apelsinskal, om en nitisk överste som leker med en cirkuspiska, om granater som kastas mot pumpaodlingar på en fängelsegård, om ett besök av en biskop och om kärlekskranka vänner.
Skrattet och glädjen och beslutet att överleva räddade mig. Jag blev besatt av att bära vittnesmål om vad som hänt.”

Så där skrev jag på omslaget av min bok. Jag kallar den för en hybrid av fiktion och vittnesmål. Vart går gränsen? Vem kan veta om mina minne är sanna eller uppdiktade?

Vad andra säger om boken

Nina Lekander, Expressen: “Er tid skall komma består av fragment, lika osentimentala och noll självömkande som hos Nobelpristagaren, aldrig dramatiserade, bitar i ett inte färdiglagt pussel. Men det är kanske poängen: det går inte jämnt upp, det blir inte rättvist, förövare går fria och att överleva är inte lika med upprättelse.”

Mikael R. Karlsson, Borås Tidning: “

Er tid skall komma innehåller fler beskrivningar av fängelsemiljöer, mer tortyr och är mer rakt på sak än Mehmed Uzuns litterära testamente. Den känns minst lika angelägen. Ana Luisa Valdés skriver en historia som många människor med rötter i Latinamerika bär på. På nära håll får hon se och uppleva de metoder de USA-utbildade torterarna använder sig av. Hennes bok är en brygga mellan det outsagda och det som måste berättas. Det gör ont.

Jag sträckläser boken, berörd av den solidaritet som finns mellan de förtryckta, men också allt mer indignerad. Så mycket våld, så mycket lidande, så mycket död – fullständigt i onödan.”

Anne Jalakas, Kommunalarbetaren: “Trots att jag själv inte klarar av att ta in mer än korta bitar i taget önskar jag att alla ska läsa Valdés vittnesmål. Inte bara för att den handlar om ondska i vår tid utan ännu mer för att den visar hur lätt det går att förvandla vanliga hyggliga människor till bödlar och hur skört vårt samhällsbygge är. Vi tror vi befinner oss på den säkra sidan, att väven vi vävt är outslitlig. Men det är den ju inte.
Inte alls. Inte ens i Sverige.”

http://www.ka.se/index.cfm?n=1843

Thomas Nydahl, Occicent: “Ana Luisa Valdés är en erfaren författare. Hon debuterade redan 1984 och har sedan dess sysslat med litteratur och journalistik. För många läsare har hon också länge varit en auktoritet i frågor om Internet. Men med den här boken går hon tillbaka till sin ungdomstid i födelselandet Uruguay, till stadsgerillan Tupamaros och därmed till de fasansfulla åren i militärens fängelser. Då hon gripits övergår skildringen i avskyvärda interiörer av misshandel, våldtäkt, tortyr och fängelselivets ytterligt påvra villkor. Samtidigt är det en familjeberättelse, som frigör rötter och samband. I det avseendet har boken sin styrka. Med sitt eget liv som exempel tydliggör Valdés sambanden mellan olika migrationsströmmar, både till och ifrån Sydamerika. Det finns avsnitt i den berättelsen som både berör och engagerar.”

Här är det Arbetaren som skriver:

“Det finns inte många självbiografiska texter på svenska om kvinnors erfarenheter från fångenskap orsakad av politisk aktivism. Ana Luisa Valdés “Er tid ska komma” fyller ett tomrum. Boken är enligt författaren en hybrid mellan ”självbiografi, fiktion, kollektivt minne och självrannsakan” och är huvudsakligen en berättelse om de fyra år som hon hölls fängslad i Uruguay innan hon lyckades ta sig till Sverige som flykting.

Till skillnad från andra fängelseskildringar är Valdés bok också litterär med utblickar till senare upplevelser.
Inblickar i Uruguays historia och samtid skildrar ett patriarkalt samhälle där det moderna brottas med det koloniala, det radikala med agrar konservatism och repression. Det är 1970-tal och politiska flyktingar, poeter och filosofer samlar skaror på kaféerna. Allt verkade möjligt. Steget från nunneskolan till Tupamarosgerillan var inte långt.

Med frihetlig blick beskrivs tidens händelser innanför och utanför murarna. Flottister som vägrar delta i arméns kupp och arbetare som generalstrejkar i protest. Fångarnas vänskap som avbryts, trakasserier, tortyr. Författaren blandar och skildrar sina och andras erfarenheter – samtidigt som denna bredd gör att jag ibland undrar var hon själv tar vägen.

