I går var jeg på kino med vivian, Vi så zombieland, var premiere på fredag og vi skulle se den da men det var såklart utsolgt så vi fikk biletter først i dag, Men uansett!    Zombieland er en skrekkfilm som handler om Zombier og om å holde seg i live, Columbus er pingle men eneste grunnen til at han har overlevd zombieland så Langt er fordi han holder seg til de 47 reglene som finnes for å overleve zombieland, han treffer på Tallahassee, de reiser sammen og når de stopper blir de lurt av to søstere, Little rock og Wichta, de later som at little rock er blitt bitt og stikker av med bilen som er full av våpener. De går litt og finner en ny bil som er full av fine våpen, de  møter på jentene igjen og columbus foreslår at de reiser sammen, Columbus forteller Wichta at han er på vei til Columbus,ohio, men wichta forteller at byen er brent til grunnen og overtatt av zoombier. De drar sammen til Pasific playland, på vei dit drar de innom hollywood og  Tallahassee foreslår at de drar innom Bill Murray’s hjem.  Tallahassee og Wichta møter murray selv, han er sminket som Zombie så han kan gå fritt, de bestemmer seg for å utføre en spøk på collumbus og det ender med at columbus skyter bill murray, etter begravelsen avslører  Tallahassee at han mistet sin sønn til zombiene. Wichta får nesten føleser for columbus, men noe skjer så dagen etter er hun borte, Witcha og little rock får masse Zombier rundt seg etter at de har slått på karusellene og Collumbus og Tallahssee kommer til utsetning, Tallahssee lokker zombiene unna og skyter alle, mens Collumbus redder de to jentene.

Denne filmenvar virkelig verdt det, følte meg levende når jeg så den, Anbefalles garantert ; )

Som de fleste har fått med seg, er vesener fra underverden hete på lerretet om dagen. Mange har latt seg bite av vampyrdilla, men kan vi også gå gode for deres naboer, zombiene og øvrige monstrer?

Det mener tydeligvis amerikaneren Ben H. Winters. For anledningen har han spritet opp Jane Austens to klassikere “Pride and Prejudice” og “Sense and Sensibility”. Etter han har lagt hånden på disse verkene har de byttet navn til følgende; “Pride and Prejudice and Zombies” og “Sense and Sensibility and Sea Monsters”.
I en reportasje i Store Studio forrige mandag forteller Winters hvordan han lager sin egne sprøe versjoner av de gamle bøkene. Han beholder rundt 85 prosent av selve hovedhistorien, men spriter opp de kvinnelige hovedrollene og birollene så det holder. I ekte “Buff – vampyrjegeren”-stil kaster overklassekvinnene fra seg broderiet og begir seg ut på deres oppdrag i livet; å drepe zombier/ sjømonstre. I alle fall inntil de er gift…

Bøkene høres hysterisk morsomme ut! Ser ikke bort fra at jeg leser dem etter hvert;)

Det er ikke tit, at jeg handler litteratur i en fysisk boghandel. Når det alligevel en gang imellem sker, så er det primært den danske af slagsen, der ryger “i kurven”. I går var jeg dog et smut forbi Arnold Busck, der er den eneste boghandel i Odense, som det er værd at sætte sine ben i. Det er den eneste boghandel, der formår at præsentere et varieret udbud af litteratur. På min litterære jagt snublede jeg over en titel, som jeg tidligere på året havde læst om i en artikel i Weekendavisen.

En titel – en roman – så sjov og særegen, at man naturligvis må (og skal) læse den. Især hvis man i forvejen har en litterær interesse i Jane Austen og er ynder af zombier. Det drejer sig naturligvis om Seth Grahame-Smiths “Pride and Prejudice and Zombies”. Bogen købte jeg dog ikke – jeg var for nærrig – da den kostede 140 kroner. I stedet smed jeg straks, da jeg kom hjem, en bestilling hos Play, hvor bogen (fragtfrit!) blot koster 50 kroner.

Så nu venter jeg i spænding på romanen, der så smukt indledes med: It is a truth universally acknowledged that a zombie in possession of brains must be in want of more brains

Zombievågen visar inga tecken på att ta slut, med filmer, böcker och serier en masse som frossar i de levande döda. Somt bra, somt mindre bra, som vanligt.

Dagens ämne, Tokyo Zombies av Yusaku Hanakuma, vet jag inte riktigt hur jag ska klassa.

