In this semester I have a course called figure drawing at the university. I realy like it, because our professor Zaremba let us work with any kind of  technique. I prefer watercolor. We try to draw the character of the movement of the model in 2-3 minutes.

These are some of my drawings from the course. I know they suck, but I am trying to improve them (:

It realy helps for drawing quick sketches.

Geller Tamas skrev en tjock bok om “apatiska flyktingbarn” som Maciej Zaremba skrev om i DN. Zaremba blev uppenbarligen förälskad i boken eftersom den bekräftade hans föreställningar om “apatiska” flyktingbarn.

Nu sågas boken, och även Zaremba indirekt:

”Allvarliga fel i Tamas bok” (fetstil min anmärkning)

Tamas beskrivningar av omänskliga avvisningar av förtvivlade och svårt sjuka människor gör att man måste ifrågasätta, hur stora delar av det svenska samhället fungerar. Har all medmänsklighet och humanitet försvunnit? Åtskilliga exempel är förfärande läsning. Kan det vara möjligt att kolleger handlar så här? Och just som vi tänker så slår det oss: Varför ska vi tro att Tamas talar sanning i dessa fall – när vi vet att han far med osanning i de frågor som vi har personlig kännedom om? Och så utmynnar läsningen i stora tvivel om hans trovärdighet. Hur mycket av det han skriver är i själva verket ett utslag av ett syfte att manipulera oss som läsare, att driva sin tes genom att förvränga, förvanska, ljuga och förtiga det som inte passar in i hans agenda?

I Expressen skriver Tomas Eriksson, docent och Leg läkare, specialist i allmän psykiatri: “Gellert Tamas har fel om de apatiska barnen”

För att Tamas skulle ha haft en chans att framstå som trovärdig bland dem som brytt sig om att sätta sig in i frågan hade det varit nödvändigt att han i boken förklarat varför:
1 antalet barn som var förment apatiska kom att öka från 0 till mer än fyrahundra på några få år för att därefter minska till närmare 0 igen,
2 varför tillståndet nästan enbart kom att drabba barn i flyktingfamiljer där frågan om asyl ännu ej avgjorts eller avgjorts till familjens nackdel,
3 varför endast flyktingbarn som levat tillsammans med sina familjer drabbats men inte flyktingbarn som kommit ensamma till Sverige,
4 varför endast barn i familjer som kommit från stater i forna Sovjetunionen och Jugoslavien drabbats,
5 varför inte svenska barn som varit utsatta för svåra påfrestningar drabbats.

 Vidare borde han ha talat om att barnen i själva verket inte var apatiska. Att vara apatisk innebär att man är håglös, uppgiven och utan initiativkraft. De flesta av de barn det här var fråga om var i flertalet fall i stället medvetslösa.
Gellert Tamas saknar – vad jag vet – medicinsk utbildning. Om han låtit konsultera några kvalificerade läkare hade han dock kunnat upplysas om att man inte blir medvetslös till följd av traumatiska upplevelser. I stället har han lyssnat på några få läkare som uppenbarligen haft en egen agenda med mera politiska än medicinska förtecken.

I Apatiska barn: Mer karaktärsmord och dramatisering än seriös granskning skriver Kjöller:

Dramatisering av situationer Tamas själv inte varit med om är ovärdig ett ämne som detta. Inläggningar, när ett apatiskt barn till sist kommer till en god doktor, sker ”omedelbart”. I Tamas beskrivningar av avvisningar bankar polisen konsekvent på dörren, ingen tycks använda ringklockan. Det förvar och de avvisningar som sker med mycket personal i special-chartrade plan förklaras inte med ett ord. Handlar det om sadism? Eller finns det kanske något skäl till att inte alla som avvisas reser reguljärt?

Resonemang om detta och om svåra avvägningar passar inte in i en svartvit berättelse om Sverige. Därför blir boken inte det mångfacetterade verk jag hade önskat.

Det var visst inte så svårt att såga Gellers bok som Zaremba trodde, eller hade hoppats (“Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt”)

(tipstack till Dragan)

Tekst za tekstem, a za tekstem tekst Raz Adam, raz ja… tak chyba już będzie. Dzieje się. Piszemy na umór, trochę z obowiązku, w większości dla frajdy. Tym razem recenzja podlegająca jakoby ocenie – pisana na zaliczenie przedmiotu na uniwerek. Ale opublikować zawsze warto, zwłaszcza, że ciekawa to pozycja.

Zapraszam do podejrzenia Romansu licealnego.

Poczytności
Kamil

Maciej Zarembas artikelserie i DN om invandrarna och jobben borde verkligen vara en ögonöppnare för många inblandade. Den handlar om en misslyckad integration, inte minst beroende på en språkundervisning som är ineffektiv och inte tar hänsyn till individuella förutsättningar.