Hur kände hon när hon jagades av officeren med piska i cellen? Vad hände i henne när hon insåg att Tupamaros ledning var både homofob och auktoritär? Varför berättas inte svekens och kränkningarnas efterbörder och hur dessa sedan övervanns? Nu får vi inte riktigt belyst att berättarens avsaknad av bitterhet är något väldigt, väldigt stort. Kanske i nästa bok?” (Pia Laskar)

http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20081030-5

Nu var det Dagens Nyheters Stefan Jonsson som skrev en recension skriven både med hjärnan och med hjärtat.

“Anteckningar från källarhålet

När Ana Luisa Valdés berättar om sitt liv tillverkar hon inte någon berättelse där det ena leder till det and­ra. Hon blickar tillbaka, men ser bara punktlika ögonblick, starkt upplysta eller svarta, de flesta förknippade med smärta och förlust. Så skriver någon som sett sin framtid brytas sönder av historien.

Valdés växte upp i en akademikerfamilj i Montevideo på den tid då Uruguay var Latinamerikas före­döme. Omkring 1970 blev hon som andra studenter Vänsteraktivist. Hon bekämpade orättvisorna och upprördes av att äldre generationer blundat för dem.

Militären slog tillbaka, fängslade urskillningslöst alla som sympatiserat med stadsgerillan Tupamaros eller den systemkritiska vänstern, inte ens tonåringar av god familj som Ana Valdés sparades. År 1973 satt samhället fast i diktaturens grepp.

“Er tid skall komma” handlar framför allt om de fyra åren då Ana Valdés satt i fängelse för sina åsikter. Hon var ung, rädd, oerfaren och uppstudsig. På nätterna genljöd skriken från isolerings­cellerna och dunsarna från förhörsrummen.

Det yttre våldet mot fångarnas kroppar framkallade mirakulöst nog också en motkraft. Kalla den solidaritet, kärlek eller bara instinkten att böja sig mot varandra för att dämpa smärtan från vakternas slag. Finns det en mening i denna mörka historia från Uruguay så ligger den i upptäckten av denna hemlighetsfulla sympati som förenar historiens offer med varand­ra och som i ett längre perspektiv gör dem oövervinnerliga. “Jag är hemma var jag än hittar solidaritet, glädje vänskap och empati med den and­res smärta”, skriver Valdés.

1977 anlände hon till flyktingförläggningar i Alvesta och Moheda. Diktaturen hade utplånat hennes gamla hem. Men i fängelset hade hon funnit ett nytt i litteraturens international. Åren i motståndsrörelsen och fängelset var hennes universitet där andra kvinnor invigde henne i en motståndets estetik bestående av litteraturhistoriens klassiker. Tack vare denna bildning lyckades hon snabbt skriva in sig även i Sveriges kultur och litteratur, där hon sedan sjuttiotalets slut spelat en betydande roll som författare, introduktör och kritiker.

“Er tid skall komma” är utan tvivel Valdés bästa bok och en rejäl återkomst för henne som berättare efter “Julias hus” från 1994. Boken är en betvingande mosaik av täta berättelser från ungdomen och gripande scener från de första åren i landsflykt, men framför allt av minnen från fängelset som tränger upp genom tiden som pistolskott.

Det har tagit Valdés trettio år att återvända till traumat. Den förlösande faktorn tycks ha varit en resa tillbaka till Uruguay då hon sökte upp sina vänner från fängelset. Några av dem har i dag fått nya uppgifter av Uruguays nya vänsterregim. Andra förblir brutna, om de inte är döda eller försvunna.

Att hon nu lyckas berätta om fängelsetiden betyder inte att hon försonat sig med den. Tvärtom är det först nu när händelserna ligger framför henne, rivna ur hennes inre, ut-tryckta och gjorda till ord, som hon anar grymheten hos den orättvisa som drabbade hennes generation. Hon klargör att det i fängelset inträffade sådant som alltjämt saknar ord, händelser hon kan beröra bara i sällskap med dem som upplevt detsamma. Bokens röst vittnar om en stark, inre spänning – den bärs fram av en stor och kärleksfull förtröstan som ändå inte helt kan dämpa vreden. Er tid skall komma.”

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=851208

Tidningen Broderskap skriver så här:

“Ana L. Valdés avslutar sin nya bok ”Er tid skall komma” med ett ”Tillfälligt slut” där hon skriver att hon gjort upp med sitt förflutna. Därmed presenterar hon sig numera under hela namnet och kallar sig följaktligen för Ana Luisa.