Inte bara zombier kan bitas

Jag hade visserligen bitvis roligt när jag läste den, framförallt i början, men det berodde mycket på att det var en så fascinerande simpel serie. Teckningsmässigt går Hanakuma en hård match mot Jeffrey Brown om vem som ser ut att ha lagt ner minst tid per ruta, och manusmässigt är det strax under Mega-Pyton i konstfärdighet.

Men simpelt är inte alltid dåligt, och jag misstänker att Hanakuma (liksom Brown) medvetet har gjort Tokyo Zombies till vad den är. Den klassiska zombie-genren är egentligen skrattretande fånig: Långsamt ragglande människor som utstöter gutturala stönande är inte precis det mest sofistikerade upplägget för en historia. Och Hanakuma tar alltså genren på exakt 0% allvar, och på ett glatt barnsligt sätt spinner han sin historia utan minsta eftertanke.

En typisk Dark Fuji-begravning

Jag kan sätta en peng på att han inte hade en susning om hur historien skulle sluta när han började; här är det total anarki i fråga om manus som gäller.

Den lilla plot som finns går ut på att zombier översvämmar Japan efter att alldeles för mycket skit har dumpats på Dark Fuji, ett gigantiskt berg av sopor, lik (ibland döda när de begravdes, ibland först senare) och allsköns avskräde. Liken lever upp och ragglar ner mot Tokyo, där det går som sig bör: Japan blir snart helt zombifierat, utom i små enklaver där man istället roar sig med att tvinga den förtryckta underklassen att slåss mot zombier i arenor för att roa överklassen.

Andra halvan med sin mix av proffsbrottning och zombier är definitivt mindre lyckad än den första; det verkar som om idéerna tagit slut. Men den första halvan är värd att läsa med sina oerhört odramatiska zombiebett parat med ultravåld/sex/groteskerier som ser ut att vara tecknat av ett barn (ett litet dito).

Der er godt nyt til zombie-fans. Den 26. oktober udkommer George A. Romeros klassiske zombiegyser “Dawn of the Dead” på Blu-ray fra britiske Arrow Films. Det bliver ikke en lille, kedelig sag á la de dvd-udgaver, vi blandt andet kender fra Midget Entertainment, men en 3-disc udgave fyldt til randen med lækkert ekstramateriale.

Man kan læse om udgivelsen på Fangorias hjemmeside, men jeg har nedenunder copy/pasted indholdet på de tre discs.

Disc One (Blu-ray):

• DAWN theatrical cut in high definition, with DTS-HD and 2.0 stereo soundtracks
• Audio commentary by Romero, Tom Savini and Chris Romero
• Audio commentary by producer Richard P. Rubinstein
• Rou Frumkes DOCUMENT OF THE DEAD documentary
• DOCUMENT lost interview and deleted scenes
• FAN OF THE DEAD French docu visiting the locations

Disc Two (DVD):

• DAWN OF THE DEAD director’s cut
• THE DEAD WILL WALK documentary

Disc Three (DVD):

• DAWN OF THE DEAD Dario Argento cut
• SCREAM GREATS Tom Savini documentary
• Publicity Vault with U.S. and German trailers, TV/radio spots and reviews, plus trailers for MACABRE, SLEEPLESS and THE HOUSE BY THE CEMETERY

heter vårt siste innkjøp i fantasysjangeren, skrevet av Carrie Ryan – og denne gleder vi oss til!

In Mary’s world, there are simple truths.
The Sisterhood always knows best.
The Guardians will protect and serve.
The Unconsecrated will never relent.
And you must always mind the fence that surrounds the village.
The fence that protects the village from the Forest of Hands and Teeth…

Boka blir beskrevet som en post-apokalyptisk fortelling om overlevelse, zombier og kjærlighet. Det er M. Night Shyamalan’s “The Village” møter George A. Romero møter Stephenie Meyer… Det må jo bli spennende.

Mens du venter venter på boka kan du kose deg med boktraileren. Filmrettighetene er forøvrig solgt, så snart kommer filmen også.

Vil du vite mer finner du det på
forfatterens hjemmeside.

Angribes menneskeheden af zombier er det nødvendigt at slå hårdt ned – ellers klarer vi det ikke, advarer forskere.

Jeg bliver simpelthen nød til at dele denne fantastisk information med jer! Er par forskere fra Canada har undersøgt, hvordan vi i tilfælde af Zombier, skal overleve:

Hvordan skal menneskeheden modstå et angreb fra levende døde – zombier?

Det spørgsmål har et hold canadiske forskere nu givet os svaret på.