Problem kring invandrares möjligheter att få jobb som motsvarar deras kvalifikationer har jag själv stött på i omgivningen. Ofta har de berott på en övertro på formaliserad utbildning. Man ska ha just de kurser som ingår i en svensk examen eller läroplan. En veckas avvikelse kanske kan tolereras men inte så mycket mer.

En utbildad flygledare från Afrika som jag känner fick först inte skriva in sig vid Stockholms universitet eftersom han inte hade formella papper på att hans kunskaper i engelska motsvarade svensk gymnasiekompetens. Men är det något som en flygledare med yrkeserfarenhet kan så är det väl engelska? Det är ju flygledningens modersmål mer eller mindre. Allt annat vore katastof.

En gymnastiklärare från Mellanöstern ansågs av sakkunniga granskare inte vara behörig att söka svensk lärartjänst eftersom han saknade ett par veckors utbildning i orientering och bandy. Men det är ju sånt som man kan lära sig under ett par veckor på jobbet.

Legitimationskrav i sjukvården är en sak. Praktisk kompetens inom mer fria yrken en annan. Här finns mycket att granska.

Själv har jag akademiska examina men inte en minut av dokumenterad datautbildning. Ändå klarar jag att blogga. It’s practice, stupid!

Ayer por la tarde tuvo lugar la inauguración de la temporada del Teatro Real con Un ballo in maschera. Asistí a la retransmisión por satélite en un cine bastante lleno, supongo que el programa y el ser tarde de domingo ayudó a que se llenara la sala.

Si en la inauguración de la ROH el anfitrión de la retransmisión fue su director musical, Antonio Pappano, en ésta hemos tenido de anfitrión al periodista Iñaki Gabilondo, conocido por su afición a la ópera.

Como ya comenté al hacerse pública la temporada 2008-2009 del TR este título sería uno de los destacables. Y oído lo que oimos ayer no iba muy equivocaba.

Las voces del reparto eran bastante respetuosas con lo que pretendía Verdi. Un tenor lírico spinto, Marcelo Álvarez (que ni olemos en el GTL), una soprano dramática, Violeta Urmana, y un barítono dramático, más difícil con Carlos Álvarez.

Creo que hemos tenido suerte con el cambio en el barítono (por culpa de una faringitis de Carlos Álvarez), el italiano Marco Vratogna nos ha ofrecido un contundente Renato. Creo, sinceramente, que hemos ganado con el cambio.

Marcelo Álvarez ha estado flojito al principio de la ópera, igual tiene que ver con las deficiencias del sonido del primer acto que hemos sufrido. Afortunadamente ha ido mejorando y en del segundo acto en adelante ha estado muy bien en lo que a canto se refiere. En cuanto a sus recursos dramáticos éstos son limitados y siempre utiliza los mismos, independientemente de la ópera que se trate.

Violeta Urmana ha estado muy bien en todas sus intervenciones, no se le puede poner ni un pero, todo en su sitio, sin fisuras. Parece mentira la versatilidad de esta mujer, sabe dar el tono justo a todo lo que canta. Muy bien también en el dúo con Álvarez en el segundo acto.

Marco Vratogna me ha gustado mucho. Ha cumplido con creces con su papel. Si fuera más conocido seguro que en el Eri tu hubiera tenido más aplausos.

Elena Zaremba como Ulrica nos ha vuelto ha impresionar con su voz, esos graves y la facilidad en el agudo, como hemos podido constatar en su dúo con Violeta Urmana en el primer acto. Una mezzosoprano dramática de verdad, todavía nos acordamos de su paso por el GTL en Khovanchina.

También me ha gustado Alessandra Marianelli como Oscar, ese papel de refencias a offenbachianas que a veces parece un poco fuera de lugar en una ópera de Verdi.

Bien la orquesta, se nota que este Verdi le gusta a López Cobos y bien el coro.

La producción estaba ambientada en el siglo XIX y no molestaba especialmente. Interesante el recurso del último acto, la escena del baile de máscaras, donde con la ayuda de un espejo podíamos ver movimiento escénico que no era visible en el escenario, no sé si desde los pisos altos se podría apreciar.

La mayor diferencia entre las retransmisiones en cine y la asistencia al teatro en directo es que en el cine apenas se oyen toses, cosa que es imposible de decir en el teatro, independientemente de la estación del año.

Me parece increible que el público del teatro no se corte un pelo a la hora de dar rienda suelta a las toses durante la función. Parece como si una carga genética predispusiera a toser en los teatros.

¿Será que los que van a los teatros en el fondo no tienen ningún interés en estar allí? Parece que van como quien va a pasar el rato y luego, una vez suenan los primeros aplausos, salen en estampida no vaya a ser que se les olvide dónde está la salida.

Una pena la verdad, ya me gustaría tener el público de los cines en los teatros, al menos en el GTL.

La función del día 4 a las 20:00h, no sabemos si con Carlos Álvarez, será retransmitida en directo por Radio Clásica.

