Jag undrar ibland för mej själv, när jag sitter med en stor kopp kaffe framför datorn och en katt i knäet, om saker som det. Jag kollar in lite olika bloggar och känner mej hemma både hos tonåringarna och dom lite äldre.

Jag känner mej väldigt ung i vissa avseenden och sen kan jag få lite panik över att åren går så fort och jag börjar bli för gammal… För gammal för vad?

Jag måste fortfarande visa leg när jag köper cigaretter ibland så det kan ju inte vara att jag SER gammal ut direkt… (ja jag röker, shoot me!) Men samtidigt har jag levt mycket. Rest runt och upplevt mycket saker. IBLAND får det mej att känna mej gammal när jag tittar tillbaka på mina äventyr. Men jag vet samtidigt att dom bästa äventyren finns i framtiden fortfarande.

Jag HATAR tråkiga kläder som kavaj-jackor, svart, svart, svart och tröjjor. Jag vill ha virkade saker, saker med en viss typ av blommor, vackra färger, osv. För mej får det gärna vara “fel” kombinerat. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar… Många lager. Jag använder aldrig tights. Alltid utsvängda byxor. Nästan aldrig klänning eller kjol om jag inte har byxor under. Det är inte det att jag är blyg, jag känner mej bara inte bekväm i att visa benen alltför mycket. På sommaren funkar det, men även då har jag oftast byxor.

En av mina nära vänner är 15 år. En annan av mina nära vänner är över 60… (och jag har underbara vänner med åldrar däremellan) Jag undrar ofta om jag är ensam med det här fenomenet…

Jag älskar att bara vara hemma och fika och mysa med katterna. Men jag älskar även att gå ut och se ett riktigt bra band och fjanta runt på stan och toka mej…

Dom situationerna där jag känner mej som minst och riktigt obehaglig är när jag tvingas in i situationer och sällskap med människor som är “vuxna”. Som vet hur man för sej, som har en svart proper kjol och svarta pumps, eller om det är män så har dom slipsar. Dom är alltid lite kyliga i sättet. På dessa människor förväntas jag göra ett bra intryck… Jag känner mej klumpig, stel och vill bara försvinna. Man får inte garva högt, man ska ge ett professionellt intryck osv… Jag vill bara skrika högt och känner mej mycket liten…

Men ofta finner jag att även dessa människor har drömmar. Att även dom gillar att ta av sej skorna och gå barfota i gräset och skratta högt. Men det är en process att ta sej igenom ytan och finna ut. Dom gånger jag inte lyckas skrapa på ytan och det känns som om dom bara HAR kyla inom sej så vet jag knappt vart jag ska ta vägen.

Nu ska ni inte tro att jag känner mej obekväm bara för att någon har svarta pumps eller en slips! Det är ju en speciell typ at människor jag försökt beskriva! Dom kan antagligen vara klädda i andra saker också, men faktum är att dom ofta HAR såna kläder på sej. Sen finns det andra nissar i stela kläder som är galna människor med stora hjärtan. Dom pratar jag INTE om. Dom är underbara!

Ja, har jag blivit klokare av att skriva detta?
Jag tror faktiskt det…

Slutsatsen är att jag älskar galna människor med stora hjärtan som inte har någon ålder stämplat i pannan och som tillåter att andra är sej själva.

Om du letar efter sexleksaker så kan jag varmt rekommendera Passion Of Sweden!

Ytterligare ett av många fall av barnmisshandel, denna artikel kunde lika gärna ha handlat om min syster och mig. Enda skillnaden att denna barnmisshandel uppdagades genom en modig vuxen inom skolan som VÅGADE fråga barnen! Hur många gånger önskade jag inte det samma som barn. Att NÅGON inom skolan/fritids skulle se mig och fråga mig. Men icke, inte en enda gång att detta skedde. Ändå var jag en av dessa barn som dagligen stod och hängde utanför skolsysters dörr, ville komma in, ville bli omhändertagen. Men istället klassades jag som ett besvärligt barn ochsom inte ville vara UTE på rasten. Sanslöst, eller hur? För säg mig vilket barn väljer att hänga utanför skolsyster (hur roligt är det på en skala egentligen) med en ångestklump i magen istället för att springa ute och leka och vara glad?! Vilket barn väljer detta? Gör man det bara för att vara till besvär? INTE!

