Heute haben wir den ersten Wein des neuen Jahrgangs getrunken, ganz klar ein Primeur. Als solcher noch nicht wirklich aussagekräftig, aber durchaus ein Genuss. Der Frührote Veltliner vom Weingut Leth vom  Wagram aus Österreich erinnert mich an einen Vino Verde aus Portugal, auch ein sehr junger Wein, nur hat der Veltliner mit zwölf Prozent etwas mehr Alkohol. Vom Charakter ist er eher ein leichtfüßiger Sommerwein, eine Tatsache, die mir bei den meisten Primeurs immer schwer fällt, sie treten in der dunkelsten Jahreszeit in Erscheinung, wenn eigentlich schwerste Rotweine gerade recht sind. Nichts desto trotz ein schöner, harmonischer Wein, spritzig, säurebetont, deutliche Brause- und Zitronenaromen, ein leichtes Prickeln, leicht und kurz. Aber sehr ausgeglichen und, wenn er ein Vorbote des 09er Jahrgangs ist, wirkt er nicht übel.

Leth Frühroter Veltliner 2009 (Primeurwein)
Wagram/Österreich

Weiß; Roter Veltliner
12 % Alkohol

Santigold (Ex Santogold), l’ancienne dépisteuse d’Epic, était hier soir en concert privé à l’Hôtel Renaissance de l’avenue Wagram (A côté de l’Arc de Triomphe) avec ses deux choristes très “gold” elles aussi… Et pour le côté hype, le concert était diffusé en simultané dans une soirée similaire à New-York. La classe.

Pour ceux qui ne la connaissent pas encore, sa musique fait penser au son de M.I.A... Elle a collaboré avec David Byrne, travaille sur une chanson du prochain Beastie Boys, a fait des premières parties pour Björk… Bref, ce n’est pas une débutante.

Petite explication du quartier des Champs Elysées.
La place de l’Étoile (ainsi que l’Arc de Triomphe) est partagée à la façon d’un gâteau entre les 8e, 16e et 17e arrondissements de Paris :
1. 8e : secteur délimité par l’avenue de Wagram et l’avenue Marceau
2. 16e : secteur délimité par l’avenue Marceau et l’avenue de la Grande Armée
3. 17e : secteur délimité par l’avenue de la Grande Armée et l’avenue de Wagram
La place est entourée de deux rues formant un cercle autour d’elle : la rue de Presbourg et la rue de Tilsitt qui perpétuent deux succès diplomatiques de Napoléon et sont les appellations données en 1864 à la rue circulaire. Prenant place entre l’avenue Kléber et l’avenue Victor-Hugo, la rue Lauriston constitue une treizième voie rayonnant autour de la Place mais elle s’arrête à la rue de Presbourg et ne vient donc pas troubler l’harmonie de la Place proprement dite.
Le pavage de la chaussée forme une étoile :
1. des pavés d’une teinte plus foncée forment des triangles dont la base jouxte le terre-plein central et la pointe est dirigée vers chacun des hôtels des Maréchaux ;
2. de la même façon, des pavés d’une teinte tirant vers le rouge forment des triangles qui semblent réécraser les précédents et dont la pointe est dirigée vers les avenues qui convergent vers la place.
Un passage souterrain pour les automobiles permet de passer directement de l’avenue des Champs-Élysées à celle de la Grande Armée.
Un autre passage souterrain, le Passage du Souvenir, est réservé aux piétons, et relie le terre-plein où se trouve l’Arc de Triomphe aux trottoirs de l’avenue des Champs-Élysées et de l’avenue de la Grande Armée.

Man får anta att österrikarna inte ringde sitt handelskontor i Stockholm innan de lanserade PR-offensiven Tastes Of Austria. Lite TOA news att fördjupa sig i, någon? Vilken TOA product föredrar du?

Akronymen till trots var det kul att prova igenom elva viner från tre av producenterna i satsningen i Divines regi. Jag har lite för dålig koll på Österrike, även om jag haft mycket glädje av vin från Bründlmayer och andra. Utan mer snack – tre flighter från yodleland:

1. Wiengut Ott, Wagram

Bernhard Ott tog över gården som 22-åring eller så och har satsat hårt på nationalklenoden grüner veltliner. Numera biodynamiker.

• 2007 Am Berg Grüner Veltliner: Färg: Tripp. Charmig och mycket fräsch doft med limeig citrus, päron och en godiston. Mycket lätt i munnen med chockartad syra och en karaktär som ligger nära doften, plus någonting åt grön banan. Jag älskar ju höga syror, men det blir för mycket mot den lite glesa frukten i det här basvinet. Obalans i min bok.