Det är egentligen fascinerande att få vara med och uppleva processen om hur “sanningar” etableras. Hur i bästa fall, ett enskilt exempel på några dagar utvecklas till en generell och etablerad sanning. En sanning som bara “politiskt korrekta” bidragskramande vänstermänniskor kan ifrågasätta. Ledda av “PK-rörelsens översteprästinna, Åsa Linderborg” mobbar vi alla de modiga, som vågar säga som det är. Ni förstår säkert att jag tänker på Maciej Zarembas artikelserie i DN – “Först kränkt vinner.”

Formellt handlar artikelserien om påstådda missförhållanden på Lärarhögskolan i Stockholm, där det, enligt artikelförfattaren, pågår en mobbing av lärare från studenternas sida. Lärarna tvingas till tystnad genom hot om att de annars blir anmälda av studenterna till någon ombudsman för någon påstådd kränkning. Så här långt kunde artikelserien ha varit en i raden av arbetsplatsreportage, där fakta kan kontrolleras och eventuella åtgärder vidtas. Men nu händer det fantastiska, Zaremba utvidgar frågan till att gälla hela utbildningssverige. Med stöd av brev från lärare blir bilden, att elever anmäler lärare i parti och minut, vilket i sin tur leder till rädda lärare, som inte vågar vara lärare. Det är ju, om det vore sant, mycket illa. Men frågan blir större än så. Det är inte bara studenter och elever som känner sig kränkta, utan det har tydligen spridit sig till hela folket. Orsaken är, hävdar Zaremba, att vi i vår kultur inte vågar bli arga, utan tar på oss en offerroll istället. Givetvis får Zaremba stöd. Pannor läggs i djupa veck och den ena analysen efter den andra avlöser varandra. De som är mest aktiva i debatten och skrattar högst i bloggvärlden, är de som likt Göran Skytte anser, att svenska folket är galna, som inte inser hur passiviserade vi blir av välfärdsstaten. 

Innan vi skrattar oss fördärvade vore det kanske idé att sansa sig och gå tillbaka till själva artikeln och fundera över vad det är Zaremba egentligen skriver? Hur jag än läser artikelserien kan jag inte läsa mig till, att studenter i allmänhet anmäler sina lärare för kränkning. Zaremba pekar ut tre grupper. Invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder. Det gemensamma för de beskrivna grupperna är, att de har en ombudsman att vända sig till, om de känner sig diskriminerade. Det finns ju skäl till varför vi har DO, HomO och HO. Det kan ju inte ha undgått någon, att invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder drabbas, av och till, av diskriminering och kränkande särbehandling.

Låt mig ta några exempel ur min egen erfarenhet, trots att inlägget säkert blir oläsligt lång. Under 90-talet var jag förtroendevald politiker i socialnämnden och äldre- och handikappnämnden i Västerås. I den politiska retoriken sägs, att ett handikapp inte är en egenskap hos personen med funktionshinder, utan handikappet uppstår i mötet mellan personen och det omgivande samhället. Detta är en oomkullrunkelig sanning. Nu är det så illa, att vackra ord inte alltid svarar mot en lika vacker verklighet.

Vid ett sammanträde med Kommunala Handikapprådet i Västerås, fick jag en fråga av ordföranden i De handikappades riksförbund (DHR), fritt urminnet: “Varje morgon, när du går till jobbet Leo, äter du din frukost, läser tidningen, duschar, klär på dig och tar bilen/bussen till jobbet. När jag ska göra samma sak måste jag få hjälp av någon, som ser till att jag är hel och ren och påklädd innan jag kan ta mig till mitt arbete och jag måste betala för tjänsten!”  Vad skulle jag svara på det? Jag sa som det var. “Jag hör dig och jag förstår vad du säger, men jag kan inte leverera!” Ett uppenbart fall av diskriminering, men han skulle inte ha fått rätt om han anmält det till HO. Ordföranden i DHR hade anledning att känna sig kränkt av både mig och kommunen.

Vid ett annat tillfälle var jag gäst hos Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR) i Västerås. Samtalet mellan mig och mötesdeltagarna kom att handla om  färdtjänsten. Jag kände mig på säker mark. Färdtjänsten i Västerås var bäst i landet! Ordföranden i NHR log lite medlidsamt och berättade hur handikappande det var, för dem som behövde specialfordon att ta sig någonstans. “Så här är det.” sa hon “om jag vill gå på någon fest måste jag beställa specialfordonet minst en dag i förväg. Då bestäms det när jag ska åka och när jag ska hämtas från festen. Nu kan det ju vara så att festen är tråkig och jag skulle vilja komma med en nödlögn och ta mig därifrån, vilket du kan, men jag får sitta där snällt och vänta på min färdtjänst. Men det kan också hända att jag, tro mig eller inte, upptäcker att jag nog skulle vilja stanna över natten hos värden. Hur roligt är det på en skala att bli störd av en färdtjänstschaufför som står och bultar på dörren och hävdar att jag ska hem?” Det blev inget mer skrävlande om vår förträffliga färdtjänst den kvällen. Det var ju så uppenbart att kommunen diskriminerade personer med funktionshinder och utsatte en stor grupp för ständiga kränkningar.