Jag vet att jag inte borde vara arg, men jag kan inte låta bli. Jag blir fortfarande upprörd över att INGEN vuxen vågade fråga. För man måste vara bra blind och dum att missa att jag eller min syster inte mådde bra. Blåtira?! Jajamänsan en sådan kom jag också med till skolan. Frågade någon? Näe. Och OM någon hade fått för sig att fråga så hade pappa redan instruerat mig vad jag skulle svara….men jag är övertygad om att jag hade brutit ihop och berättat i alla fall, trots hans ständiga hot om tysnad. Det som händer inom familjen ska stanna inom familjen var hans mantra. Att skydda sig själv? Att göra det lätt för sig för att få fortsätta misshandeln? Jo då…sådana människor vet vad dem ska säga.

Så snälla misstänker ni någonsin att ett barn far illa – snälla FRÅGA. För det är det enda man går och hoppas på som barn att någon ska krama om en och våga fråga hur det står till.

Kramen.

P.S På denna sida kan ni se statistik över hur barnmisshandeln i Sverige ökat dem senaste åren.

Det här hör inte till vanligheterna i vår tillvaro, men nu ska vi alltså bli gudföräldrar. Eller, snarare att en av oss ska bli gudmor till denna unga dam.

Nu undrar ni vad hon har gjort för ont för att förtjäna detta och saken är ju att hon inte gjort något ont alls, det är bara det att hennes föräldrar är inte gifta och lever inte heller tillsammans så inte en endaste själ som blev tillfrågad ville ställa upp som gudförälder på grund av detta.

Och så kan man inte ha det, eftersom utan gudförälder så blir det inget dop.

Och mamman ville så väldigt gärna döpa sin dotter.

Så… “går det bra att ha en utlänning (eller två) som gudförälder?” frågade vi.

“Ja, det gör det”

“Ja, men då så.”

Dopet är preliminärt nästa söndag morgon. Vi har fått order att “ni måste köpa nya kläder för ni kan inte se ut hur som helst”.

Och vi tar vår nya uppgift på största allvar. Nu ska vi starta ett bank-konto till lill-tjejen och spara lite pengar till henne så när hon blir myndig har hon ett startkapital.

Och annat vuxet som gudföräldrar ägnar sig åt.

I natt drömde jag att jag och ett gäng andra försökte överleva olika attackförsök från ett gäng mördare. Det borde ha varit en obehaglig drömupplevelse, men faktum är att jag var en smula upplivad när jag vaknade. Över att filmen jag såg igår kväll – Battle Royale – hade satt såna spår att den smög sig in i mina drömmar. Västerländska skräckfilmer gör aldrig det.

Nu är väl Battle Royale i och för sig ingen skräckfilm heller, utan genren är betydligt mer obestämbar för mig som är medietränad i det västerländska filmlandskapet. Filmen är baserad på en bok och en mangaserie. Och jag är lite för gammal för att riktigt ha satt mig in i mangakulturen, när jag var ung var det hongkong-rullar som gällde. För den som kan sin manga är säkert filmens genre solklar, men jag uppfattade den som en blandning mellan skräckfilm, thriller, drama och romantisk film. Nu när jag behöver sammanfatta den skulle jag säga: en Fredagen den 13e som faktiskt var bra.

Fredagen den 13e var verkligen en av min ungdoms största kulturbesvikelser. Jag har sett en eller annan av filmerna vid olika tillfällen när vi som 16-17 åringar tyckte att det var en sorts manbarhetsritual att sitta tillsammans och se på dessa förmenta värstingfilmer om massakrer på ungdomar. Det var ju bara det att det att i verkligheten var filmerna något av det tråkigaste jag sett. Och  de tog liksom aldrig slut heller. Där satt man med sina popcorn och tänkte för hundrade gången “Jaha, nu har de det trevligt här, nu kommer mördaren “överraskande” att hoppa fram och yxa dem”. Och det gjorde han. Och jag brydde mig inte. För det fanns inget i de där filmerna som fick mig att engagera mig i en enda av karaktärerna, och utan inlevelse ingen utlevelse.

Battle Royale är väl en ungefär lika spekulativ film som Fredagen den 13e. Men den lyckas göra allt det rätt som Fredagen gjorde fel. Också BR handlar om en massaker på ungdomar. Ja närmast barn. Jag kan inte det japanska skolsystemet, men ungdomarna ska föreställa just ha lämnat år nio, ni som läser detta och är bekanta med det japanska skolsystemet får gärna skriva en kommentar om vilken ålder det motsvarar. I filmen verkade de vara någonstans mellan 11 och 14. Prepubertala eller precis nyligen pubertala ungdomar. Filmmakaren exploaterar friskt unga människors rädsla för vuxenvärlden och upplevelsen av dess svek, även om det i filmen beskrivs som att “de vuxna var så rädda för ungdomen” så att de måste agera totalt psykopatiskt.