Sista stycket inger hopp. Ana Luisa skriver ”nuet och framtiden ligger öppna som en bok som inte är skriven än”. Hennes engagemang går inte att ta miste på, därför hoppas jag att hon skriver fortsättningen på boken. Lika engagerat som hon framträder i debatter och när hon slåss för svaga och utsatta människor, vare sig det finns i Uruguay, i forna Jugoslavien eller på Västbanken.

Att skriva minnen kräver gott minne. Och, som i Ana Luisas fall, goda vänner som stöttar och kommer med förslag och förbättringar. Vännerna får dock inte ta över, ens egna minnen blir då andras.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det som berättas och skrivs i boken är sant och relevant. Det är precis så förskräckligt som man kan vänta sig av en diktatur. Jag tvivlar heller inte på att det Ana Luisa berättar är självupplevt. Men någonstans mellan pennan och tryckeriet tappar hon vreden. Det gör att texten dör vilket förvandlar berättelsen till en skildring.

Det är tydligt att Ana Luisa tagit mycket hänsyn, både till offer och gärningsmän, såväl döda som nu levande. Det är synd.

Därför väntar jag spänt på hennes nästa bok. Resan inåt har varit smärtsam och tagit henne till ”öppna hav utan trygga hamnar”. Hon har sett sina egna skeppsbrott, och som Korpen, som var hennes mors vän har hon bundit sig vid masten och överlevt.

Jag hoppas att hon knyter sig loss och skriver en uppföljare där hon inte tar hänsyn till efterlevande, utan berättar med egna ord precis som det var. Rått och hänsynslöst.”

http://www.tidningenbroderskap.se/index.php?page=9&ar_id=4354

Åsa Moberg skriver så här i Helsingborgs Dagbladet:

Intensiv livsdramatik

Åsa Moberg har läst Ana Luisa Valdés självbiografiska livsberättelse “Er tid ska komma” fylld av laddad dramatik och svindlande vackra formuleringar.
Bildmaterial

David Gemlin
Er tid skall komma

Ana Luisa Valdés

Ordfront

Det finns hundratusentals politiska flyktingar i Sverige. De har kommit i vågor, från olika diktaturer och konfliktdrabbade regioner, som en sorts demografiska och geografiska årsringar i befolkningen. Grupper som balter, greker, latinamerikaner, kurder, exjugoslaver, somalier, irakier. Deras röster hörs inte ofta i det svenska kulturlivet, vilket är underligt med tanke på hur många de är och all den dramatik som fört dem hit.

Ana Luisa Valdés, politisk flykting från Uruguay, har efter mer än trettio år i Sverige samlat nog med styrka för att dela med sig några fragment av sin bakgrund. Man skulle vara beredd att förlåta en sådan berättelse om den hade formella brister, men här handlar det om ren läsnjutning. Man blir lika glad över hanteringen av svenska språket och berättelsens formella elegans som man blir bedrövad över den hemska historia som förde författaren till Sverige.

Er tid skall komma är en bok som man forsar igenom, nästan som om man såg en film med enbart täta, laddade sekvenser. Sorg, dramatik, tröstlöshet i överflöd, men skildrat med en sådan intensitet att man som läsare blir glad. Lätt läsning, tung historia, med 70-talets blodiga högerterror i diktaturens Uruguay som utgångspunkt. Det landet hade tidigare varit en fridsam välfärdsstat.

Boken blir en kombinerad självbiografi och politisk samtidsorientering. Liv och politik hör ihop, politisk höger och politisk vänster finns i samma borgerliga familjer, samhällets klyftor går mellan fattiga och rika men också mellan familjemedlemmar och släktingar.

Fyra år tillbringade den unga Ana i militärdiktaturens fängelser, som straff för sina förbindelser med vänstergerillan Tupamaros. Medelklassens tonåringar försvann, ur landet eller utom synhåll i fångenskap. Många fångar avled av tortyren, men hos de överlevande är tankar svåra att utplåna: “Disciplin och lyda order tänkte jag aldrig lära mig via bestraffningar”.

Lydnadsträningen hade börjat tidigt, i barndomens klosterskola. Mamman var en hårt arbetande meteorolog som inte hade mycket tid för sina barn. Mor och dotter lärde känna varandra först när mamman regelbundet började besöka sin dotter i fängelset: en kvart var fjortonde dag. Politiskt stod de, i alla fall från början, långt ifrån varandra.