Som sagt, i inget av de två fallen skulle kommunen ha blivit fälld om vi blivit anmälda. Inte heller diskriminerade och kränkte vi av illvilja. Ändå var det ett faktum, att jag var delaktig i både diskriminering och kränkning. Visst kan vi skratta och stoja över överkänsliga svenskar, som känner sig kränkta över ditten och datten, men skrattet borde fastna i halsen, när vi ser hur verkligheten i realiteten är.

 Jag må bli kallad politiskt korrekt, men min bestämda uppfattning är att det anmäls alldeles för lite i det här landet. Kan det tänkas bero på en kultur som uppmuntrar mesig acceptans?

Andra bloggar om: Zaremba, Göran Skytte, Åsa Linderborg, Politiskt korrekt, funktionshinder, handikapp, DHR, NHR, färdtjänst, kränkt, diskriminering

När jag läste Maciej Zarembas artikelserie “Först kränkt vinner” för första gången blev jag misstänksam, men bestämde mig för att avvakta och inte ge efter för den första impulsen att bara såga artikelserien. Jag ställde mig bl.a frågan vad är det som den först kränkta egentligen vinner? Ja, inte är det någon form av upprättelse om jag läst och förstått artiklarna rätt.

Det händer relativt ofta när jag diskuterar t ex främlingsfientlighet, att jag möter argument i olika varianter som “Man vågar ju inte flagga med Svenska flaggan, för då blir man beskylld för att vara rasist! I Sverige förbjuder skolor att eleverna sjunger nationalsången på nationaldagen av rädsla för att bli kallade främlingsfientliga!” Det intressanta är att jag nästan aldrig får några konkreta besked om var eller vilka som kallar människor för rasister för att de flaggar med svenska flaggan. Det är en allmän, “Alla vet-sanning”. Ett förnekande av “sanningen” visar bara att jag är “politisk korrekt.”

Zarembas argument för tesen att “Först kränkt vinner” har den fördelen att den kan kontrolleras och därmed också ifrågasättas med rationella argument. Det Zaremba möjligen lyckas visa, är att anmälningarna till olika ombudsmän har ökat. Däremot är Zaremba mycket ovillig att med siffror visa hur många anmälningar leder till åtal och fällande domar. 

Det som däremot är svårt att ta ställning till är Zarembas påstående, att det ökade antalet anmälningar, lett till att landet befolkas av lärare, som av rädsla för anmälningar hukar och inte vågar undervisa som de vill. Zaremba hänvisar till en mängd brev, som tydligen bekräftar bilden av rädda lärare. Jag kan givetvis varken säga bu eller bä om den uppgiften. Men frågor kan jag ändå ställa. Var finns dessa lärare? Har de själva blivit anmälda av någon elev? Om inte, har de erfarenheter från anmälningar på sin egen skola eller är det något de läst eller hört om? Har de anmält missförhållandena till sitt fack och/eller arbetsgivare? Har anmälningsfrekvensen lett till sjukskrivningar eller åtgärder från arbetsmiljömyndigheter? Eller känner sig brevskrivarna enbart kränkta i största allmänhet av den allmänna tidsandan? Frågorna är många och tills jag får svar, lutar jag, lite illvilligt, åt att Zaremba använder sig av McCarthys kända taktik. Hur var det han sa “I have proof!” och klappade på portföljen. Riktigt lustigt blir det när Zaremba tar till psykologiska argument om den svenska folksjälen. Vi vågar tydligen inte bli arga, utan vi blir surmulet kränkta istället.

Jag kan inte heller förstå varför det skulle vara upprörande att människor som känner sig förfördelade utnyttjar den rätt lagen ger dem, att anmäla. Det kan väl inte heller anses ohemult att anmälningar skall utredas. Inte heller ser jag det som något konstigt att myndigheterna informerar om att det är olagligt att diskriminera på grund av t ex sexuell läggning eller funktionshinder. Det är väl bra att människor anmäler och får sin sak prövad. Prövningarna kan ju leda till att lagstiftningen utvecklas och förbättras. En sådan utveckling har vi ju sett när det gäller våld mot kvinnor.

För att inlägget inte skall bli alltför långt så rekommenderar jag alla att ta del av Åsa Linderborgs debattartikel. Hon är mycket kunnigare än jag och hon formulerar sig definitivt med större spänst.