Det er nødvendigt at slå dem ned, skånselsløst og uden tøven, konkluderer de i en gennemgang af risikoen ved en zombie-infektion, der gør deres ofre til hensynsløse dræbere efter at de er blevet bidt.

En af modellerne ser bla sådan her ud:

Har du lyst til at læse mere om kampen mod zombierne, kan det gøres her: http://politiken.dk/bagsiden/article769989.ece ellers spring direkte til den 18 sider lang afhandling her: http://www.mathstat.uottawa.ca/~rsmith/Zombies.pdf

Foto: Atlantic Film

Norsk nazizombiesplatter? Tackar som frågar.

Död snö är en dos riktigt blodigt skräpigt skoj, gjord med stor kärlek till skräck- och splattergenren. Åtta ungdomar drar upp i norska fjällen för att fira påsklov. En av dem dör redan innan förtexterna. De resterande sju upptäcker snart att en zombifierad bataljon gamla nazisoldater fortfarande härjar i området. Sedan gäller det bara att försöka överleva.

Det roligaste med Död snö är kanske hur regissören Tommy Wirkola har lyckats göra en zombiefilm med distinkt skandinavisk karaktär. Åtskilliga genreklyschor finns givetvis på plats (medan andra ignoreras helt, som det faktum att de som blir bitna inte tycks bli zombier själva) men miljö och detaljer ger filmen en egen karaktär. Den är till största delen rappt och  effektivt berättad, och ser i allmänhet också väldigt bra ut – jag vet inte vad budgeten varit, men skräck får ju sällan mycket pengar att röra sig med på våra breddgrader, och Wirkola och kompani har lyckats väldigt bra med effektarbetet.

Anslaget är inledningsvis ganska rakt men i takt med att filmen blir allt blodigare blir den också allt roligare. Det bjuds rejäla doser splattereffekter med blod, tarmar och motorsågar – samt den första snöscootermassaker jag sett på film, i vad jag gissar är en hommage till Peter Jacksons Braindead.

Kanske inget för den direkt kräsmagade, men kul för oss andra.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, zombier, skräck, splatter

Tittel: «Håndtering av udøde»
Forfatter: John Ajvide Lindqvist (hjemmeside) (wikipedia)
Utgitt: Damm, 2006
Omfang: 357 sider

En eviglang varmebølge har lagt seg over den svenske hovedstaden og fører med seg et elektrisk felt over byen. Elektriske apparater oppfører seg merkelig, stemningen er lummer og det uforklarige og utenkelige skjer – de døde våkner! Ææææææh!

Alarmen går over hele byen og myndigheter og sykehuspersonale forsøker febrilsk å holde orden på «pasientene» og skaffe seg oversikt over hvor mange de er og hva slags trussel de eventuelt utgjør. Hva gjør myndighetene så? Jo, de oppretter kriseteam og planlegger pressekonferanse så klart…

I denne romanen av den svenske forfatteren John Ajvide Lindqvist møter vi tre ulike skjenber som på hver sin måte må takle det grusomme faktum at deres kjære som nettopp har dødd har stått opp fra graver og likhus for å oppsøke dem.

Lindquist er en mester i å skildre uvanlige fenomener på en måte som er nøktern og realistisk – men samtidig høyst underholdende. Tekstene hans er økonomiske og troverdige og han gjør spennende og nye ting med klisjéfylte temaer som zombier og vampyrer. Dette er definitivt en grøsser, men det vi grøsser av er kanskje ikke så opplagt?

Mange har sikkert fått med seg den praktfulle filmen «La den rette komme inn» (vi har den både på dvd og bluray), bygget på en minst like praktfull roman av samme forfatter.

Sjekk utlånsstatus og reserver denne boken på drammensbiblioteket.no

En lat söndag (förutom lite jogging), och här är redovisningen av en del av det jag läst och sett; ömsom vin (mestadels), ömsom vatten (mycket lite), men tyvärr gillar jag inte vin

Först ut är tredje samlingen av Little Orphan Annie, And a Blind Man Shall Lead Them. Vi är nu framme vid den stora depressionen, och Annie skiner starkare än någonsin. Episoderna är längre, och framförallt den långa skildringen av hur Daddy Warbucks blir av med sin förmögenhet (igen), och sedan känner sig tvingad att lämna Annie för att inte vara henne till last är en riktigt bra historia. Annie kämpar på som vanligt, och Grays alltid lika kompetenta skildring av hur det är längst ner på samhällets botten passar bättre än någonsin när hela samhället är drabbat av krisen. Och lite aktuellt känns det ju också, även om jag inte tror att det kommer bli riktigt lika illa som för Annie och Warbucks…