För mamman tog det en hel arbetsdag att ta sig till fängelset och kollegerna täckte upp med lögner, så att hon inte själv skulle råka illa ut. Hon kom med kläder, lakan, mat, i fängelset fanns ingenting. De fängslade delade lika på alla släktingars matgåvor. När mamman en gång uteblev hade hon blivit utsatt för ett rån av en utsvulten ung man. Hon bjöd hem honom på ett mål mat, han behövde henne den dagen mer än dottern. “Er tid skall komma” är full av sådana upplysningar om de överraskande former av mänsklig godhet som tycks utvecklas som kontrast till alla system av utstuderad ondska.

Familjen har släkt i olika politiska läger och branscher. Morbror Samuel är sjökapten och besöker sin systerdotter i fängelset i full uniform. Han försökte prata med sina kamrater, officerarna i armén, men de svarade: “Det är ingen idé, kapten, vi har bestämt att vi måste ta i med hårdhandskarna om vi ska få lugn och ro här i landet. Och dessutom står amerikanerna bakom oss, tråkigt för er systerdotter, hon borde ha vetat bättre.”

“Morbror dog vid nittionio års ålder, han hade aldrig trott på mig när jag sade att även på flottans högskola hade fångar torterats och misshandlats. Han blev vit av vrede när han hörde detta, för honom var det självklart att detta var illasinnade rykten … För honom som gammal sjökapten och krigsveteran var det otänkbart att hans egna kamrater hade utsatte någon människa för tortyr.”

Ett av många lysande kapitel heter “Blodets uppror”. Där fångas nästan allt på två sidor. Vad betyder kvinnligheten, historien, läkarrollen, upproret? Läkaren som kontrollerade att “tortyrens tecken inte syntes på våra misshandlade kroppar” förvånades över det stora antalet medicinstudenter bland de unga fångarna. När han frågade varför vände en av dem frågan mot läkaren. Varför var inte han också fängslad, hur kunde han svika läkareden genom att undersöka tortyroffer och dölja spåren?

Han förundrades över de unga fångarnas motståndskraft, men också över ett underligt fenomen hos de unga kvinnorna: deras mens uteblev. Efter några veckor meddelade han i triumf att han hittat fenomenet i den medicinska litteraturen, det heter krigsamenorré och drabbar kvinnor i särskilt utsatta situationer, först uppmärksammat i Dachau och Theresienstadt och “självaste doktor Mengele (och när läkaren uttalade hans namn fick rösten en klar ton av vördnad och respekt) hade experimenterat med kvinnliga fångar.”

Men jag visste bättre, skriver Ana Valdés : “jag visste att både min kropp och mina kamraters kroppar hade bestämt sig för att ta över, stänga sig själva, inte vara utsatta eller sårbara. Blodet var en ingång till kroppens heligaste rum, där livet kodade sig självt”.

“Er tid skall komma” innehåller många sådana bländande vackra formuleringar, och läsaren förstår att det mesta trots allt inte går att beskriva.

http://hd.se/kultur/boken/2008/11/26/intensiv-livsdramatik/

Och min favorit tidskrift, den finlandsvenske Ny Tid, skriver så här:

“Fängelser är lika

År 1973 slog tillvaron i Uruguay en kullerbytta. Latinamerikas tryggaste land blev en militärdiktatur, politiska aktivister fängslades och demokratin avskaffades. Men händelserna var inte unika. Budskapet i Ana Luisa Valdés bok Er tid skall komma är att politiskt förtryck sker överallt.
Ana Luisa Valdés hade nyss fyllt nitton år när hon fängslades av militären. I fyra års tid flyttades hon sedan från fängelse till fängelse, torterades och förnedrades. Orsaken till gripandet var att Valdés, likt många andra ungdomar i Uruguay, var medlem i den marxistiska rörelsen Tupamaros. Tupamaros var visserligen en beväpnad motståndsrörelse, men Ana Luisa och hennes kamrater sysslade främst med att demonstrera mot korruption och fattigdom. Att Ana Luisa och hundratals andra aktivister fängslades och att det uruguayska parlamentet upplöstes, var ett led i Operation Condor. Den CIA-finansierade kampanjen, gick ut på ett systematiskt våld och förtryck som högerdiktaturer utövade runtom i Sydamerika.

Er tid skall komma är ett fascinerande vittnesmål om livet i fångenskapen men också en humoristisk och kärleksfull skildring av Valdés stora brokiga familj. Boken är också en berättelse om en naiv överklassflicka vars sociala samvete vaknar upp.

Man kan inte kalla Er tid skall komma för facklitteratur. Det är snarare fråga om en genreöverskridande reportagebok, med en mycket stark skönlitterär ådra. Valdés delar med sig av minnen, tankar, iakttagelser. Hon klär på sig olika röster, låter sin pappa, sin morbror och till och med en sierska komma till tals. Trots att boken tidsmässigt fokuserar på de fyra åren i fångenskap, gör Valdés konstant avstickare till barndomen i huvudstaden Montevideo och nuet i Sverige. Sverige har för övrigt varit författarens boplats sedan hon frigavs i slutet av 1970-talet.