Andra bloggar om: Zaremba, kränkt, DO, HO, diskriminering, Åsa Linderborg

Det är svårt att inte bli berörd av Maciej Zarembas nu avslutade artikelserie ”Först kränkt vinner” i DN. I grova drag visar den hur påstådda kränkningar kan utnyttjas för att skaffa sig fördelar och göra sig kvitt oliktänkande. Sina exempel hämtar Zaremba från lärarhögskolan i Stockholm, men problemet är förmodligen aktuellt lite varstans. Här rör det sig om att studenter har anmält lärare för kränkande behandling, några efter att ha blivit underkända, andra efter att ha identifierat ståndpunkter hos lärarna som avvikit från deras egna. Det ser också ut som att studentkåren stöder de sina, oavsett på vilka grunder de anmäler. Ytterligare stöd har anmälarna kunnat hämta genom att skolans jämställdhetsexpert hävdar att det är den som blivit kränkt som själv avgör om en kränkning ägt rum eller ej. Inte konstigt om lärarna börjar fega i sin undervisning, särskilt som skolan hellre valt att betala skadestånd än att satsa på långdragna utredningar.

   Ja, så ser bilden ut. Zarembas fallstudie kan kritiseras ur flera perspektiv, som bl a Åsa Linderborg gör i Aftonbladet Kultur. Men det som intresserar mig är: varifrån kommer den inflation i kränkningar som sköljt över Sverige under 00-talet? Jag kan inte ens erinra mig att ordet existerade när jag växte upp, utom i militära sammanhang, typ ”gränskränkning”. Men nu blir, som Zaremba spetsar till det, ”kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet”. Det är som om man trodde det var normalt att leva sitt liv utan mothugg, utan att någonsin behöva granska det med en annans kritiska blick. Särskilt problematiskt känns det att träffa på en expert som hävdar att kriteriet på att en kränkning har ägt rum är att den kränkta parten upplever den just så. I praktiken innebär det ju en total sammanblandning av den inre, subjektiva världen med den yttre, sociala – fast på den förras villkor. Här är inte tal om att andra – den sociala världen, samhället – har rätt att pröva det rimliga i att man upplever något som kränkande. Ord står inte mot ord. Sanningen är en och den är min. Det är inte lite skrämmande att höra att varje paranoiker har rätt.

   Att svara på frågan varifrån är förstås inte enkelt. Jag kan heller inte se att artiklarna gör det, även om den sista prövar olika möjligheter. Och det är klart man kan säga att kränkthet handlar om flykt från ansvar eller intagande av en offerroll, och att kvardröjande i en ungdomstid, som innebär att man inte skaffar sig barn före 30, har något med saken att göra. Risken med sådana svar är att man hamnar i moralism eller t o m patologi (som Zaremba gör i sin bild av gaystudenten Nilsson). Jag tror kanske man skulle pröva att ta ett steg till och föreställa sig att problemet bottnar i en sårbarhet som ligger latent hos de flesta av oss och orsakas av svårigheter att hantera det senmoderna livets komplexitet. Tanken är inte ny utan anknyter till vissa av de teorier om en narcissistisk personlighet som med lite olika tonvikt presenterats av sociologer och socialpsykologer sedan 70-talet. Denna personlighet utmärks av ett instabilt jag: å ena sidan orealistiskt uppblåst, å andra sidan extremt beroende av att bli sett och bekräftat. Skulle bekräftelsen utebli rasar självbilden. Då känner man sig kränkt – ibland av en bagatell.

   Zaremba väljer att tala om en “fantomsmärta” som legitimeras av att staten erbjuder sig att ”lokalisera orsakerna och bestraffa de skyldiga”. Om man nu antar att det existerar en latent sårbarhet hos många människor är det också rimligt att tanka sig att den behöver en puff för att kunna uppträda i offentligt acceptabla former. Men puffen kom i det här fallet inte från staten utan via identitetspolitikens genomslag under loppet av 80- och 90-talen. Det var den som på gott och ont satte det nästan avdöda begreppet “kränkning” i rörelse. Det var den som satte diskriminering på kartan, men också den som gav begreppet politisk korrekthet ett innehåll. I dag är det svårt att förneka att det finns saker som inte går att säga i Sverige, därför att de är möjliga att tolka som rasistiska, kvinnofientliga eller homofoba – även om de råkar vara sanna. Och det som tillåter fundamentalister att patrullera gränserna med ett nit som vore löjeväckande om det inte hotade att underminera yttrandefrihet och rättssäkerhet är att medier, politiska partier och intresseorganisationer hjälpt till att cementera identitetspolitiska föreställningar om vad som är korrekt. Vi har blivit så uppmärksamma på diskriminering att vi ser kränkningar överallt. Och nu har det utlöst en lavin som vi verkar dåligt rustade att sätta stopp för.  

Idag kom den tredje och sista delen i Maciej Zarembas artikelserie om det flitigt använda, men sällan eller aldrig definierade ordet “kränkt” och dess användningsområden. Liksom de två första delarna är detta en rätt obehaglig läsning om hur människor, också i ett öppet och demokratiskt samhälle, med hjälp av känsloyttringar och skruvad retorik, kan manipulera stora institutioner (i det aktuella fallet Lärarhögskolan i Stockholm). Att det får ödesdigra konsekvenser för enskilda individer är lätt att inse (åtminstone i efterhand) och att det innebär en förtroendekris för samhällets förmåga att garantera rättsäkerhet och likhet inför lagen för alla medborgare är också givet.