Sen en betydligt tristare historia, nämligen romanen Pride and Prejudice and Zombies, en mashup av Austens klassiker och zombies, tillredd av Seth Grahame-Smith. Jag tar upp den här eftersom den har stora likheter med Marvel Zombies som jag skrev om för ett litet tag sedan, och inte för att jag planerar att förvandla den här bloggen till en zombie-blogg. Liksom Marvel-serien är det här ett projekt som låter bra mycket roligare än det är; idén låter skoj, men genomförandet här är sämre än i serien. Smith har inte, som jag hoppades på, skrivit om Austens bok med addition av zombier, utan istället har han bara här och där lagt till enstaka satser, och ibland mycket korta stycken, som behandlar de odöda. Det hela känns väldigt klumpigt och inte särskilt ambitiöst; det är mer klotter än någonting annat:

I really do not think Georgiana Darcy has her equal for beauty, elegance, and skill in the deadly arts,…

Här har Smith varit finurlig och bytt ut ordet accomplishments mot skill in the deadly arts (i romanen är de flesta unga kvinnor i England tränade i japanska eller kinesiska närstrids-tekniker för att döda zombier), och mycket roligare än så blir det sällan. Med långa mellanrum blir det ett nyskrivet stycke där det dödas lite odöda, men det är alltför sällan. Så låt inte lura er av att det låter roligt; allt som är roligt med Pride and Prejudice and Zombies vet ni nu utan att behöva läsa boken. Läs originalet istället; Jane Austen är, enligt mig, en av de absolut mest underhållande författare som någonsin funnits, framförallt utan zombier!

Och sist men inte minst (den var iallafall bättre än boken…) såg jag också X-Men Origins: Wolverine. Det finns egentligen inte så mycket att säga om den: Den gör det den ska på ett OK sätt. Det är inte speciellt spännande, det är inte speciellt roligt, men jag kollade åtminstone inte på klockan medan jag satt på bion. Om man står ut med Hugh Jackman så får man här se mycket av honom då det knappt finns en scen där han inte är med.

Handlingen är den sjuttielfte versionen av Wolverines historia, som den här gången är anpassad för att passa in i de tidigare X-Menfilmerna, så hur det ska sluta vet man redan innan filmen börjar (tji minne, överste Stryker överlever).

Huh?

Sen är det förstås lite tragisk kärlek, komplicerade familjeförhållanden med mera som ska klaras av först. Det är rätt långt från tätheten i Bryan Singers X-Menfilmer, lindrigt sagt.

Det intressantaste var nog reaktionen från publiken då Gambit visade sitt ansikte första gången; det blev ett livligt viskande i publiken. Varken jag eller mina kamrater kände igen honom, och en titt på Imdb nu ger mig inte mycket ledtrådar om varför Taylor Kitsch var så anslående; jag har uppenbarligen helt missat att Friday Night Lights är så populär i Sverige (om det nu är därifrån de kände igen honom).

Slutresultat för söndagen (nåja, har träffat kompisar + läst en del annat också idag, men inga fler serier): En mycket rekommendabel serie, en absolut icke dito bok, och en film man kan se om man gillar konceptet.

Apropå zombier och Kirkman: Hans utmärkta efter-katastrofen-serie The Walking Dead finns utgivet i flera olika samlingar; en vanlig paperback-serie som samlar 6 nummer av tidningen (9 delar ute); inbundna volymer i något större format som samlar 2 paperbacks per del (4 delar ute); Absolute-utgåvor i betydligt större format som samlar 4 paperbacks per del (2 ute; det är den jag själv köpt). Prismässigt hamnar man långt över $100 oavsett vilken utgåva man tar.

Men nu i veckan kom det en rejält fet paperback (The Walking Dead Compendium One) på drygt 1000 sidor som samlar ihop 8 paperbacks, och den kostar bara $60. För de som inte redan läst serien rekommenderar jag den verkligen; det är en stor dos riktigt bra underhållning till ett bra pris och en snygg, men något otymplig, utgåva. Enda nackdelen: Med samma publiceringstakt som hittills tar det 4 år innan nästa del kommer ut

PS till PS:et: Nu tillbaka från Amsterdam, så i morgon återgår vi till vanliga utsändningar. DS.DS.

Computerspillet Resident Evil 5 foregår i Afrika. Så vidt jeg kan se er det ikke nærmere defineret, hvor i Afrika. I serien af Resident Evil-spil handler det om at dræbe zombier.