• 2007 Fass 4 Grüner Veltliner: Färg: Trapp. Påfallande likt lillasyster i doften, men något mer intensivt och generöst; rent och fint. Smaken är mycket bättre än vinet till vänster, med snygg pepprighet och antagligen samma syranivåer, men frukt som kan hantera det. Lime och grapefrukt leder till en söt efterklang med smågodis och päron. Allt är övertygande rent och kontrollerat. Utmärkt.

• 2006 Der Ott Grüner Veltliner: Färg: Trull. Påtagligt tyngre, med söt drypande persika och mango bredvid kryddor och en punschton. Sedan får jag myror i huvudet, men den finns faktiskt där hela tiden: En anstrykning av tonfisk på burk. Huh? Det vete tusan vad Ott har för vildjäst i källaren. Smaken är hur som helst rena godisbutiken, tung och söt med nougat, marshmallows och pepparkakor, och en eftersmak som fortfarande inte har blommat ut. Lite låg syra för mig, men riktigt kul och spännande.

2. Weingut Hirsch, Kamptal

Familjeegendom på klassisk mark. Ännu en biodynamisk producent som koncentrerar sig på riesling och GV.

• 2007 Zöbing Riesling: Instegsvin med rätt liten men fräsch doft, fruktsoda, äpplen och lite kryddskåp. Fräsande syra i munnen, lite återhållen men bra äppelfrukt, lite sockerdricka och tydligare kryddor än i näsan. Eftersmaken drar åt julgodis. Helt okej, plus för kryddningen.

• 2006 Gaisberg Riesling: Nu så! Generösare doft med bra fokus, kryddig och komplex med persikofrukt och mineralkänsla. Veltliner i all ära, men det är ju riesling som kan bära fram terroiren. Smaken är riktigt bra: Underbar intensitet och komplexitet, riktigt speciell och egensinnig. Persikor, ett mineralstråk och dominanta pepparkakskryddor bredvid tropiska men stramt hållna toner av papaya och mango. Godast i kväll.

• 2006 Heiligenstein Riesling: Härligt mineralisk. Komplex och stenig fruktprofil, mer persika i en doft ren som en fjällbäck. Smaken är rätt ung och tydligt bakom Gaisberg på kurvan, men också renare och mindre yppig. Det är en fruktsallad på ungt och nyplockat och det som imponerar mest är balansen. De flestas favorit; någon millimeter efter charmiga Gaisberg för mig just nu, men med större potential.

3. Weingut Familie Gesellmann, Mittelburgenland

Fatlagrande producent med fokus på blaufränkisch och mittsmak, läser jag. Rykte om sig för rigorösa metoder, enligt Mölstad.

• 2007 Chardonnay: Delvis fatjäst. Förvånansvärt sval, men den gula äppelfrukten säger ändå chardonnay. Mycket ren doft med en aning nöt, känns som en småfet chablis. Ren och hög syra i munnen, med nötter och en jätterolig jordgubbston. Frukten är rätt återhållen men söt med drag av päron. Fräscht och gott, behöver växa till sig lite.

• 2006 Blaufränkisch Reserve: Överväldigande smörig ML-karaktär – hela godisaffären säljer bara smörkola. Körsbär och lite jordgubbe i fruktväg, med örter åt tobakshållet. Smak av mörka bär och lakrits, med nära nog italiensk syra, lätt känsla och små, fina tanniner bredvid en del ek som väntar på integrationsverket. Rätt god smak, men jag pallar inte kolan.

• 2005 Pinot Siglos: Underbar pinotdoft med flera lager kryddor. Rätt klassisk bourgogneparfym med körsbär, hallon, jordgubbe och lite skog. Dessutom den där positivt unkna känslan av sjöbotten och något som drar åt apelsinskal. Smaken är tyvärr inte i samma klass, men helt okej. Lite väl smörig smak med lång eftersmak, ung och ganska kärv frukt, enkel med lite vek kropp. Synd.

• 2006 Opus Eximium: Hälften blaufränkisch, resten zweigelt och sankt laurent. Smörig, fatig doft med mörka bär, lakrits och vaniljkex. Rätt kul i munnen, komplext och kryddigt i en bärig stil med en del uppenbar ek. Lite kort efterpå, men sitter ihop snyggt.

• 2001 Bela Rex: Lika delar cabernet och merlot. Mångas favorit som inte alls funkar för mig. Doften känns unken och buljongig. Cassis, hallon och björnbärssylt i all ära, men jag har så svårt för det där korvspadet. Vinet är mörkbärigt i munnen, men smakar fortfarande som dålig châteauneuf. Undrar vad det är jag är så känslig mot?

Lärdomar? Jodå. Att det görs utmärkt riesling i Österrike visste jag, och att fräsch veltliner sätter igång salivkranarna. Tyngre, sötare GV var en kul upptäckt. Jag är fortfarande lite likgiltig inför de röda, med extrapoäng för pinotnäsan från Gesellmann, men jag hört tillräckligt mycket bra för att fortsätta leta.

//anders