Sen kan jag inte låta bli att notera att det är från människor som identifierar sig såsom tillhörande en historiskt sett förtryckt grupp, som manipulationen kommer. Det är lite klurigt att formulera detta, för det jag är ute efter är det att det inte är de inblandade personerna själva som varit förtryckta, utan de personer i historien som dessa nu (med eller utan rätta) identifierar sig med. Historien tas i någon mån till intäkt för att i nutid förtrycka andra, utan att vare sig den anklagade eller det sk offret har något som helst direkt samband med dem som i historien förtryckt eller blivit förtryckta. Nåja, rörigt uttryckt kanske, men jag får väl fundera vidare, så kanske det kommer något klarare med tiden.

Maciej Zaremba skriver tre viktiga artiklar i DN. Det handlar om den intoleranta “toleransen” och “rätten att inte bli kränkt”. Första artikeln publicerades i går, den andra idag och den tredje kommer på onsdag. Hittills har det varit obehaglig läsning om ett Sverige där det gått inflation i ordet “kränkt” och där lagen som var tänkt att skydda används till att trakassera och skrämma.

Frågan som kryper sig på är: “Är detta verkligen sant?” Min reflektion är sedan att detta förmodligen är ett av resultaten av en alltför stor betoning av mänskliga rättigheter på bekostnad av mänskliga skyldigheter. Bägge behövs nämligen.

Obligatorisk läsning i dagens DN är Maciej Zarembas artikel om påstådda kränkningar på Lärarhögskolan. Zaremba sätter åter igen fingret på en problematik som många känner igen till viss del, men som ingen riktigt orkat eller vågat formulera. Artikeln behandlar ett regn av anmälningar på lärarhögskolan avseende påstådda diskrimineringar. Och artikeln påvisar på några få sidor grundläggande problem med lagstiftningen, med ombudsmännens roll, med akademisk undervisning, med samtalsklimatet.

Ordet “kränkt” missbrukas. Som Bertil Bengtsson noterade i den senaste departementspromemorian om skadestånd för kränkning så används ordet numer för helt annat än allvarliga kränkningar. Vid minsta typ av motgång, ibland så snart något “jobbigt” hänt, är någon kränkt. Det här hade inte behövt spela så stor roll om det inte varit för att allvarliga rättsliga konsekvenser knutits till kränkningsbegreppet – skadestånd, sanktioner. Det gäller inte minst på diskrimineringsområdet. Och på diskrimineringsområdet finns det en risk för fördjupade problem genom att statens ombudsmän fått en särskild roll som “watchdogs” mot kränkande diskriminering. Sådana institutioner kan göra mycket nytta men det finns också risker för stor skada, om det visar sig att anmälningar om diskriminering är ogrundade eller felaktiga. I ett sådant läge kan en oskyldig person finna sig under granskning från en myndighet som inte uppställer samma rättssäkerhetsgarantier som rättsstaten annars gör vid beskyllningar om otillåtet beteende.

Men läs Zarembas artikel. Den tar upp de här frågorna men även viktiga frågor om den akademiska undervisningens roll, hur vi som akademiska lärare blivit för fega och kravlösa. Här finns underlag för mycket självkritik.

Och i senaste Svensk Juristtidning, 1/2008, har jag skrivit en artikel “Kritik mot kränkningsbegreppet”, om hur denna begreppsbildning på skadeståndsrättens område blivit helt ohållbar.

**

För resten: PJ Anders Linders ledare blir ju riktigt rolig, eller i alla fall sorglustig, mot bakgrund av Zarembas artikel.

Uppdatering: Zarembas andra artikel idag i DN känns kanske inte lika spännande, men fungerar som en bra cliffhanger inför morgondagens tredje artikel. Dock förtydligas i denna artikel att ett av problemen som Zaremba sätter fingret på är ett av de problem som jag skrev om i min avhandling, om än just denna aspekt mer berördes i förbigående, nämligen vem som i en skadeståndsprocess ska ha ansvaret för att påvisa orsakssamband.

Rok 2007 powoli kończy się i nastaje czas podsumowań. Poniższe zestawienie nie jest zbiorem wydawnictw sygnowanych tylko datą 2007 (aczkolwiek dużo tu rzeczy świeżych), ale książek, które towarzyszyły mi w mijającym roku i które mogę z czystym sumieniem Wam polecić. Zapraszam do czytania.