Spillet har fået en del kritik for at være racistisk i sin fremstilling af Afrika og afrikanere. I Politiken-bloggen Kliks omtale af spillet henviser anmelderen Thomas Vigild til det britiske computerspil-site, Eurogamer, som blandt andet skriver:

…it makes the line between the infected monsters and African civilians uncomfortably vague. Where Africans are concerned, the game seems to be suggesting, bloodthirsty savagery just comes with the territory.

og

There are even more outrageous and outdated images to be found later in the game, stuff that I was honestly surprised to see in 2009

Artiklen har fået en del kommentarer fra læserne, som man kan se under artiklen. Her diskuteres det, om man kan kalde spillet racistisk.

Her er en reklamevideo for spillet:

Spillets netsted.

La den rette komme inn

Det sier vel litt om tida vi lever i at zombiene har avløst vampyrene som symbolladet marerittvesen. Vi er jo tross alt mye likere zombier (trege, sultne, i blant søte, subber ofte i flokk) enn vampyrer (mystiske, ofte vakre, fulle av lidenskap og eksistensiell angst).

I dette årtusenet har vampyrene for en stor del vært henvist til fjortishusmorpornobokserier eller blitt latterliggjort av Buffy. Fra en film som I am Legend ble de gjort om til vanlige monstre. I Underworld- og Blade-filmene ble de actionskurker. De bokstavelig talt tannløse Twilight-bøkene har satt dem på kartet igjen, men er en slags lett-emo variant av greia.

I tradisjonell forstand var de i ferd med å bli usynlige, det var sikkert akkurat slik de ville ha det.

Men hva om vi fjernet all symbolikken, både den erotiske, den religiøse og den filosofiske? Hva om vi tok en skandinavisk ungdomsfilm av det tradisjonelle slaget (Tassen prepubertal gutt i svensk drabantby på åttitallet med skilte foreldre mobbes av drittungene i klassen og begynner å bli voksen) og slapp en søt liten vampyr oppi? Wam og Vennerøes Den Vesle Vampyren? Vel, nesten?

La den rette komme Inn skylles inn på norske kinoer av en voldsom internasjonal kritikerbølge. Ikke siden japanske the Ring har en såpass rendyrket skrekkfilm fått en slik mottakelse.  Noe av grunnen til dette tror jeg er at for mange ute i verden vil dette være en eksotisk film, full av snø, skumring og nordeuropeisk mote og mystikk. For oss er disse sidene mer enn kjente (jeg har selv bodd i en sånn blokk), men likevel er filmen vidunderlig.

Det første du merker deg er  fotograferingen. Det gås tett på. Og så vakker kan en en vinterkledt boligblokk gjøres. Legg så til sedvanlig geniale barneskuespillere (på dette området er skandinavia best i verden tror jeg), enkel men virkningsfull tidskoloritt og herlig enkle små sjokk. Historien som fortelles har svært lite nytt ved seg, men den har aldri blitt fortalt vakrere enn dette.

Hvis dette er starten på en ny vampyrbølge blir det en vakker og blodig en. Jeg har surfebrettet klart.
Død Snø

Det er noe befriende upretensiøst over Tommy Wirkola & Co. De kombinerer en teknisk kompetanse som jeg ikke aner hvor de har fra med en enorm glede over det de gjør. Likevel er det lettere å like Kill Buljo og Død snø enn å elske dem. Hadde det ikke gått an å prøve litt hardere, liksom? Det går imidlertid rette veien. Der Buljo bare var sporadisk genial er Død Snø bare sporadisk kjip. Oppsettet er fint, så bærer det bratt nedover bakke et kvarter eller så før filmen ender opp som et i overkant vilt julebord på andelsslakteriet; det er mulig du må vaske deg etterpå men steike så gøy det var!

Nazizombiene er herlig realisert; både de og filmen for øvrig har mer til felles med Ridderne i Tombs of the Blind Dead og Sjøulkene i the Fog enn hverdagszombiene fra Romeros Dead-filmer. Bare ikke let etter symbolikk eller satire her: dette er vanhellig genespleising av tidlig Peter Jackson og tidlig Nils Gaup, med tidenes beste bruk av Åge Aleksandersens Din Dag på soundtracket.

Desverre  må vi vente litt for lenge før moroa starter for alvor. Manuset er egentlig ikke så veldig mye bedre enn Buljos; et par av karakterene er såpass irriterende at de godt kunne ha blitt fortært før fortkestene, klisjeene kommer til tider så tett at hvis man hadde laget drikkelek av dem hadde man vært nærmere prosent enn promille. En antydning til logikk bak det hele er strengt tatt ikke nødvendig, men jeg hadde satt pris på det likevel.