Detta tema understryks av den manliga, eller sannare pojkiga huvudrollens historia. Han lämnades av sin mor i unga år och ett par år senare tog hans far livet av sig. När det stackars barnet kom hem fick han se sin pappa dinglande från taknocken, och därefter blev det fosterhem. Denna vuxenhetens svekfulla karaktär tar sig konkret uttryck i att de vuxna instiftat en ny lag om ett årligt Battle Royale. En niondeklass utses varje år genom lottning till denna form att ritualiserat mord, en tävling där de på en otillgänglig ö i havsbandet tvingas slåss mot varandra på liv och död tills alla utom segraren är döda. Skulle de vägra spela med genom att överleva för många eller för länge sprängs de av de sinistra halsband de tvingas bära under tävlingen.

Elementet av djävulsk svekfullhet är tydligt: barnen sövs när de tror att de är på väg hem i bussen, och förs till ön ovetande om vad som väntar. Och de bringas till insikt om den obarmhärtiga tävlingen av en tävlingsledare som visar sig vara deras egna gamla klasslärare från klass sju. En ypperligt spelad psykopatisk figur som ser tävlingen som en chans att leva ut sina hämndkänslor mot en tidigare oregerlig klass. Där har ni upplägget.

Vad som gör det hundra gånger lättare att beröras av, och engagera sig i, BR än Fredagen, är att i BR är mördarna mänskliga, ja till och med barnsliga. De har hamnat i en situation de inte har valt och inte kan ta sig ur, drivna av önskan att överleva, men också många andra grundläggande mänskliga drifter och känslor, agerar de på olika sätt som går att relatera till och som därför engagerar. Det gör att BR långt ifrån bara blir en slasherfilm.

Att normen för en på djupet kärleksfull relation i filmen är den heterosexuella tvåsamheten är inte direkt oväntat och det får man köpa. Jag tycker ändå det är spännande att titta lite på de olika lojalitetsrelationerna i filmen och hur spelet mellan ungdomarna framställs.

Parförhållanden mellan pojke och flicka är de starkaste banden och de kan få de unga att hålla ihop även inför en hotande död, eller att välja den tillsammans hellre än att delta i striden. När barnen i filmen får sina slumpvisa och mycket olika kraftfulla vapen och annan packning ser man flera flickor krama varandra. Men den vänskapen ska sättas på prov. Håller flickors vänskap för allvarliga prövningar?

Precis som i den västerländska traditionen verkar svaret bli nej. Ett enda par flickor fortsätter faktiskt vara vänner in i döden. Men deras plan för överlevnad är också mycket lam. De ställer sig på en kulle och ropar ut sin vädjan om fred och sin förhoppning att fler som önskar det ska förena sig med dem. Inte överraskande blir de därefter kulsprutemat. Men de dör i alla fall tillsammans i en vänskap som faktiskt bar till slutet. Annat är det med ett gäng flickor som förskansat sig i en fyr, i den uttalade förhoppningen att backa upp varandra till slutet. Men en av dem lägger svekfullt gift i en manlig gästs mat (gift är just denna flickas vapen). Killen, som också är en av huvudpersonerna, är skadad och ingen skulle misstänka förgiftning om han inte överlevde. Men naturligtvis är det en av de andra flickorna som får i sig giftet och därefter är en blodig vendetta, präglad av misstänksamhet som kommer upp till ytan, oundviklig. En av de döende flickorna konstaterar “Vilka idioter vi är, vi borde ha hållit samman, då kunde vi ha överlevt.”

En annan traditionell syn på kvinnor visar sig i de många utdraget skildrade verbala och våldsamma uppgörelserna mellan flickor som redan innan filmen haft konflikter. Nu övergår konkurrensen och bitchandet mellan flickorna i öppen mordlust. Vi får inte se en enda liknande uppgörelse mellan pojkar, till exempel mellan en mobbad pojke och hans antagonister, eller mellan pojkgäng. Pojkarna framstår som mycket tamare. Visst har de vänner, och visst begråter de dessas död, men deras lojaliteter är framförallt med flickor de är kära i eller tillsammans med.

Vi får dock ett exempel på killar som likt flickorna i fyren försöker samarbeta mot undergången. De söker en traditionellt manlig lösning genom att förlita sig på tekniken och välja en stark ledare. Ledaren i detta fall är barn till en, som han säger, “aktivist” som syns på bild med en röd fana. Pojkarna förbereder under hans ledning en revolution i det lilla. Genom att dels, faktiskt framgångsrikt, hacka datasystemet, och dels bygga en bomb. Det är lite oväntat att mitt i en underhållningsfilm höra en uppräkning av ett mycket potent bombrecept. Och man undrar var på denna avlägsna militärbevakade ö pojkarna lyckas hitta alla de där kemikalierna. Men det får man försöka att inte låtsas om, och känna in revolutionsvibben en stund. Naturligtvis kommer även pojkarnas metod till korta och de faller på eget grepp.