Michka Assayas „Bono o Bono”

Wywiad rzeka z wokalistą zespołu U2 przeznaczony nie tylko dla fanów irlandzkiej kapeli. Jest to rozmowa dwóch wieloletnich przyjaciół, w której podjęto szereg tematów od problemów natury społecznej, przez filozofię, aż po religię i wiele wiele innych, a że spotkały się dwie, nietuzinkowe postacie, to całość czyta się wybornie.

Ryszard Kapuściński „Autoportret reportera”

Dla początkujących dziennikarzy – skarbnica wiedzy, dla pozostałych – wiersze wypełnione życiową mądrością człowieka, który przeżył niejedno. Mimo to pozostał człowiekiem skromnym, nie wywyższającym się, ani nie pouczającym młodszych od siebie i co najważniejsze – ciągle ciekawym świata (choć jak rozbrajająco stwierdza – „nie ogarniającym go”) i ludzi.

Ryszard Kapuściński „Podróże z Herodotem”

Jedna z ostatnich książek Ryszarda Kapuścińskiego to przede wszystkim ciekawy pomysł. Wplatanie fragmentów z „Dziejów” Herodota (którego Kapuściński uważał za pierwszego reportera) niewątpliwie urozmaica całość, ba – jest jej integralną, ważną częścią. Z drugiej strony czasami starałem się jak najszybciej przebrnąć cytowane rozlegle fragmenty i powrócić do czasu teraźniejszego. Mimo to „Podróże…” są wartościową, wzbogacającą wiedzę czytelnika o szereg faktów historycznych pozycją.

Michał Karnowski, Piotr Zaremba „Marcinkiewicz. Kulisy władzy”

Podejrzewam, że gdyby Michał Karnowski i Piotr Zaremba przeprowadzili wywiad z byłym premierem trochę później, to ten byłby bardziej jednoznaczny w swoich wypowiedziach i sprzedał nam trochę więcej pikantnych szczegółów dotyczących najbliższego otoczenia Jarosława Kaczyńskiego. Nie dostajemy jednak aż tak wiele mniej, a po lekturze tej książki zastanowię się już dwa razy, nim nazwę Kazimierza Marcinkiewicza Nikodemem Dyzmą współczesnej sceny politycznej.

Michał Komar „Władysław Bartoszewski. Wywiad rzeka”

Trochę czego innego spodziewałem się po tej książce. Sądziłem, że znajdę w niej więcej rozważań natury ogólnej, gdy tymczasem jest to pozycja w dużej mierze historyczna. Profesor przytacza szereg wydarzeń, dat, nazwisk (co za fenomenalna pamięć!) i dopiero na tej bazie odbiorca dochodzi do określonych refleksji na temat czasów wojny, komunizmu, natury człowieka itd.

Tomasz Lis „Nie tylko fakty”

Rzecz dokumentująca karierę jednego z najlepszych i najbardziej opiniotwórczych dziennikarzy ostatnich osiemnastu lat. Przy okazji ilustrująca ewolucję wolnych mediów w Polsce po 1989 roku. „Nie tylko fakty” swego czasu wyssały wszystko inne z mojego życia – oczy zachodziły ze zmęczenia mgłą, literki skakały, ale nie mogłem odłożyć tej książki na półkę. Warto.

Tomasz Lis „Polska, głupcze!”

Wydawnictwo skomponowane z ułożonych alfabetycznie haseł jest poświęcone przede wszystkim ówczesnej ekipie rządzącej (PiS, LPR, Samoobrona). Lis nie szydzi z polityków, tylko wiernie opisuje fakt po fakcie wydarzenia, które miały miejsce za czasów wspomnianej koalicji. Między innymi dlatego, gdy jeszcze nic nie zapowiadało zmierzchu rządów „tria egzotycznego”, bardzo ciężko było tą książkę czytać.

Grzegorz Miecugow, Tomasz Sianecki „Kontaktowi, czyli szklarze bez kitu”

Wspomniany wyżej Lis nazwał ich program, czyli „Szkło kontaktowe” „Radiem Maryja dla wykształciuchów”. Miecugow i Sianecki w „Kontaktowych…” nie starają się tłumaczyć tego fenomenu, a jedynie poprzez prezentację różnych anegdot związanych ze „Szkłem” i nie tylko mogą naprowadzić czytelnika na odpowiednie wnioski. Ta pozycja jest jak dobra komedia, która pozwala rozerwać się po całym dniu pracy czy nauki. Dodatkowo przyciąga nieszablonową formą – pełno tu rysunków Grzegorza Miecugowa, smsów od widzów, śmiesznych zdjęć, jest także płyta CD z najlepszymi fragmentami programu.

Abbe Pierre „Mój Boże… dlaczego?”