Alt i alt er det en god del å trekke her, men ikke mer enn at en oppfølger der zombiedivisjonen bestemmer seg for å invadere nærmeste bygd og møter sterk motstand fra (la oss si) den samiske lokalbefolkningen og heimevernet står høyt på ønskelista mi for 2010. Skal du se film med tarmer i den neste tiden er det tross alt ingen gode grunner til å ikke se denne.

Dessuten

Dylanfilmen I´m not There , som var en ørliten skuffelse.

Har du god oversikt over Dylans livshistorie er det mye fint her, men som film fungerer det ikke helt. En innstramming i struktur og lengde hadde gjort seg, spesielt Richard Geres sekvenser føltes lange. Kate Blanchett har fått litt kritikk for å være den eneste som gjør en slags Dylan-etterligning, men jeg synes hun stikker av med filmen. Scenen der hun introduseres som Elektriske Dylan og en rullerundtpågulvetmorsom slapstick-cameo fra the Beatles ble høydepunktene for meg. Hun ga meg lyst til å se Don´t Look Back.

Ellers er jula tiden da blokkebrekkerne fra sommeren havner under juletreet, så jeg har sett igjen Wall-E og the Dark Knight. Sistnevnte ble nok årets beste film. Andre gang jeg så den imponerte Bale og Caine vel så mye som Ledger. Dette er en klassiker.

Body of Lies

Anmeldergud Mark Kermode hevder at Ridley Scotts filmer har blitt svakere av at han pumper ut en i året istedenfor å grave seg ned i åreslange prosjekter med et visst preg av mani (Blade Runner, Legend…). Body of Lies er et godt eksempel på dette; den kunne likegodt ha vært laget av Tony. Nå er ikke dette på noen måte en dårlig film, den har nydelige skuespillerprestasjoner, et ok spenningsnivå mesteparten av veien og et forfriskende moderne syn på hva krigen mot terror faktisk er for noe. Men noe mesterverk er slettes ikke.

Mark Strong stjeler filmen fra Crowe og Dicaprio. Hans jordanske spionsjef ligner en arabisk Christopher Lee. IKKE en mann du kødder med. DiCaprios forsøk på å sjekke opp en iransk lege er et forsøk på å vise oss at islams kvinnesyn også rommer respekt ,men dette er desverre helt unødvendig i en litt tom teknothriller. Det er mye fint her, men alt jeg ikke har nevnt er ute av systemet ditt før popkornet. Greit nok, men det fins så mye film i verden at jeg egentlig ikke har tid til å se sånt som dette.

Doomsday

Skal man først lage uviktig film er det mye morsommere å inkorporere skotske kannibaler  som hører på Fine Young Cannibals  (og som gjør noe så sjeldent på film som å grille en fyr før de spiser ham), litt ridderromantikk, en fet biljakt og den tøffeste kvinnelige actionhelten på en god stund. Dog Soldiers, Descent og denne utgjør et solid ekte hat-trick for Neil Marshall. Hvor går han etter dette?

Rasputin the Mad Monk

Christopher Lee sprudler i denne Hammerhyllesten til den seiglivete gærne monken. Noe sier meg at dette var mye morsommere enn å spille Dracula og Frankensteins monster. Bare synd at filmen er ørlite treg i alle ledd og ikke klarer å skape filmen Lees rolleprestasjon fortjener. Rasputin er en sjeldent fascinerende hovedperson,  fullstendig blottet for positive egenskaper og det hadde faktisk vært skikkelig tøft om noen laget en litt slemmere nyversjon av denne.

Dessuten:
Fru Ut fikk se Jail Bait og hadde det litt morsomt selv om hun sovnet midtveis hun også. Hun klarte også å komme seg gjennom Fido og hadde ingen problemer med å se filmens kvaliteter. Jeg er også på vei gjennom sesong to av Muppet Show, som er mye bedre enn den første og trygt kan anbefales. Men styr unna den norske DVDen, den mangler det flotte triviasporet som utgjør minst en tredjedel av underholdningsverdien. Jeg blir skikkelig forbaska når lokale distributører fjerner godsaker som dette helt uten grunn. Også så jeg Kamikaze Girls atter en gang, denne gang med femti stort sett totalt uforstående niendeklassinger, men det satt en fire-fem stykker som vanligvis ikke sier noe i krokene og smilte for seg selv. Det var derfor jeg ville vise den.