Men utöver detta visar pojkarna framförallt upp sig som pojkvänner. Där lovar de lojalt att beskydda flickorna vilket verkar lika dumt som i verkligheten, för precis som i verkligheten är flickorna de som är robustast när det gäller. Här tycker jag den japanska kvinnoskildringen avviker från den västerländska på ett bra och roligt sätt. I merparten av alla amerikanska thrillers är kvinnorna i avsaknad av egna djupare drivkrafter, av egen vilja och sexualitet, de är kärl för männen att fylla med innehåll, av födsel på en gång offer och i grunden oskyldiga. Då tänker jag inte bara på ärkereaktionära slasherfilmer som Fredagen den 13, utan på amerikansk film lite bredare, inte minst thrillers. En jämförelse man skulle kunna göra är att titta på John Woos Face Off, där kvinnorna som använder våld undantagslöst är agenter för olika män. Så är det uppenbarligen inte i mangavärlden, där flickorna har en egen agenda, egna genuina begär och en stark vilja. Här är flickorna inte alls offer på samma sätt, och de blir åtråvärda genom att faktiskt ha något eget att komma med. I en väldigt snygg scen får vi se en vacker flicka göra upp med en stalkande kille som är olyckligt förälskad i henne och inte kan släppa taget. Pojken framstår verkligen som det patetiska och rädda barn han är när han inte med armborst i hand kan försvara sig mot den störtförbannade flickans kniv, utan låter sig stickas ner i en attack mot de känsligaste delarna.

Två jokrar i leken är två äldre pojkar, vinnare från tidigare års BR, som uppenbarligen plockats in för att försvåra de yngres möjligheter att överleva spelet. Här finns en satansfigur och en änglafigur, som ska vara någon sorts yttersta referenter för spelet.

Ett tema som kommer fram på slutet är den gamle lärarens motiv för att offra barnen, hans hat mot ouppfostrade ungar. Han väljer dock att idolisera en av flickorna i klassen, som för honom är en värdig vinnare genom att vara det enda genuint snälla barnet. Om det hade stannat här hade det varit snyggt. Men här finns en pedofil underton som gör det hela lite väl sunkigt. Han är en ensam man, som slutat kommunicera med sin fru, vilket illustreras i filmen när hon ringer honom på mobilen då och då. Men han lyssnar in sig på det rena flickebarnet, eftersom alla tävlingsdeltagare sig själva ovetande har mikrofoner i halsbanden. Då får han höra att hon drömt om honom och efter drömmen insett att han är en ensam man. I den ganska sunkiga drömmen går hon och läraren vid vattenbrynet ätande varsin isglass. Naturligtvis är lärarens kärlek och beundran för flickan platonisk och och idealiserande, men det gör det hela nästan ännu äckligare tyckte jag. Även om jag kan förstå den som tycker att det på ett bra sätt förstärker det psykopatiska intrycket läraren gör. I varje fall får det honom att på någon nivå acceptera och möjliggöra de sista överlevande ungdomarnas totala brott mot reglerna.

Om det finns någon slutmoral i filmen är det att den unga kärleken mellan flicka och pojke överlever trots alla odds, och med lite hjälp från vuxnas pedofila svaghet. Och, naturligtvis, att vuxenvärlden ska man aldrig under några förhållanden sätta sin lit till.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna rapporterar Lögner, repression och brist på bevis -Om gripandet av tio Fittjabor, Andrea Doria skriver om Guillous magplask, Autonoma Kärnan postar Till minne av Björn Söderberg, Dom ljuger berättar En glad nyhet, och en dålig, VSF är nya på portalen kolla gärna in dem.