Krótka książka (ok. 50 stron), ale wypchana po brzegi treścią. Ojciec Piotr to osoba poniekąd kultowa w rodzimej Francji. Mnich z zakonu kapucynów, walczący przez całe swoje życie o prawa do godnego życia ludzi skrzywdzonych przez los, a dodatkowo wzbudzający sprzeciw swoimi nieortodoksyjnymi poglądami fundamentalnej części Kościoła. W tym małym dziełku szuka odpowiedzi na tak różne problemy, jak: cierpienie, sens życia, seksualność człowieka, małżeństwa homoseksualne, święcenie kapłańskie kobiet, Trójca Święta, grzech czy fanatyzm religijny. Myli się jednak ten, kto na widok tych zagadnień pomyśli, że jest to zbiór wynurzeń kapłana, które zyskały popularność tylko dzięki swojej kontrowersyjności. Wręcz przeciwnie – Ojciec Piotr jawi się w tej książce jako człowiek, który zrozumiał istotę chrześcijaństwa i człowieka starającego się żyć według tych zasad bardziej, niż niejeden katolicki fundamentalista.

Prószyński i S-ka „Opowieści wigilijne”

Jak zwykle o tej porze (bożonarodzeniowej) powracam do zbioru opowieści 14, najchętniej czytanych pisarzy z wydawnictwa Prószyński, które z resztą dostałem w prezencie od jednego z autorów. W okolicach Świąt bardzo miła pozycja, szczególnie, że opowiadania, choć dotyczące jednego, wspólnego tematu są od siebie różne – w jednym nawet zastosowano archaizmy tak, aby język pasował do opowieści włoskiego wędrowca z XVI wieku.

Steve Stockman „Walk On. Duchowa Podróż U2″

Częściowo udana próba wykazania wpływów chrześcijaństwa na twórczość i postawy życiowe członków U2. Częściowo, gdyż książka zawiera parę błędów w materii faktów. Co zaś do samej integracji nauki Kościoła katolickiego i dorobku Irlandczyków, to taka interpretacja (np. tekstów biblijnych i tekstów piosenek) siłą rzeczy jest czymś swobodnym, więc wszelka polemika będzie jedynie innym punktem widzenia tego samego.

Ayer tuvo lugar la última representación de Khovanchina en el GTL. La verdad es que el mismo reparto hiciera las ocho funciones ayer fue un añadido en el resultado de la función. Como ya comentamos sobre el ensayo general la producción, aunque simple en los decorados, está muy bien resuelta dramáticamente.

Las voces también fueron más homogéneas que en funciones anteriores. En un reparto mayoritariamente ruso destacamos a la mezzosoprano rusa Elena Zaremba, con una voz que a nos recuerda a la de Elena Obraztsova, fue sin duda una de las mejores de la tarde. El tenor Vladimir Galouzine también estuvo muy entonado toda la función y controló bien la emisión de su gran voz.

El resto del reparto estuvo correcto, quizá Vladimir Vannev como Dessifei y Nikolai Putilin como Xakloviti fueron los que dejaron al público menos satisfecho.

Foto: Antoni Bofill

El coro, quizá en una de sus mejores intervenciones de la temporada, estuvo muy presente en toda la representación como parte importante en el desarrollo dramático de la ópera. La orquesta bajo la dirección de Michael Boder estuvo muy bien dejando oír a los cantantes en una partitura densa donde lo más fácil hubiera sido lo contrario.

Hasta el momento Khovanchina ha sido una de los títulos más logrados de lo que llevamos de la temporada del GTL. Los pocos títulos que quedan lo tendrán difícil para desbancarla. El próximo título de la temporada Manon, una producción de McVicar de la ENO, es el siguiente que tiene la posibilidad de ser el éxito de la temporada.

Alla skriver om det. Kennerfalk kallade Zaremba för en hund. Onekligen oförskämt. Onekligen över gränsen. Och så tog han tillbaka det. Värre saker har ju hänt i blogglandet, så varför får just denna fejd sådan styrfart?

Den största anledningen är troligen att journalister älskar att skriva om journalister. Och anklagar man en så anklagar man alla. En journalist får bara kritiseras om det är en annan journalist som står för kritiken.

Det är för tillfället är det fri sop på fackförbunden. För många felsteg från främst LO-förbunden har lett till en journalistisk jakt på fler misstag. Även om det är enskilda individer som begår klantigheterna så presenteras det som om hela fackföreningsrörelsen står bakom uttalandena. Se senast Parasituttalandet från en representant från IF Metall. Och det finns ju en tillräckligt stor moderatungdomsliknande filosofi som eldar på denna konflikt.

Det finns också en traditionell vänster -högerkonflikt i Zaremba vs Kennerfalk. Högerjournalisten med den finare tidningen i ryggen. Och den arga fackförbundsrepresentanten i den andra ringhörnan. Detta klassiska socioekonomiska synsätt är fortfarande är förhärskande. Och det kommer tyvärr alltid ligga som en våt filt över all framåtsyftande och samhällsvärnande diskussion. Men det gör det också enkelt för alla andra att snabbt skynda över till sin sida med vässade vapen.

Så. Snabba poänglösa attacker från båda sidor. Men egentligen har ju inget hänt under solen.