Jepsi Pepsi, det er den tiden igjen. For fjerde gang skal de sekstifire beste filmene jeg har sett et år dælje løs på hverandre til en står igjen. De fire beste innlemmes i Tordendomens æreshall der det allerede finnes tolv klassiske filmer. Planen er for øyeblikket å holde på til vi har hundre (det skulle ta 25 år   i æreshallen eller til ingen gidder å stemme. For de som ikke vet hvordan dette funker skal jeg snart sette opp en FAQ, men tradisjonen tilsier at vi starter med å kikke på lista over filmer jeg har sett i år. Det er altså herfra jeg plukker ut de 64, men erfaringsmessig blir det en del filmtitting også i romjula. Domen åpner seg for alvor rundt nyttårsaften.

Her er de foreløpige kandidatene for TD4. 103 filmer har jeg rukket til nå, en liten nedgang fra i fjor som blant annet skyldes flere gjensyn. Hvis det er noen av disse du blir veldig sur hvis jeg utelater fra de 64 som får være med må du si i fra i kommentarfeltet:

A History of Violence

Astropia

Austin Powers: International Man of Mystery

Alvin og Gjengen

Appleseed: Ex Machina

Barry Lyndon

Battle Royale

Battles without Honour or Humanity

Be Kind Rewind

Black Fist

Black Snake Moan

Body of Lies

Brotherhood of Justice

Cannibal: the Musical

CJ7

Cry-Baby

Dark Days

Diary of the Dead

Direktøren for det Hele

Djevelens Advokat(dokumentar)

Doctor Tarr´s Torture Dungeon

Doomsday

Dororo

Enchanted

En Pasjon

Fido

Futurama: the Beast with a Billion Backs

Gates of Heaven

Hairspray (nyversjonen)

Harper

Hviskningar och Rop

Incident at Loch Ness

I´m Your Man

Iron Man

Jail Bait

Jodhaa Akbaar

Juno

Kaidan (07)

Kamikaze Girls

Karmen i Khayelitsha

Kiki´s Delivery Service

King Kong (dritlang versjon)

Kung Fu Panda

Land of the Dead

Little Miss Sunshine

Madagascar

Mad Detective

Mamma Mø og Kråka

Mannen som elsket Yngve

Martin

Mister Moto takes a Chance

Mummitrollet: Farlig Midtsommer

Mysterious Mister Moto

Nacho Libre

Nine Songs

No Country for Old Men

Om Shanti Om

Once Upon a Time in China 2

Pan´s Labyrinth

Planet Terror

Persona

Prince of Peace, God of War

Rasputin the mad Monk

Skammen

Slave of the Cannibal God

Smultronstället

Star Wars episode III: Revenge of the Sith

Sunrise

Sweeney Todd: the Demon Barber of Fleet Street

TekkonKinkreet

Tenacious D in the Pick of Destiny

Thank you, Mister Moto

The Assassination of Jesse James by the blablablablabla

The Dark Knight

The Endless Summer

The Fountain

The French Connection

The General

The Haunted Palace

The House with Laughing Windows

The Holy Mountain

The Orphanage

The King of Kong: A Fistful of Quarters

The Legend of Bigfoot

The Mother of Tears

The Passenger

The Satanic Rites of Dracula

The Simpson´s Movie

The Thin Blue Line

The Trouble with Harry

The Wild Hunt of King Stakh

The World sinks except Japan

There Will Be Blood

Think Fast, Mister Moto

Transformers

To Kill a Mockingbird

Wall-E

Wolfhound

Until the End of the World (trilogiversjonen)

Vargtimmen

Vernon, Florida

Vexille

White Suns of the Desert

Så har vecka ett av december snart gått. Full fart har det varit och som det ser ut så kommer helgen att vara lungnare, bara två hockeymatcher för sonen. Snön ligger kvar det är nästan så man kan tro att det blivit vinter på riktigt. Dagens iaktagelse i korridorerna är alla trötta OP1 elever som driver runt som zombier. De har sovit över på skolan. Jag gissar att det var mer en övernattning och inte handlade om att det “sov över”. Det brukar vara så att eleverna inte är inriktade på att sova när de övernattar på skolan . Som lärare kan man faktiskt fundera över att under själva skoldagen normalt så är en del elever trötta och vill sova, men när de är här på skolan kvällstid så vill de absolut inte sova hur sent det än blir, konstigt?!?! eller!??!! Gissar dock att de somnar gott i kväll. Det kommer nog jag också göra förresten. Så äntligen fredag bara 6 timmar kvar på dagens jobb. // Patrik

Hmm- går som en zombie, ser ut som en och reagerar lika segt som om jag vore den bästa sortens långfil.. Det är inte bara elever som har svårt att vakna. En sådan här dag känns det som om man levde och verkade i ett töcken av gråa nyanser.