Er tid skall komma är en ibland hårresande återgivning av de politiska fångarnas vardag, men samtidigt en positiv och optimistisk berättelse. För i misären finns det också stunder av glädje. En oerhörd solidaritet växer fram bland fångarna som blir vänner, nästan systrar. Mellan fängelsemurarna förs stimulerande diskussioner, i smyg bjuds det på hembränd sprit gjord på apelsinskal, men framförallt råder det en genuin omtanke och medkänsla fångarna emellan.

Er tid skall komma är en underbar bok som engagerar och upprör. En bidragande orsak är Valdés mustiga språk. Boken är en fint broderad väv av härliga och hemska berättelser, ett potpurri av människoöden. Vi träffar Valdés stränga mormor och farmor som båda är professorer, hennes intellektuella mödrar Célicia och Cristina, vi följer med hennes uppfostran hos nunnorna och tar del av hur det känns att själv svika och angiva en vän. Boken är också ett levande och energiskt porträtt av den lilla staten Uruguay och staden Montevideo, som är en smältdeg av nationaliteter, språk, kulturer och religioner.

Slutligen bär boken också på ett starkt budskap. Valdés drar naturligt nog paralleller till händelserna i Chile och Argentina men också till den urspårade Israel-Palestina-konfliken. Hon besöker Gaza och konstaterar att fångenskap och förtryck är lika oavsett i vilken del av världen man befinner sig.

”Generaler, generaler, er tid skall komma, var så säkra, er tid skall komma” skrev Ana Luisa på väggen i sin isoleringscell. Händelserna i Uruguay är tyvärr ett lamslående exempel på hur de skyldiga går obestraffade. Efter tretton år vid makten makade militärjuntan på sig mot ett löfte om amnesti. Ingen bestraffas alltså för brott som begåtts under militärdiktaturen, och ingen tar på sig skulden för hundratals människor som än i dag är spårlöst förvunna. Hittills har USA heller aldrig tagit ett uns ansvar för blodbaden som landets regeringar finansierat i bland annat Sydamerika. Därför är det viktigt att man minns det fruktansvärda och tar vara på lärdomen.”

http://nytid.fi/arkiv/artikelnt-684-8070.html

Och den underbara recension av Fabian Göranson i tecknad form:

Polisen ringde. Jag ska in och ge ännu ett vittnesmål. Vet inte vilken gång i ordningen. Förra veckan var det videokonfrontation. Tio män med varsitt nummer och varsina två minuter framför kameran. Blicken i kameran, profilbild och sen hel och halvkropp. Tio män som tar en prommenad i ett sterilt rum i badtofflor och fängelsekläder. Ljusblå t-shirt och ett par mjukisbyxor. En av dessa tio är alltså våldtäktsmannen men jag vet inte vem. Jag kan inte peka ut honom. Natten den 8 mars i den lilla dungen 30 meter från mitt hus. Mörkret hade tagit över och det var inte många minuter av mitt liv, men de har etsat sig fast. Jag ser hans skepnad försvinna bort över stigen och vika av åt höger in bland trädgrenarna. Jag hatar honom så förbannat mycket.

Vissa ser snälla ut, en kille har något vilt i blicken. En har håret i en bakslickad toffs, de flesta är rakade eller korthåriga. Det kan vara nummer tre eller nummer sju, det syns ju inte på utsidan. Hur ska jag någonsin kunna lita på mänskligheten igen? Jag vet ju inte vem av de här som gjorde det. Hur ska jag någonsin gå säker igen?

Jag hatar honom. Jag hoppas att jag aldrig behöver se honom. Det äcklet. Jag vill inte att han ska se mig. Han har kränkt mig genom att våldta en medsyster. Hur kan en människa vara så ond att han ger sig på en gråtande tjej och utnyttjar henne så grovt? Jag har alltid trott gott om människor, han är säkert offer för en massa omständigheter. En lycklig människa har inget behov av att vara ond. Men jag kan inte låta bli att hata honom och i min fantasi prygla honom tills han erkänner vad han har gjort och varför. Jag önskar honom såklart en ny chans, men jag tror aldrig att han kan förstå vad han har utsatt den här tjejen för. Om jag mår på det här viset kan man ju fråga sig om hon ens kan gå ut på gatan. Ge honom den vård han behöver och låt honom aldrig göra om det.