Övriga tips: för den historiskt intresserade finns en bra artikel om Hinke Berggren och hans tidningsprojekt Under röd flagg på arbetarrörelsens arkiv och biblioteks hemsida, planka.nu berättar att SL har världens högsta tilläggsavgift, appropå alliansens senaste angrepp mot verklighetens folks verkliga möjligheter att få tillgång till kultur, utöva kultur eller utbilda sig säger Åsa Linderborg Jag utmanar er, kulturchefer, adoptera varsitt vägkrogsbibliotek, Sopåkarna är på krigsstigen igen, om ni har missat den kamp som just nu pågår i stadsdelen Aspudden i Stockholm för att rädda badhuset åt innevånarna så kika gärna på aktionsgruppens hemsdia

Har påbörjat att skriva ihop föredrag om saker och ting jag gjrode när jag var nere i Malawi. De är väldigt intressant för man får en överblick själv vad de är man har gjort med. Nu har jag skrivit listor… på lite olika förslag hur man kan lägga upp föreläsningen. Så troligtvis när de blir klart så kommer jag även bjuda in lite vänner och familj för att ta del i föreläningen… De kommer finnas tre olika koncept, Barn/Ungdom, Vuxna och halvdag…

• Barn/Ungdomar; Först en grund om Malawi och lite vad jag har gjort, efter de så kommer jag berätta mer om olika händelser, sattsa mer på de äventyrliga och lättsamma. Och hur man på hemma nivå kan göra skillnad i vardagen och i världen.
• Vuxna; samma som på barn/ungdomar, en grund om Malawi och mycket mer fokus på vad jag har gjort, kommer gå in mer på kulturkrockar och hur mycket 20 svenska kronor är värd där nere. Dvs allt kommer vara mer ingående på hur man som privat person kan göra skillnad.
• Halvdag; En blandning mellan båda ovanstående. Kommer gå in lite djupare på kulturen och människorna, bl.a maten, kläderna och hur de behandlar varandra. Vi kommer tillsammans äta Malawisk mat och en del övningar tillsammans. Testa på typiskt malawiska lekar och få roligt tillsammans.

Så detta är lite vad jag pysslar med just nu, att få ihop de åt olika håll, planera och filosofera. Men framförallt att få de att funka som jag har tänkt mig. Och att andra får ut mycket av de.

Okunskapen hos politiska partier om transfrågor och bristen på koll på vilka politiska behov som finns i Sverige idag har föranlett att jag skriver denna snabba önskelista som kan annekteras av vilken HBT-grupp som helst, oavsett politisk färg.

1. Skilj den medicinska transitionen från det juridiska könsbytet. Kroppen ska inte bestämma någons rätt att ha rätt genus registrerat juridiskt.

2. Skapa könsneutrala personnummer så att en inte blir outad som trans mot sin vilja när den ska söka jobb, resa etc.

3. Inför ett tredje juridiskt kön såsom i Australien för att även intergenders och intersexuella personer som inte definierar sig som män eller kvinnor ska kunna ha rätt till rätt kön.

4. Ändra Namnlag (1982:670) 43 §. Låt alla heta juridiskt det de heter. Lydelsen “Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn” gör att inte ens vuxna personer tillåts att ta så kallade könskonträra namn. Det är överförmynderi, och PRV:s godtyckliga lista över könsneutrala namn är ett dåligt skämt.

5. Tillåt och reglera surrogatmödraskap i Sverige så att alla transidentifierade personer ska ha möjlighet att skaffa barn, samtidigt som det inte ska kosta tusen italienska skjortor och leda till att människor blir utnyttjade.

6. Förbjud tvångssterilisering, tvångskastrering och andra tvingande ingrepp på alla människor.

7. Tillåt alla transsexuella oavsett funktionalitet, medborgarskap och ålder (alltså även barn och äldre) att få den fysiska behandling som de behöver och önskar.

8. Tillåt alla transidentifierade personer att bestämma över sina egna kroppar och säga nej till att göra viss kirurgi dvs. tillåt en transkvinna att ha kvar sitt könsorgan i ursprungsskick om hon så vill utan att det ska påverka hennes diagnostisering eller möjlighet till nytt juridiskt kön, och tillåt en intergenderperson som har bröst att göra en mastektomi om hen vill utan att behöva ljuga sig igenom någon sexologisk utredning.

9. Ta bort sjukdomsstämpeln på transsexualism, den skapar stigma och gör att människor känner sig sjukare än vad de de facto är. Utforma ett system där vården fortfarande kan vara skattefinansierad, men utan att behöva klassas som psykisk sjukdom. Jämför med exempelvis behandling av patienter som råkat ut för en brännskada som bland annat ska behandlas med plastikkirurgi.

10. Inkludera allt som bryter mot heteronormen i rådande hets- och hatbrottslagstiftning. Det är inte sexualiteten som gör att människor slås ned, utan att någon upplever att en person beter sig på ett sätt som bryter mot deras ideal om hur män och kvinnor ska bete sig.

11. Inkludera utbildning om genus, normer, trans och mångfald i grundskoleundervisningen.

Det var min önskelista just nu, utan inbördes rangordning. Kommentera gärna om du har ändringar eller tillägg. Eller sno den till ditt parti.

Lycka till.