SP 2 har bett att få arbeta med rester och göra klart sån´t man kommit efter i under terminens sista vecka. Bra – eller – dåligt? Bra – då man som elev kan ta jullov utan den inre stress som det faktiskt innebär att ha grejer kvar… Bra – då jag som lärare kan ta lov och veta att när terminen börjar har alla gjort klart förra terminens arbete – man börjar från scratch (stavas det så?)Dåligt – då jag själv är orolig att vissa inte ser möjligheterna utan chillar lite x:a. Bra – för de som idag ligger på ett betyg och inte är nöjda, får en chans att arbeta upp det ett snäpp. För som lärare är jag ju skyldig att erbjuda möjligheter för alla sorts elever – även de som agerar som trötta zombier. Nä – nu är det lunch!

Mia

Dagen har bestått av plugg, bus och idol! Så kan man förkorta min dag. Julen känns nära nu. Klockan 22 var vi ute här hemma och lekte i snön, hur mysigt som helst. Sen in och kolla på idolmröstningen. Säger nån något dåligt om Robin så är det synd om den personen kan jag säga. Haha. Försöker hålla humöret uppe ändå. ^^ Vill nästan ha skola nu så vi kan få gå på jullov nån gång. Föresten, någon som vet hur och om det blir någon avslutning typ innan jullovet?

// En trött Roxanna

Nettstedet i09 har undersøkt sammenhengen mellom urolige tider og produksjon av zombie-filmer. Det viser seg at nedgangstider fører til oppgang i antall filmer om udøde som vil spise hjernen din.

Siden jeg så denne fine grafen har jeg ventet på en ny zombiefilm, nå som finanskrise virkelig har begynt å hamre på døra her i gamlelandet (men hvorfor går ikke renta på lånet mitt ned? Får alle finanskrise bare ikke jeg? Urettferdig!). I dag ga NRKs Kulturnytt meg det jeg har ventet på; Tommy Wirkola, regissøren av Kill Buljo, har lagd zombie-filmen Død snø. Og jammen meg skal den ikke bli vist på Sundance-festivalen i USA og. Tenker jeg får trøste meg med at jeg i det minste ikke blir jaget av en gjeng med vandøde mens jeg venter på rentekutt.

Her er traileren til Død snø:

Metros huvudrubrik i morse gjorde min dag idag.

“Nekades vård – för att han var ‘död’”

Underrubriken skanderade att “Allt fler Levande döda i Sverige – kan få ekonomiska konsekvenser”

Är Jon Ajvide informerad?

Hur som helst är det hög tid att någon tar och intresserar sig för de ekonomiska konsekvenserna av den ökande nekrotiska livsstilen. Efterfrågan på salt och vitlök går upp, tillsammans med priset, den illa åsidosatta vigvattenindustrin får ett uppsving och äntligen slutar folk stirra skumt på en bara för att man försöker ta med sig en motorsåg och ett avsågat hagelgevär på morgonbussen.

Avdelningen döda som inte är levande glädjer mig mindre dock. En god vän till mig ringde för ett par veckor sedan och berättade att Harry Nyman dött. Och så var vi där, vid foten av Kipling Tower igen… folk saknar helt enkelt den enklaste allmänbildning i den här märkliga parallellvärlden som jag motats in i.

Harry var skådespelare, för den breda massan kanske mest igenkänd som barägaren i Jägarna, men han var också en av min barndoms stora profiler. Rund, glad och skäggig med ett finurligt sätt gestaltade han udda existenser. I en programserie bodde han i en förvaringsbox på en tågstation och bjöd förbipasserande på varm sylt, i en annan var han en småtokig uppfinnare som bodde på en strand under en uppochnervänd båt.

Harry var också en vän och en kollega från den tiden jag jobbade som lärarassistent på min gamla gymnasieskola, där han var teaterlärare.

Även om du inte minns honom, för att du är för ung eller uppväxt i en del av landet där man inte såg regionalt producerade barnprogram eftersom ens föräldrar var mer rädda för att du skulle smittas av någon lantisåkomma än att du skulle bli våldsam av att glo på Starzinger och Rai Grottpojken dagarna i ända, så var Harry en stor profil och förtjänar att bli mer saknad än han är.

För att jag säger så.